Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hieronymus den helige - Hieronymus av Prag - Hierosolyma - Hierro - Hierta, ätt - Hierta, Carl - Hierta, Johan Gustaf
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
997
Hieronymus av Prag—Hierta, J. G.
998
uthärda med eremiternas halvt djuriska liv
utan upptog även studier och avskriftsarbete;
detta blev av största betydelse för
munkväsendets art och historia i Västerlandet, dit H.
väsentligen bidrog att föra det. Hans
brinnande ärelystnad förde honom näml, från
öknen till Konstantinopel (studier för
Gregorius av Nazians) och vidare till Rom, där
han 382—384 som biskop Damasus’ förtrogne
drev ivrig propaganda föE sitt munkideal.
Under kampen för det asketiska idealet
bidrog H. mycket till Mariadyrkans utbredning
i Västerlandet, men han ådrog sig fiendskap
från olika håll, och när Damasus dog 384,
måste H. snart fly från Rom (385). Under
vistelsen där hade han genom sitt
författarskap och sina översättningar till latin (bl. a.
av Didymos, se d. o., och Origenes’ homilier)
berett insteg i Västern för många av
orige-nismens bästa tankar. I Rom begynte han
ock den stora bibelöversättning till latin,
som sedan 1200-talet kallas Versio vulgata
(se Bibelöversättningar), vilken
fullbordades 405 och trots sina fel framstår som
ett vetenskapligt stordåd. — H. slog sig 386
ned i Betlehem och grundläde där ett
munkkloster, som han själv förestod till sin död,
och ett nunnekloster, vilket leddes av den
förnäma romarinnan Paula, som följt honom till
Palestina. Där bedrev H. ett ivrigt historiskt
och exegetiskt författarskap. I »De viris
illustribus», en kyrklig litteraturhistoria från
apostlarna till H., och en mängd kommentarer
till bibelböcker byggde han på äldre arbeten
utan att ange källan. Angripen för bristande
renlärighet, drevs han 395 att taga avstånd
från sin andlige lärofader Origenes, som börjat
bli kättare. H. blev nu snart en i polemiken
hätsk huvudkämpe mot hela origenismen.
Striden fördystrade hans liv; 416 blevo han
och hans kloster utsatta för grovt våld. Av
katolska kyrkan har han upphöjts ej blott
till helgon utan ock till doctor ecclesiae (se
d. o.). Hans samlade skrifter ha utgivits bl. a.
av Vallarsi 1734—42 (förbättrad uppl. 1766—
72, avtryckt hos Migne). Litt.: G.
Grütz-macher, »H.» (3 bd. 1901—08); F. Cavallera,
»Saint-Jéröme» (1922). Hj. H-t.*
H. avbildas i den kyrkliga konsten som
kardinal, oftast sysselsatt med studier och
åtföljd av ett lejon. Jfr Bostad, bild 49. H.W-n.
Hiero’nymus av Prag, bömisk reformator (f.
mellan 1360 och 1370, d. 1416). Studerade i
Tyskland, Frankrike och England samt blev
i Oxford närmare bekant med Wycliffes läror,
som han sedan spred under sina resor i
Ungern, Kroatien, Österrike och Polen. Efter 1407
vistades han mest i Prag och deltog där vid
Hus’ sida i striden mot läran om påvens
ofelbarhet. Till konsiliet i Konstanz kom H. för
att försvara Hus. Nedbruten genom hårt
fängelse, förnekade han Wycliffes, Hus’ och
sin egen teologiska åskådning, återkallade
återkallelsen utom beträffande nattvardsläran
och led. kättarens död på bålet. A. G-w.
HierosoJyma, grek, och lat., Jerusalem.
Hierro [jä’rå], se F e r r o.
Hierta [järta], svensk-finländsk adlig ätt,
härstammande från Ragvald Mattsson H.,
som 1530 var dansk ryttmästare. Släkten
inkom över Halland till Sverige 1565 med hans
son Bengt H. och introducerades 1627. De nu
levande ätterna härstamma från
ryttmästa-ren Lars H. (d. 1642). Hans ättling
generalmajoren Lars H. (d. 1778) och dennes bror
Carl H. (se nedan) blevo 1771 friherrar; deras
kusins son generallöjtnanten Gustaf Adolf
H. (1781—1847) blev frih. 1832. Den
sistnämndes son frih. Fredrik Filip H. (1815—
89) var 1865—78 redaktör av Väktaren (se
d. o.), led. av kyrkomötena 1868—83 och
Första kammaren 1878—85. Den 1818 i Finland
immatrikulerade grenen härstammar från
ovannämnde Lars H. (d. 1778). Om
släktgrenen Järta se d. o. Till den adliga ätten
hörde J. G. H. och hans syssling L. J. H. (om
dem se nedan). — Om en annan släkt H. se
G i e r 11 a.
Hierta [järta], Carl, frih., militär (1719—
93); jfr släktöversikten. Blev rysk fånge i
slaget vid Villmanstrand 1741 men återkom
1743. Deltog i pommerska kriget (fången vid
Pasewalk 1760), blev överste för Tämtlands
reg:te 1766 och för Dalreg:tet 1768 samt frih.
1771. H. var en intresserad hattpolitiker men
närmade sig hovet, vars sak han försvarade
vid riksdagen 1771—72. Han blev 1773
generalmajor och 1778 generallöjtnant. H. blev
1788 överbefälhavare över västra armén men
kunde med de fåtaliga trupperna ej
hindra danskarnas inryckning i Bohuslän sept.
s. å., där de tillfångatogo en del av hans armé
vid Kvistrum. H. fick avsked 1789. Han var
far till Hans Järta. L. S.*
Hierta [järta], Johan Gustaf, militär,
publicist (1791—1859); jfr släktöversikten.
Var först militär, deltog i fälttågen i Tyskland
och Norge 1813—14, blev kapten i Generalstaben
1816 samt
bataljonschef vid
Livbevärings-reg:tet och
överstelöjtnant i armén 1821. Vid
riksdagen 1823 var H.
en framträdande
medlem av
riddarhusoppo-sitionen. Han blev s. å.
fullmäktig i
riksbanken och utgav 1828
»Om mynt, banker och
riksgäld». Till följd av
sin egen dåliga
ekonomi fick H. taga
av
sked 1829 från reg:tet, 1830 från armén och
1832 som bankofullmäktig. Han började juni
1829 utgiva den radikala tidningen
Medborgaren, som ofta blev indragen och måste
upphöra juli 1832. H. var därpå till 1851
medarbetare i sin syssling L. J. Hiertas tidning
Aftonbladet och ägnade sig även åt politiskt
skaldskap. I bondeståndet framburos flera av
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
