Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hieracium, Hökfiblesläktet - Hierapolis - Hierark - Hierarki - Hierarkisk - Hieratisk - Hiero - Hierochloë - Hieroduler - Hierofant - Hieroglyfer, Hieroglyfskrift - Hieron - Hieronymus den helige
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
995
Hierapolis—Hieronymus
996
Gråfibla, Hieracium püosella.
gående befruktning, och detta torde förklara
varför ganska obetydliga karaktärer visa sig
synnerligen konstanta. Vanliga i Sverige äro
bl. a. H. umbellatum, flockfibla, som har
talrika, smala,
små-tandade blad längs
hela stjälken, arter
av H.
silvaticum-gruppen, skogs-f i b 1 o r, med
breda, tandade, i
rosett samlade blad
och fåbladig, ofta
enbladig, stjälk,
samt underarter av
H. pilosella,
gråfibla, med
hel-bräddade, smala
blad i rosett,
bladlös stjälk (vanl.
med endast en
korg) och utlöpare.
Som prydnadsväxt
odlas i trädgårdar
H. aurantiacum, r ö d f i b 1 a, som också
anträffas förvildad mångenstädes upp till
Mä-larprovinserna. Se G. A. H. Dahlstedts
ex-sickatverk »Herbarium Hieraciorum
Scandi-naviæ» (1892—1911). G. M-e.
Hiera’polis (helig stad), grekiskt namn på
flera städer i forntiden. 1. H. - B a m by k e
i Syrien, omkr. 25 km s. v. om Eufrats
förening med Sadjur, med ett berömt tempel för
gudinnan Atargatis (Derketo); under romersk
tid ofta koncentrationspunkt för trupperna i
krigen med paiter och perser. Om läge och
ruiner jfr E. Sachau, »Reise in Syrien und
Mesopotamien» (1883), s. 147. — 2. Stad i
Fry-gien, vid Lykos’ och Maiandros’ förening;
berömd för sina hälsokällor. Som en följd av
Paulus’ verksamhet i Efesos torde
kristendomen ha kommit till H.; grundläggare av en
församling där var Epafras (Kolosserbrevet
4:13). Senare legender låta apostlarna
Johannes och Filippus predika evangelium i H.
Glanstid omkr. 200 e. Kr., ännu i bysantinsk
tid ett blomstrande biskopssäte. Ruiner vid
nuv. Pambuk Kalesi. Jfr Humann, Cichorius
m. fl., »Altertümer von H.» (1898). (M.PnN-n.)
Hiera’rk (jfr Hierarki), eg. prästerligt
överhuvud; anhängare av prästvälde.
Hierarki (av grek. hiero’s, helig, och arché,
välde), »de heligas herravälde», prästvälde;
även prästerskapets organisation i olika
grader. Namnet och begreppet förekomma
särskilt inom den romersk-katolska kyrkan med
dess skarpa åtskillnad mellan ett med
särskild auktoritet utrustat prästerskap (klerus)
och lekmännen. Inom samma kyrka är oek
graderingen av prästerskapet synnerligen rikt
utbildad. I nyare tid har ordet h. även
kommit till användning om andra korporationer,
vilka kännetecknas av skarp rangskillnad och
starka krav på lydnad mot förmän, t. ex.
militärhierarki, ämbetsmannahierarki.
Hiera’rkisk (jfr Hierarki), hörande till,
kännetecknande en hierarki.
Hierätisk (av grek. hieratiko’s, prästerlig,
helig), hörande till den religiösa kuiten. En
på grund av religiös konservatism
ålderdomligt sträng och stel stil, som bibehålies i
konst- och litteraturverk med religiöst syfte,
kallas h. — Om hierätisk skrift se
Egyptiska språket och skriften,
sp. 405. M. PnN-n.
Hi’ero, se H i e r o n.
Hierochloe [-klå’e], se M y s k g r ä s.
Hierodüler (grek. hiero’duloi, av hiero’s,
helig, och dülos, tjänare, slav), slav, tillhörig ett
tempel, resp, en gud; tempeltjänare; ofta
använt om de tempelslavinnor, vilka i vissa,
särskilt orientaliska, tempel tjänstgjorde som
prostituerade. M. Pn N-n.
Hierofa’nt (grek. hierofa’ntes), eg.
förevi-sare av de heliga tingen, se Eleusinska
mysterierna.
Hieroglyfer, Hieroglyfskrift,
egypternas äldsta skrivtecken, se Egyptiska
språket och skriften; där redogöres
även för hieroglyfernas tolkningshistoria och
den egyptiska folkskriften. Jfr även bild
vid art. Dödsboken. — Med h. menas
stundom även andra former av bildskrift (t.
ex. kretensisk, hetitisk, mayaskrift o. s. v.)
samt, i överflyttad bemärkelse, oläslig eller
svärtydd skrift över huvud.
Hi’eron (grek. Hie’ron, lat. Hi’er o), härskare
i Syrakusa. 1. H. I, d. ä., omkr. 485 f. Kr.
härskare i Gela (d. 476). Efterträdde 478 sin
broder Gelon som härskare i Syrakusa,
utsträckte sin makt till s. Italien och räddade
genom sjösegern vid Cumae 474 grekerna i
Kampanien från etruskiskt övervälde. H. var
vän av konst och vetenskap och kallade till
sitt hov flera grekiska skalder, ss. Simonides,
Pindaros, Bakchylides och Aischylos. — 2. H.
II, d. y. (d. 214 f. Kr.). Utmärkte sig i
Pyrr-hos’ krig mot Kartago, blev fältherre och
var härskare i Syrakusa 269—268. I kriget
mellan kartager och romare slöt han sig till
de förra men blev sedermera romarnas trogne
bundsförvant. Han höjde Syrakusas välstånd,
införde ett skattesystem för lantbruket, som
ännu bestod på Ciceros tid, och uppförde
präktiga byggnader. (M. Pn N-n.)
Hiero’nymus den helige, kyrkofader
(omkr. 330—419 el. 420); hette eg.
Euse-bius H. Sophronius. Född av kristna
föräldrar i Stridon (på gränsen mellan
Steier-mark och Ungern), blev han uppfostrad och
döpt i Rom. Han utbildades där till den
för-Äämste stilisten bland de latinska
kyrkofäderna, men retorskolans ihåliga vältalighet
dödade hans sanningssinne. Med sin starkt
sinnliga natur hemföll han också åt svåra
utsvävningar. Under en resa i Gallien lärde H.
känna det nya munkväsendet och beslöt att
själv bli asket. Han begav sig till Palestina,
där han 375—378 levde som eremit i öknen
Chalkis s. ö. om Antiokia. Han kunde dock ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
