Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärnnerver - Hjärnsinus - Hjärnsjukdomar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1117
Hjärnsinus—Hjärnsjukdomar
1118
spottkörteln. 8. Hörselnerven (ne’rvus
acu’sticus) förmedlar hörselförnimmelserna
samt impulser från de halvcirkelformiga
kanalerna, som höra till kroppens viktigaste
organ för jämviktens reglerande. 9. T u n
g-svalgnerven (ne’rvus glossophary’ngeus)
är en blandad nerv, som innehåller
rörelsenerver för vissa av gomseglets och svalgets
muskler samt känselnerver för åtskilliga av
munhålans delar; den är den viktigaste
smaknerven. 10. Lungmagnerven (ne’rvus
va’gus) är rörelsenerv för gommens, svalgets
och struphuvudets muskulatur samt för
luftrören, matstrupen, magsäcken, tunntarmen
samt tjocktarmens översta del. Den reglerar
magsaftens sekretion och bukspottkörtelns
funktioner. Den innehåller bl. a. hämmande
nervtrådar, genom vilkas retning hjärtats slag
göras långsammare, samt är känselnerven för
svalg, struphuvud, matstrupe, magsäck och
tarmar. 11. Binerven är en rörelsenerv,
som sänder en gren till lungmagnerven men
f. ö. har sin största betydelse som rörelsenerv
för ett par av halsens starkaste muskler. 12.
Undertungnerven (ne’rvus
hypoglo’s-sus) är rörelsenerven för tungans samtliga
muskler samt för de muskler, som gå till
tungbenet. För åstadkommande av
artikulerade ljud spelar den en högst betydande
roll. R. T-dt. (b. I-r.)
Hjärnsinus, ett system av i hårda
hjärnhinnan (düra mäter; jfr Hjärnhinnor)
infällda blodkanaler, genom vilka det venösa
blodavflödet från hjärnskål och hjärna
försiggår. S. I-r.
Hjärnsjukdomar omfatta i vidsträckt
mening även sinnessjukdomar (se d. o.),
övriga h. ha sitt säte antingen i hjärnmassan
eller i de beklädande hinnorna, ofta i bägge.
1 Uteslutande i hinnorna kunna
förekomma följ, sjukdomar. Blödning
(hae-morrha’gia mèningum) framkallas vanl. av
yttre våld (slag, stöt o. s. v.) mot huvudet
men kan ock ha sin orsak i en spontan
bristning av smärre, av olika sjukdomsorsaker
framkallade, patologiska utvidgningar el.
aneurysm i hjärnhinnans blodkärl. Dessa
blödningar te sig ofta som vanliga
hjärnblödningar (i hjärnans substans) med halvsidig
förlamning eller ock som en häftigt insättande
hjärnhinneinflammation. — Blodpropp (se
d. o.) i hårda hjärnhinnans stora blodledare,
hjärnsinus, kan uppkomma vid höggradiga fall
av blodbrist (anemi) eller kakexier (se d. o.)
samt vanligast som inflammatorisk blodpropp
vid infektionssjukdomar (nervfeber) eller om
inflammationer i hjärnhinnornas grannskap
(variga inflammationer i mellanörat) gripa
över på dem. — Svulster utgå från den
hårda eller de mjuka hjärnhinnorna och kunna
genom tryck inåt mot hjärnan ge samma
symtom och funktionsrubbningar som inom
hjärnan uppkommande hjärntumörer men kunna
även gripa över på huvudskålens ben och
genombryta dessa utåt under huden. —
In
flammationer, de vanligaste
sjukdomarna i hjärnhinnorna, äro av mycket olika
art. Av hårda hjärnhinnans inflammationer
uppträder den vanligaste hos äldre individer
(helst över 50 år), som lida av andra
sjukdomar, ss. paralysie générale, senil demens,
kronisk alkoholism, blodsjukdomar el. svåra
allmäninfektioner. Hårda hjärnhinnan blir
härvid förtjockad av inflammatoriska,
membra-nösa pålagringar, i vilka blödningar äro
inneslutna. Utom denna form förekommer även
en varig inflammation utanpå hårda
hjärnhinnan (s. k. extradural abscess), vanl.
fort-ledd från varbildningar i omgivningen.
Inflammationer äro dock mycket vanligare i
mjuka hjärnhinnorna och utgöra vad man i
dagligt tal i allm. kallar
hjärnhinneinflammation eller, med oegentlig
förkortning, hj ärninflammation. Dessa s. k.
leptomeningiter kunna stundom vara
serösa men äro vanl. varbildande och
framkallas då av olika varbakterier, ss.
Fränkels diploco’ccus pneumöniae (den vanliga
lunginflammationskocken), streptokocker,
sta-fylokocker samt Weichselbaums diploco’ccus
in-tracelluläris. Hjärnhinneinflammationer,
framkallade av de tre förstnämnda grupperna av
mikrokocker, äro vanl. sekundära, d. v. s.
uppträda i sammanhang med andra svåra
infektioner av samma orsak, ss. lunginflammation,
ansiktsros, näs- och öroninflammationer o. s. v.
Den av Weichselbaum 1887 närmare beskrivna
diplococcus intracellularis däremot framkallar
en mera specifik hjärnhinneinflammation,
epidemisk
cerebrospinalmenin-g i t, vilken i Sverige gått under olika
benämningar, ss. epidemisk hjärnfeber,
dragsjuka samt, efter vissa ställen för
sjukdomens epidemiska utbredning inom
landet, Kalmarsjuka etc. Epidemier av
denna sjukdom äro kända i ett flertal av
Europas länder sedan 1800-talets början. Under
tiden för farsotens härjande i Sverige (1854—
61) anmäldes 11,803 sjukdomsfall (sannolikt
var sjukdomsfallens antal betydligt större) och
4,165 dödsfall. En värdefull monogr. över
sjukdomen är A. F. Lindströms »Om den
epidemiska meningitis cerebro-spinalis» (1857).
Sjukdomen har på senare tid mestadels
uppträtt på några militära övningsplatser utan
att dock få någon större utbredning. — Även
tuberkelbacillen och
syfilisspi-r i 11 e n kunna lokalisera sig till de mjuka
hjärnhinnorna, särskilt på hjärnans undre
yta, samt därigenom framkalla svåra
sjukdomstillstånd. Den tuberkulösa infektionen
är en av de vanligaste orsakerna till
hjärnhinneinflammation. Alla av bakteriell smitta
(med undantag av syfilis) framkallade
hjärnhinneinflammationer ge ung. samma symtom.
Viktigast av dessa äro hög, oregelbunden
feber, våldsam huvudvärk, yrsel,
medvetslöshet, nackstyvhet, varvid huvudet liksom
dragés bakåt (härav benämningen »dragsjuka»,
som även använts för det sjukdomstillstånd,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
