Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Histologi, Vävnadslära - Histolys - Histoner - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1057
Histolys—Historia
1058
van Leeuwenhoek (1632—1723). Den
förre observerade kapillärerna samt
undersökte även leverns, hjärnans, njurarnas och
mjältens finare sammansättning. Den senare
studerade flera skilda organs finare byggnad.
Först genom fransmannen M. Fr. X. B
i-chats (1771—1802) arbeten fick h. en fast
vetenskaplig hållning. Hans grundtanke var
att söka analysera organismen i enkla
vävnader med skilda morfologiska och vitala
egenskaper, genom vilkas spel djurkroppens
livsyttringar ge sig till känna. Med
mikroskopets väsentliga förbättring mot mitten av
1800-talet inträdde en ny era. Genom tysken
Th. Sch w ann (1810—82) ådagalades 1838,
att den enskilda cellen utgör utgångspunkten
för organismens alla skilda delar, och
påvisades på vilken väg de olika vävnaderna framgå
ur cellen. Mer eller mindre samtidigt med
Schwann arbetade på h:s fält forskare av så
utomordentligt stor förtjänst som tyskarna J.
M ü 11 e r (1801—58), Schwanns lärare, M.
Schultze (1825—74), Fr. von Leydig
(1821—1908), K. A. von Kölliker (1817
—1905), genom vilken h. införts i de
medicinska studierna, R. Re mak (1815—65). R.
Virchow (1821—1902) och J. E. P u
r-kinje (1787—1869). — Det är emellertid ej
endast de optiska hjälpmedlens oavbrutet
fortskridande fullkomning, som är grund till
h:s framsteg, utan därjämte utvecklingen av
mikrokemien och histokemien (läran om
vävnadernas kemiska reaktioner och
sammansättning), varav den moderna h. ständigt
betjänar sig och som den själv bearbetar
(färg-nings- o. a. kemiska behandlingsmetoder).
Schweizaren W. His (1831—1904), tyskarna
K. von Kupffer (1829—1902), W. F 1 e
m-ming (1843—1905) och Th. Boveri (1862
—1915), belgiern É. van Beneden (1846—
1910), ungraren I. Apäthy (1863—1922),
italienaren C. Golgi (1843—1926), spanjoren
R amö n y Cajal(f. 1852) äro forskare med
världsrykte på h:s område. — I Sverige ha
förtjänster om h:s utveckling inlagts bl. a.
av A. Retzius (1796—1860), Chr. Lo vén
(1835—1904), A. Key (1832—1901) och G.
Retzius (1842—1919). Till en yngre
generation av svenska histologer höra E. M ü 11 e r
(1866—1923), C. M. F ü r s t (f. 1854), J. A. H.
H a m m a r (f. 1861), E. Holmgren (1866—
1922) och I. Broman (f. 1868). Sveriges
första professur i h. innehades av G. Retzius
(vid Karolinska institutet; från 1877).
Numera äga univ. i Uppsala och Lund samt
Karolinska institutet professurer i ämnet. —
Om botanisk h. se V ä x t a n a t o m i. E. Hgn.*
Histolys (av grek. histo’s, vävnad, och ly’sis,
upplösning), det sönderfallande och den
upplösning, som större eller mindre delar av
kroppsvävnaderna undergå vid vissa djurs
metamorfos. Åtm. i vissa fall tyckas
fago-cyter (se d. o. och Fagocytos) taga
verksam del i denna de gamla vävnadernas
förstöring. — Se även Insekter. G. A-z.*
Histöner, basiska äggviteämnen, som
förekomma i cellkärnor.
Historia (grek. histori’a, undersökning),
berättelse om en händelse, vare sig verklig eller
diktad; i vetenskaplig bemärkelse dels det,
som skett, själva den förflutna utvecklingen,
dels framställningen om denna förflutna
utveckling, dels den vetenskap, som har till
uppgift att ur källmaterialet förvärva
kunskap om denna utveckling samt framställa
och förklara den. H. kan ha till föremål
antingen naturens utveckling,
naturhistoria, eller den mänskliga kulturens
utveckling, kulturhistoria (i vidsträckt
bemärkelse). Med termen h. avses dock i regel
endast det senare. Från den
förhistoriska vetenskapen skiljer sig den
egentliga historien därigenom, att den rör
sig med ett källmaterial, som tillåter
framställningen av en någorlunda
sammanhängande kulturutveckling. — Med hänsyn till
omfattningen skiljer man mellan
universalhistoria el. allmän historia,
vars program dock hittills aldrig i sin fulla
utsträckning kunnat förverkligas, samt n
a-tionalhistoria, som begränsar sig till
ett folks eller en stats utveckling. Dess sfär
kan ytterligare inskränkas och blir då 1 o k a
1-historia, släkthistoria eller
personhistoria. — Ser man åter på
innehållet, indelar man h. i politisk
historia, som behandlar statslivets
utveckling, religions- och kyrkohistoria,
krigshistoria, näringarnas
(handelns, industriens, jordbrukets o. s. v.)
historia, vetenskapens,
litteraturens, konstens historia o. s. v.
Politisk h. är den äldsta formen av h., och
övriga historiska specialdiscipliner ha
relativt sent utvecklat sig till full
självständighet. På grund av denna företrädesställning
brukar stundom politisk h. likställas med h.
i allm. Stundom brukar som motsats till
politisk historia användas ordet
kulturhistoria som beteckning för de
övriga historiska specialdisciplinerna (främst
litteraturens, konstens, sedernas och
teknikens h.). Denna användning är föga lämplig
och har åstadkommit mycken förvirring och
onödig strid. Framstegen i politisk
organisation och åskådning höra lika väl till den
mänskliga kulturens vinningar som
framstegen inom varje annat område av
mänsklig odling, och den allsidiga kulturhistorien
kan omöjligt bortse från det politiska livet.
Till statslivet som det centrala låta alla
andra kulturföreteelser lätt och organiskt
anknyta sig. och dess epoker bilda i regel de
allmänna epokerna i ett folks h. I fråga om
proportionen mellan de enskilda
utvecklings-grenarna har otvivelaktigt den äldre
historieskrivningen ensidigt framhävt den politiska
h. och givit de övriga kulturföreteelserna
alltför snävt utrymme. Vid avvägandet av de
olika momenten i den historiska utvecklingen
IX. 34
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
