Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1061
Historia
1062
tidens och nyare tidens h., vilken
blev allmänt accepterad och närmare
preciserad därhän, att gamla tiden ansågs sluta med
västromerska kejsardömets fall 476 e. Kr. och
nyare tiden börja med upptäckten av Amerika
1492; enl. en något mer tänjbar indelning
bruka ibland gränserna sättas vid resp. 400
och 1500. Ehuru ytterst bristfällig och
ovetenskaplig, har denna indelning behärskat den
världshistoriska handbokslitteraturen (om ock
med någon variation beträffande epokårens
val) intill våra dagar. Inom den moderna
universalhistoriska vetenskapen är den täml.
allmänt övergiven, utan att dock någon
annan indelning blivit vedertagen.
Med hänsyn till de olika uppgifter, som
åligga historieskrivningen — källkritik,
framställning och förklaring av händelserna —,
kan man tala om tre slag av
historieskrivning: berättande, pragmatisk och genetisk.
Den berättande historieskrivningens mest
primitiva former äro annaler och
krönikor (se dessa ord); de förra utgöras av
notiser, grupperade efter år, de senare
konstlösa sammanhängande berättelser om ett visst
ämne. I sina bästa former övergår krönikan
till pragmatisk historia (av grek.
pragmatiko’s, sakkunnig); först där äro
händelserna ställda i orsaksförhållande till
varandra, varmed en verklig förklaring av dem
möjliggöres. Först med pragmatisk h.
uppkommer historieskrivning i egentlig mening,
och den stegras småningom till genetisk
historieskrivning. Denna tillämpar
utveck-lingsbegreppet på h., den uppfattar
mänskligheten som något enhetligt, och den har
blick för sammanhanget och växelverkan
mellan de olika sidorna i ett folks liv
(politik, religion, ekonomi, konst o. s. v.) samt för
miljöns (klimatets, landets) betydelse för
folkets utveckling.
Hos de äldre orientaliska kulturfolken kom
historieskrivningen ej över annalistik och
krönika. G. T:s historiska skrifter röja dock ett
pragmatiskt betraktelsesätt, som slutligen
höjde sig till en enhetlig syn på hela
världs-förloppet. Hos grekerna föddes den verkliga
historieskrivningen i sammanhang med det
allmänna uppsvinget i deras odling efter den
glänsande segern över perserna. Som dess
förste representant brukar nämnas H e r o d
o-t o s (omkr. 484—omkr. 425 f. Kr.), »historiens
fader». Hos Herodotos var ännu själva den
episkt åskådliga skildringen huvudsaken,
medan hos Thukydides (omkr. 460—400 f.
Kr.), det peloponnesiska krigets skildrare, det
reflekterande momentet framträdde skarpare.
Hans berättelse är utmärkt för sin
tankedigra stil och sin skarpa politiska uppfattning
av händelsernas innebörd samt anses
representera den grekiska historieskrivningens
höjdpunkt. Den följ, grekiska
historieskrivningen fr. o. m. Xenofon (omkr. 445—354
f. Kr.) visar, för såvitt den är bevarad, en
nedgång i både skildrarkonst och
uppfatt
ning. Den romerska hävdateckningen når först
med Caesar (omkr. 100—44 f. Kr.)
karaktären av verklig historieskrivning; hans
skildring av sina fälttåg i Gallien tillhör den
latinska historiografiens yppersta verk. Till
dessa räknas ock L i v i u s’ (59 f. Kr.—17
e. Kr.) breda skildring av Koms h. och
framför allt T a c i t u s’ (54—omkr. 117 e. Kr.)
kärnfulla teckning av vissa perioder av den
begynnande kejsartiden. Den senare
kejsartidens kulturella nedgång återverkade även
på historieskrivningen. Slutligen försvann
den så gott som alldeles i Västerlandet,
medan bysantinerna hela medeltiden igenom
fortsatte den. — Efter hand uppstod hos
Västerlandets nya folk åter en historieskrivning
med annaler och krönikor, som från sin
relativa torftighet endast någon enstaka gång
under medeltidens lopp höjde sig till ett högre
litterärt plan, ss. Einhards (omkr. 775—
840) levnadsteckning av Karl den store och
den isländska sagoskrivningens
yppersta representanter, eller ock under
påverkan av kyrkofadern Augustinus’
storslagna universalhistoriska spekulation fingo
en fläkt av mera vetenskaplig och universell
uppfattning. Först under renässansen skapas
ånyo en vetenskaplig historieskrivning med
italienaren Machiavelli (1469—1527),
vars efter antika mönster författade
florentinska h. såväl i forskning som
framställningskonst och uppfattning vida höjer sig
över medeltidens nivå. Hos alla de övriga
europeiska kulturfolken framträdde likaledes
med renässanskulturens genombrott efter hand
en verklig historieskrivning. Om denna nyare
historieskrivnings främsta representanter se
närmare art. om de särskilda ländernas litt.
Under 1500- och 1600-talet bär
historieskrivningen ännu väsentligen krönikans drag,
ehuru källkritiken blir grundligare. I detta
avseende inlade särskilt de franska m a
uriner n a (av benediktinorden) stor förtjänst.
Den historiska framställningen var ännu
under 1600-talet något otymplig i stoffets
behandling, officiell, tung och lärd, och intresset
riktades företrädesvis på den yttre
statshisto-rien, krigen, diplomatien och de stora
stats-aktionerna över huvud, ss. hos G r o t i u s,
Khevenhüller, B. Ph. v. Chemnitz,
lord Clarendon och Pufendorf. Med
1700-talets rationalism inträdde
förståndskri-tiken av de historiska traditionerna, vilken
otvivelaktigt i hög grad bidragit att
bortrensa allt mytiskt och legendariskt, den mera
subjektiva värdesättningen av företeelserna
samt fordran på en mera konstnärlig och
elegant form. H. trädde därmed i närmare
kontakt med den stora allmänheten. Fransmannen
Voltaire samt engelsmännen H u m e och
E. G i b b o n äro väl de främsta
representanterna för denna historieskrivning. Med
romantiken kom uppfattningen av folkens historiska
liv som en organisk utvecklingsprocess, bestämd
av lagar och mål. Utvecklingens begrepp
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
