Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1059
Historia
1060
komma alltid olika skolor och olika
författarindividualiteter att intaga olika ståndpunkter.
Även politisk h. sönderfaller i särskilda
specialvetenskaper, såsom författning
s-och förvaltningshistoria,
diplomatisk historia, ekonomisk och
social historia m. fl. Olika skolor eller
riktningar lägga huvudvikten på än den ena,
än den andra av dessa grenar, och alla dessa
riktningar ha sina företräden. Betonandet av
författnings- och förvaltningsproblemen
bidrog att klargöra den statliga
organisationens betydelse i folkens liv. Den
diplomati-serande riktningen vidgade blicken utöver
den enskilda staten och stärkte känslan för
de stora sammanhangen i utvecklingen.
Särskilt åt ekonomisk h. har i senare tid
hävdats en särställning bland de historiska
disciplinerna, i det att det ekonomiska, varom
den handlar, är en sida, som ingår i nästan
allt mänskligt liv.
Som historiens hjälpvetenskaper kunna i
vidsträckt mening de flesta andra
vetenskaper tjänstgöra; särskilt gäller detta arkeologi,
språkvetenskap, geografi, statistik, etnografi
och psykologi. I egentligaste mening
hjälpvetenskaper till h. äro kronologi, politisk
geografi, paleografi, diplomatik, sfragistik,
nu-mismatik, heraldik och genealogi m. fl.
Den historiska vetenskapens källor utgöras
av dels bevarade rester av det
förgångna, dels traditioner el. berättelser
om det förgångna. Till sådana rester höra
fornsaker eller fornlämningar av varjehanda
art, seder och bruk, sägner och myter,
språkliga företeelser, ss. ordformer och namn,
samt slutligen skriftliga rester, ss. inskrifter,
urkunder, brev och samtida anteckningar i
historiskt syfte. De skriftliga källorna bli
vid stigande odling alltmera betydelsefulla
och utgöra på ett utvecklat kulturstadium
det ojämförligt viktigaste källmaterialet.
Sedan publicistiken utvecklats och tryckandet
av aktstycken alltmer kommit i bruk i
förvaltningen, ersättas skrivna källor i allt högre
grad med tryckta. De skriftliga källorna äga
mycket olika källvärde. Akter och brev,
såsom omedelbara vittnesbörd om eller moment
i den historiska utvecklingsprocessen, äga
givetvis det främsta värdet, men redan av
detta källmaterial är en stor del, näml, allt
av refererande art, ss. protokoll och brev,
mer eller mindre subjektivt färgad och
speglar utvecklingen, sådan den ter sig för en
personlig deltagare eller iakttagare. Än mer
är detta fallet med allt, som faller inom
käll-gruppen traditioner, särskilt
minnesanteckningar i historiskt syfte, ss. diarier,
kalenda-rier, annaler, enskilda dagböcker och
memoarer. Dessa anteckningars värde beror i hög
grad på tiden, när de nedskrivits, och på
nedskrivarens personliga omdömesförmåga,
opartiskhet och mer eller mindre direkta
upplevelse av det berättade. I historiskt syfte
gjorda bearbetningar av källorna äga intet
källvärde, annat än för såvitt de källor, varpå
de stödja sig, äro förkomna, vilket bfta är
fallet i fråga om de klassiska folkens historia.
Den historiska vetenskapens arbete består
först i att samla och sovra
källmaterialet samt fastställa källornas karaktär och
värde, därnäst i att bearbeta det så
vunna faktiska materialet, så att en
sammanhängande bild av den förflutna
utvecklingen framträder, samt slutligen i att i
historisk mening förklara denna utveckling.
H:s arbete är grundat på ett urval av sådana
fakta, som synas äga någon historisk
betydelse. Ett dylikt val är alltid subjektivt, och
sammanställningen av fakta i förhållandet av
orsak och följd innebär likaledes ett
personligt avgörande. Än mer spela historikerns
personliga intelligens och uppfattning en roll, när
det gäller att förklara de historiska
företeelserna, d. v. s. finna icke blott deras närmaste
empiriska anledningar utan även deras
allmänna, djupare liggande eller avlägsna
orsaker. Utvecklingens begrepp är den moderna
historiska vetenskapens fundamentalbegrepp.
Men när det gäller utvecklingens mål, de lagar,
som bestämma den, förhållandet mellan de
allmänna lagar, som behärska den enskilde,
och individernas fria viljeinsatser, då gå
meningarna starkt isär, beroende på olika
livsuppfattning och olika lynnesart hos de
historiska författarna. H. såsom en empirisk
vetenskap kan icke besvara dessa frågor utan
måste överlämna detta åt den gren av den
spekulativa vetenskapen, som kallas
historiefilosofi (se d. o.). Men historikern
kan ej undgå att taga ställning till de olika
världsåskådningar, som ligga bakom
filosofiens olika svar. Inom den historiska
vetenskapen ha utkämpats häftiga strider mellan
anhängarna av en idealistisk, en
materialistisk och en positivistisk historieuppfattning,
mella,n dem som erkänna och dem som negera
människans fria vilja.
För att kunna överskåda den oavbrutna
händelsekedjan måste historikern göra
periodindelningar: han indelar h. i s. k. tidevarv
(perioder, epoker). All periodindelning är mer
eller mindre subjektiv och provisorisk, då
synpunkten, varifrån den göres, städse ändras
med den fortgående utvecklingen. Den blir
även i någon mån olika för särskilda grenar
av h. De senantika kristna
universalhistorikerna indelade världshistorien efter
världsåldrar. Under medeltiden uppkom en därmed
konkurrerande indelning i tiden före och efter
Kristi födelse, en åskådning, som satt sitt
märke i de europeiska folkens tideräkning.
Renässansens historiska åskådning bestämdes
av den uppfattningen, att tiden från den
klassiska kulturens undergång till dess
återupp-ståndelse var en mellantid mellan de
egentliga kulturåldrarna, utmärkt av barbari och
vidskepelse. Först under senare delen av
1700-talet drogs konsekvensen härav genom en
indelning av h. i gamla tidens,
medel
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
