Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hessen-Nassau - Hessenstein, Fredrik Wilhelm von - Hessenstein, Hedvig Taube - Hessess - Hesse-Wartegg, Ernst von - Hessing, Friedrich von - Hessleby - Hessleholm - Hesslunda - Hessonit - Hessus, Helius Eobanus (Eoban Koch) - Hestia (mytologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
971
Hessenstein—Hestia
972
m. fl.). Sydöstra H. når upp på Rhön (950 m),
Spessart och Vogelsberg (se dessa ord) och
avvattnas till Main av Kinzig. Sydvästra H.
(det forna Nassau) tillhör Rhenska
skifferbergen. Mellan Rhen-Main och Rhens biflod
Lahn höjer sig Taunus (se d. o.). Jordbruket
överväger i de klimatiskt gynnade
floddalarna. Vinodlingen i Rheingau vid Taunus’
fot är berömd (Assmanshausen, Rüdesheim,
Johannisberg, Eltville, Hochheim m. fl.
vinorter). Skogsbruk och boskapsskötsel äro av
vikt i bergstrakterna. Större industristäder
äro Kassel i n., Frankfurt a. M., Höchst och
Hanau i s. Betydande turisttrafik till
badorterna Wiesbaden, Homburg, Ems m. fl. —
Befolkningen är av hessisk och rhenfrankisk
stam; 1925 voro 68.1 % protestanter, 28,2 %
katoliker (inom områden, som tillhört de forna
riksomedelbara stiften Fulda, Mainz och
Trier) och 2,2 % judar. Av yrkesutövarna voro
s. å. 31,1 % sysselsatta inom jordbruk med
binäringar, 38,6 % inom industri och 17,8 %
inom handel och samfärdsel. — H. bildades
1866 av de förut självständiga
kurfursten-dömet Hessen-Kassel, hertigdömet Nassau och
fria riksstaden Frankfurt a. M. samt av till
Preussen avträdda delar av Bayern och
Hes-sen(-Darmstadt). Administrativt indelas H. i
regeringsområdena Kassel och Wiesbaden. —
Litt. (jfr även art. Hessen): W. Techter,
»Die Provinz H.» (2:a uppl. 1914); K.
Bae-deker, »H.» (1922); C. Hessler, »Heimatkunde
der Provinz H.» (7:e uppl. 1925).
He’ssenstein [-JTäin], Fredrik Wilhelm
von, furste, militär (1735—1808). Var son
till Fredrik I och hovfröken Hedvig Taube
(se d. o.), blev 1741 romersk riksgreve och
1742 svensk greve,
utnämndes 1747 till
överste och deltog i
pommerska kriget,
varunder han 1759
befordrades till
generallöjtnant. H.
tillhörde
mösspartiet, avböjde vid
revolutionen 1772
anbudet att bli
överbefälhavare och fick
därför några dagar
sitta fängslad. S. å. blev han romersk
riksfurste, 1773 fältmarskalk, 1776 riksråd och
var 1776—91 generalguvernör i Pommern.
Han förklarades 1785 för svensk furste men
blev icke som sådan introducerad på
riddar-huset och slöt själv sin ätt. — Hans broder
Carl Edvard von H. (1738—69) blev
samtidigt med brodern romersk och svensk
greve samt befordrades 1765 till
generallöjtnant. L. S.*
He’ssenstein [-.ftain], Hedvig Taube,
riksgrevinna av, se Taube.
Hessess, mus., tonen b (hess), sänkt ett
halvt tonsteg (= a).
Hesse-Wartegg, Ernst von, österrikisk
reseskildrare (1851—1918). Företog från 1872
långvariga resor till nästan alla delar av
jorden och utgav om dem livfulla reseskildringar,
som vunno stor popularitet. Flera föreligga
även i sv. övers, el. bearbetning, ss.
»Nordamerika i våra dagar» (2 dir, 1880—81; 2:a
uppl. 1893), »Östasien i våra dagar» (2 dir,
1904—05). Senast skrev H. »Die
Balkanstaa-ten und ihre Völker» (1917).
Hessing, Friedrich von, tysk
mekaniker och bandagefabrikant (1838—1918),
skapare av den moderna ortopediska
bandagetekniken. H. gick först i snickarlära,
övergick snart till
bandagetekniken och
skapade en alldeles ny
metod för bandagers
framställning, H e
s-singtekniken,
kännetecknad av att
bandagerna
förfärdigas individuellt och
med hjälp av
gipsav-gjutningar av
ifrågavarande kroppsdelar.
H. bedrev egen
orto-pedisk verksamhet i
av honom grundade storartade anstalter i
Göggingen (vid Augsburg) och Rothenburg ob
der Tauber, bägge i hans testamente
överlämnade till offentliga stiftelser. — H. blev över
hela världen känd som undergörare vid
behandling av förlamningar o. a. sjukdomar,
som kräva bandagebehandling, och fick bl. a.
personligt adelskap. Själv utan medicinsk
bildning, ringaktade han (kanske på den tiden
ej alldeles utan skäl) den av läkare utövade
ortopedien. Vid H:s död hade hans nya
bandageteknik slagit igenom som en ofrånkomlig
och värdefull ingrediens i all ortopedisk
specialbehandling. Hans levnadsöden skildras i
A. Wilbrandts roman »Die Rothenburger»
(1895; sv. övers. 1896); jfr ock F. Müller, »Der
Roman eines Lebens» (1922). P. Hgld.
Hessleby, se Hässleby.
Hessleholm, se Hässleholm.
Hesslunda, se Hässlunda.
Hessonlt, miner., se Granat.
Hessus, Helius Eobanus (eg. E o b a n
K och), tysk skald och lärd (1488—1540).
Verkade som prof, i Marburg, Nürnberg och
Erfurt samt tillhörde de främsta bland de
humanister, som anslöto sig till Luther och
reformationen. Berömd var han särskilt som
latinsk skald. Litt.: Biogr. av C. Krause (2
bd, 1879); P. Kalkoff, »Humanismus und
Reformation in Erfurt» (1926).
HestFa, grek. (lat. Ve’sta), grek, och rom.
myt. Den husliga härden var familjens
religiösa medelpunkt; där bragtes offer vid
måltiden, och den var en helig plats. Liksom
familjen hade även staten sin härd i
rådhuset (prytanei’on). H. representerar härden
med dess eld men har endast ofullkomligt
blivit personifierad. Hon saknar nästan my-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
