Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärntryck - Hjärntumör - Hjärnuppmjukning, Hjärnvattusot - Hjärnverksamhet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1123
Hjärntumör—Hjärnverksamhet
1124
hängda i en vätska,
cerebrospinalvät-s k a n. Denna bildas till övervägande delen
inne i hjärnkamrarna och har att passera
genom en trång kanal, (aquae-)du’ctus Sy’lvii,
och bestämda öppningar i bakre skallgropen
ut till subarachnoidalrummet (jfr H
järnhinnor), där den resorberas. Den utövar
alltid ett lindrigt tryck på hjärnan, men detta
kan av olika orsaker ökas, och då uppstår
lätt s. k. h järntryck.
Cerebrospinalvätskan befinner sig i ständig
cirkulation: vätska resorberas ständigt, och
ny vätska avsöndras samtidigt. Sker
avsöndringen för hastigt eller resorptionen för
långsamt, ökas vätskemängden; då hålans väggar
kunna ge efter endast helt obetydligt, måste
det ökade utrymmet vinnas på hjärnans
bekostnad. Samma förhållande inträder, om
innehållet i hjärnhålan ökas, t. ex. genom en
blodutgjutning eller en tumör, utan att
vätskemängden samtidigt minskas i motsvarande
mån. Själva hjärnsubstansen låter ieke
komprimera sig men väl de i hjärnan förlöpande
blodkärlen. Vid tryckets ökning utöver en
viss grad blir följden först en
sammanpressning av blodkärlen, vilken i sin ordning lätt
förorsakar en rubbning i blodtillförseln, d. v. s.
hjärnanemi. De viktigaste symtomen äro vid
hastigt ökat akut h.: omtöckning,
kräk-ningar, långsam puls och långsam andning,
konvulsioner; vid kroniskt h.: huvudvärk,
psykisk och fysisk trötthet samt ödem i
synnerven. Vid kroniskt h. uppkomma
småningom även vävnadsförändringar i
hjärnan. Vanlig huvudvärk torde oftast bero
på en stegring av h. av övergående natur.
H. förekommer förnämligast vid blödningar
och tumörer, som befinna sig inuti hjärnhålan
eller utifrån inkräkta på dess utrymme, samt
vid olika slags inflammationer i hjärnan och
hjärnhinnorna. Den ovannämnda
cirkulationen av cerebrospinalvätskan genom trånga
kanaler och öppningar blockeras lätt av
sjukliga processer. På grund av att ny
cerebro-spinalvätska ständigt bildas i hjärnkamrarna,
uppstår i dessa då med naturnödvändighet
ett ökat tryck, vilket ofta leder till att det
trånga stället genom ventilverkan ytterligare
tilltäppes. Den fullständigt instängda vätskan
utövar i detta stadium en sprängverkan på
hela hjärnan, vars väggar pressas mot
hjärn-skålens insida. Sjukliga processer,
inflammationer oeh svulster i närheten av avflödena
i bakre skallgropen ge redan på ett tidigt
stadium starkt ökat h.; stora tumörer i t. ex.
pannloben behöva ej framkalla detta symtom.
Kunskapen om h:s uppkomst är på väsentliga
punkter oklar. G. F-r. (S. I-r.)
Hjärntumör, se Hjärnsjukdomar, sp.
1122, och Hjärntryck.
Hjärnuppmjukning, Hjärnvattusot, se
Hjärnsjukdomar, sp. 1120 och 1122.
Hjärnverksamhet. Om den verkliga
naturen av hjärnans verksamhet är man högst
ofullständigt underrättad. Ett försök att
be
skriva denna måste därför begränsa sig till
fragmentariska förmodanden. Då en muskel,
en körtel eller vilket organ som helst träder i
verksamhet, säger man, att en
»retningspro-cess» utlösts i organet. I den arbetande
muskeln eller körteln är denna process påtagligen
att uppfatta som en kemisk omsättning. För
processens utlösning erfordras ett »retmedel».
I vanliga fall utgöres detta av en »impuls»,
som genom nervtrådar ledes till körteln eller
muskeln. Naturen av denna impuls, den s. k.
nervprincipen, är ännu outredd. Man
kan mäta den hastighet — omkr. 34 m i sek.
—, med vilken den passerar genom nerven. Man
har vidare påvisat ett intressant elektriskt
fenomen, aktionsströmmen (se
Djurelektricitet), som förlöper samtidigt med
retningsprocessen i nerven. Om nervprincipen
är att uppfatta som ett elektriskt fenomen
eller som en kemisk process i nervtråden är
ännu oavgjort. I Sverige har G. F. G ö t
h-1 i n uttalat sig för den förstnämnda åsikten.
Ett av de märkligaste experimenten för
belysande av nervprocessens natur har gjorts av
Löwi. Enligt vad han visade på isolerade
överlevande djurhjärtan, bildas, allteftersom
hjärtats hämmande nerv (va’gus) eller dess
accelererande nerv (sympa’ticus) retas, i
närings-vätskan ämnen, som på ett normalt hjärta
ha precis samma effekt som äkta vagus-,
resp, sympaticusretning. De genom
nervretningen bildade ämnena måste vara något
slags hormoner, d. v. s. av samma natur
som de, vilka avsöndras av de
inresekretori-ska körtlarna. Nervimpulsen leder till
avlagrandet av vissa för effekten viktiga ämnen i
effektororganet. Detta experiment har öppnat
nya perspektiv för uppfattningen av
nervprincipen och nervsystemets funktioner.
Man har även i hjärnbarken kunnat
påvisa aktionsström. Vid retning av synorganet
iakttages den på det område av hjärnbarken,
där synbanan inmynnar. Anbringas en
lämplig elektrisk retning på olika punkter inom
den s. k. motoriska zonen på hjärnans
yta, får man bestämda rörelser med foten,
handen, ögonen, tungan o. s. v. Blir
hjärnbarken på ett visst parti av nackloben
förstörd genom någon sjukdomsprocess, inträder
blindhet. Sitter skadan i tinningloben,
inträder dövhet. Man har länge ansett, att i
tinning- och hjässloben finnas centra, i vilka, de
akustiska minnesbilderna för de hörda orden
el. för melodier äro avlagrade. Vid skada på
dessa uppträder s. k. orddövhet (se Afasi)
el. melodidövhet (se Dö vhet). I vad mån
sådana invecklade funktioner verkligen äro
knutna till vissa begränsade hjärnregioner
ter sig för modern uppfattning alltmera
ovisst. Vid skador inom den motoriska
zonen blir den motsatta kroppshalvan i större
eller mindre utsträckning förlamad.
Förstöring av den s. k. Brocas vindel medför förlust
av talförmågan (se A f a s i). Man har således
all anledning att antaga, att inom
hjärnbar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
