- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 9. Gullberg - Hopliter /
1035-1036

(1928) [MARC] - Tema: Reference
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hindustani, Hindostani - Hindås - Hindö - Hingst - Hingstbesiktningstvång - Hingstdepå - Hingstförening - Hingstridare - Hin håle - Hinkmar - Hinlopensundet - Hinneryd - Hinnfrukt - Hinnlabyrinten - Hinnom, Hinnomsdal - Hinnöy (Hindö) - Hinschius, Paul - Hinterland - Hinterpommern - Hinterrhein - Hintze, Carl - Hintze, Paul von

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1035

Hindås—Hintze

1036

Beames (1872—79) och A. Hoernle (1880). Jfr
vidare J. T. Platts, »A grammar of the
hin-düstäni or urdü language» (1874); C. J. Lyall,
»A sketch of the hindustani language» (1880);
S. H. Kellogg, »A grammar of the hindi
language» (2:a uppl. 1893); lexika av J.
Shakespeare (4:e uppl. 1849), J. T. Platts (1884)
m. fl. Om litteraturen på h. se Indiens
språk och litteratur. J. Ch-r.

Hindås, turist- och luftkurort samt
villasamhälle i Björketorps socken, Älvsborgs län,
vid Västra Nedsjön och H. station på
Göteborg—Borås järnväg, 30 km ö. om Göteborg;
150 m ö. h. Har sedan 1903 av Göteborgs
idrottsförbund utvecklats till en av v.
Sveriges förnämsta vintersportplatser. I H. ligger
Tyringe helpension för flickor.

Hindö, se H i n n ö y.

Hingst, se H ä s t a v e L

Hingstbesiktningstvång innebär enl. lag av
23 dec. 1924, att hingst varken kostnadsfritt
eller mot ersättning må brukas till
betäckning av sto, tillhörigt annan än hingstens
ägare, med mindre hingsten av statens
pre-mieringsnämnd eller dess ordf, prövats vara
såsom beskällare inom orten lämplig. E. T. N.

Hingstdepå, se Hästavel och Stuteri.
Hingstförening, se Hästavel.

Hingstridare, se Besoldningsry ttare
och För rid a re.

Hin håle, se H i n.

Hinkmar, ärkebiskop av Reims (omkr. 806—
882), en av medeltidens märkligaste
kyrkofurstar. Tillhörde en förnäm frankisk släkt,
ingick som munk i klostret S:t-Denis och
kom 822 till Ludvig den frommes hov i
Aachen, där han blev förtrogen med världslig
politik och förvärvade diplomatisk rutin. Hos
Karl den skallige stod H. högt i gunst oeh
blev genom honom 845 (efter Ebo, se d. o.)
ärkebiskop av Reims. Han invecklades där
i en häftig strid om predestinationen, lät en
synod döma och inspärra munken Gottschalk
samt skrev själv om nådavalet flera
semipela-gianskt färgade skrifter. Under striden mot
sin avsatte företrädare Ebos anhängare, vilka
fordrade dennes återinsättande i ämbetet,
råkade H. i kamp med de av påven Nicolaus I
gynnade pseudo-isidoriska principerna (se
P s e u d o-i s i d o r i sk a d e k r e t a 1 e r n a),
mot vilka han skrev »Opusculum LV
capitu-lorum». Han bidrog väsentligt att
omintetgöra Ludvig den tyskes försök att inkräkta
på det frankiska riket. Som kyrkofurste
strävade han att upprätthålla den frankiska
kyrkans nationella självständighet mot
påvedö-mets centraliserande tendenser. H. författade
en del av riksannalerna (»Annales
Bertini-ani», tr. i »Monumenta Germaniae historica»)
samt en s. k. konungaspegel (»De regis
per-sona et de regis ministerio»). Monogr. av
H. S^hrörs (1884). T. H-r.*

Hinlopensundet, sundet mellan
Västspets-bergen och Nordöstlandet. Se Spetsbergen.

Hinneryd, socken i Kronobergs län, Sun-

nerbo härad, mellan Bolmån och
Hallandsgränsen; 231,43 kvkm, 2,051 inv. (1928).
Upptages av ljunghedar, mossar (till stor del
utdikade), skog (även bok) och småsjöar. 1,443
har åker, 17,444 har skogs- och hagmark.
Pastorat i Växjö stift, Sunnerbo kontrakt.

Hinnfrukt, hos gräsen förekommande
nötfrukt, vars tunna fröskal sammanvuxit med
fruktväggen.

Hinnlabyrinten, anat., se Hörselorgan.

Hinnom, Hinnoms dal, en dal s. v. om
Jerusalem, motsv. den nuv. Wädi er-Rahäbe.
I denna dal skall man under konungarna
Ahas’ och Manasses tider ha offrat barn åt
Molok, vilket gjorde H. så avskydd, att den
gav upphov till namnet på de fördömdas
pino-rum, Gehenna (se d. o.). E. S-e.*

Hinnöy (förr Hindö), Norges största ö,
Nordland och Troms fylken; 2,070,36 kvkm,
19,481 inv. (1920). H. är den sydligaste ön i
Vesterålen och skiljes av Tjelsund från
fastlandet i ö. Ön är starkt uppdelad av djupa
fjordar, har i s. v. vild fjällnatur men är i
n. ö. skogbevuxen och delvis odlad. I n. ö.
ligger Harstad.

Hinschius [hi’nskios], Paul, tysk
kyrko-rättslärare (1835—98). Blev e. o. prof, i
Halle 1863, i Berlin 1865, prof, i Kiel 1868
och i Berlin 1872. H. var en inflytelserik
rådgivare åt preussiska regeringen i
»kulturkampen» samt led. av tyska riksdagen 1872—78
och 1880—81. Hans främsta arbete är »Das
Kirchenrecht der Katholiken und
Protestanten in Deutschland» (ofullb.; 6 bd 1869—97),
kännetecknat av lärdom, noggrannhet och
objektivitet. H. utgav även en kritisk uppl.
av »Decretales Pseudo-Isidorianæ et capitula
Angilramni» (1863) och »Staat und Kirche»
(1883). Han var som teolog påverkad av
Al-brecht Ritschl. A. G-w.

HTnterland, ty. [tyskt uttal -lant], eg.
»bakland», uppland, beteckning för
landområden, vilka ligga innanför (bakom) ett
koloniserat område och vanl., utan att direkt
förvaltas som en del av detta, tillhöra dess
ekonomiska intressesfär samt ofta folkrättsligt
stå under samma suveränitet. V. S-g.

Hi’nterpommern, Pommern ö. om Oder.

Hi’nterrhein [-råin], Rhens östra källarm.

Hintze, Carl, tysk mineralog (1851—1918),
prof, i mineralogi i Breslau från 1886, bekant
för sin förträffliga »Handbuch der
Mineralo-gie», som började utges 1889. Efter H:s död
fortsättes det stort anlagda verkets utgivning
av prof. G. Linck i Jena under medverkan av
andra mineraloger. N. Zn.

Hintze, Paul von, tysk sjöofficer,
diplomat (f. 1864). Tjänstgjorde 1882—1911 i
marinen (därvid bl. a. från 1908 »militär
fullmäktig» vid ambassaden i Petersburg),
adlades 1908 och övergick med konteramirals
grad 1911 helt till diplomatien. Han var
minister i Mexiko 1911—14 och i Peking 1914
—17 samt i Oslo juli 1917—juli 1918. H. blev
9 juli 1918 utrikesminister (efter v. Kühl-

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Thu Jul 17 16:15:40 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdi/0644.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free