Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hjärtsjukdomar el. Hjärtlidande
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1133
Hjärtsjukdomar
1134
kunna åstadkomma bestående förändringar
och övergå då småningom i de kroniska
formerna. Den vanligaste orsaken till dessa
senare är icke inflammatorisk, utan de orsakas
av arterioskleros (se d. o.;
»förkalk-ning») i hjärtats egna artärer med härav
orsakad bristfällig blodnutrition av
hjärtmuskeln. Denna blir härav fläckvis
degenererad, och dessa fläckar ersättas småningom
av bindvävsärr. Vad som förr i dagligt tal
kallades fetthjärta är till stor del just
dylika sjukdomar i hjärtmuskeln hos feta
personer. Dock träffar man ofta hos dessa
individer insprängningar av fettväv mellan
muskeltrådarna, liksom även dessa senare
efter olika infektionssjukdomar och
förgiftningar kunna övergå i fettliknande ämnen
genom en degenerationsprocess. Förstoringar av
hjärtmuskeln (hypertrofi) äro vanl. mest
utpräglade i den ena hjärthalvan, varvid
särskilt kammarväggarna bli ansenligt
förtjoc-kade, men kunna ock omfatta hela hjärtat.
Höggradiga dylika förstoringar kunna medföra
en väsentlig ökning av hela hjärtats omfång,
så att hjärtat kan bli stort som ett oxhjärta,
varav termen cor bovtnum (av lat. bos, gen.
bo’vis, oxe) hämtats. Hjärthypertrofien är
emellertid sällan en enstaka, primär företeelse,
beroende på ansträngning och långvarig
funktionell överretning eller intoxikation av
hjärtat, utan oftast en sekundär förändring,
beroende på valvelfel och hinder för
blodcirkulationen, vilka för en tid övervinnas
genom ökat arbete av den växande
hjärtmuskeln (kompenserande hypertrofi);
ej sällan är den en följd av hjärtats ökade
arbete vid vissa kroniska njursjukdomar. —
Förminskning av hjärtat däremot är ett
vanligt åldersfenomen och träffas därför särskilt
vid den naturliga döden i ålderssvaghet
(mara’smus senilis). Vissa sjukdomar, som
medföra utmärgling av kroppen i dess helhet,
kräftsjukdomar, tuberkulos o. s. v., åtföljas
ock av en förminskning av själva hjärtat. I
undantagsfall kan hjärtats tillväxt icke hålla
sin relation till ökningen av kroppens övriga
organ.
Vad man i dagligt tal menar med
organiskt hjärtfel (yi’tium orga’mcum
co’r-dis) är ett följ dstadium av att den ser ösa hinna,
som bekläder hjärtats inre, genom
inflam-mationstillstånd förändrats. Dylika h j ä r
t-hinneinflammationer kallas e n d
o-k a r d i t (endocardltis) och framkallas alltid
genom bakterieinfektion, särskilt med
mikro-kocker. Samma infektionsämnen, som
framkalla reumatiska sjukdomar, särskilt i lederna,
ha en viss benägenhet att angripa
hjärthin-nan eller endokardiet, och mottagligheten för
dylika hjärtsjukdomar är större, ju yngre den
angripna individen är. Dessa
hjärthinnein-flammationer lokalisera sig med förkärlek i
hjärtats klaffar eller valvler, åstadkomma
inflammatoriska ojämnheter eller knottror i
dessas slutningsändar (endocardltis verrucösa)
och kvarlämna vid inflammationens utläkning
ärriga förkortningar, sammandragningar och
sammanväxningar, varigenom orsaken till de
s. k. hjärtvalvelfelen (»hjärtfelen») är given.
Valvelfelen bestå näml, i en bristande
funktionsförmåga vid valvlernas öppnande och
slutande och framkalla bl. a. vid blodets passage
genom hjärtat abnorma virvelströmningar,
vilka vid auskultation ge sig till känna genom
s. k. biåsljud. Valvelfelen äro i de flesta fall
obotliga. De vanligaste dylika hos äldre
personer (s. k. förvärvade hjärtfel, i motsats
till medfödda) äro otillräcklighet
(insufficiens) och förträngning (stenos) i
mitra-lisklaffarna samt otillräcklighet i
aortavalv-lerna. Utom av den lättare utläkta
endokar-diten kan hjärtats inre serösa hinna
(endo-ca’rdåum) angripas även av en svårare
infektion med benägenhet för sönderfall , av det
angripna partiet, ulcerös endokardit.
Denna sjukdom, som är ett slags septikopyemi
(»blodförgiftning»), orsakas av mera
allmän-virulenta mikroorganismer, som åstadkomma
ett sönderfall av hjärtvalvlerna och sprida sig
med blodströmmen i form av s. k. metastaser
i andra inre organ. Utgången av denna
sjukdom är vanl. dödlig, särskilt om orsaken är
streptoco’ccus vi’ridans.
H. och i synnerhet dessas följdstadier, de
kroniska hjärtmuskel- och valvelfelen, kunna
förlöpa utan svårare subjektiva obehag och
upptäckas ofta nog först tillfälligtvis vid en
läkarundersökning. Deras prognos är i
väsentlig grad beroende av hjärtmuskelns styrka
och funktionsduglighet. De svårigheter för
cirkulationen, som uppkomma genom inträdda
patologiska tillstånd i hjärtat, övervinnas
näml, i regel under längre eller kortare tid
alltefter hjärtfelets art därigenom, att
hjärtmuskeln växer eller hypertrofierar (se ovan).
Om fordringarna på det sjuka hjärtats
funktionsduglighet icke ställas högre, än dess
krafter räcka, d. v. s. ingen överansträngning
av hjärtat äger rum, kan det ock fylla sin
uppgift utan att ge några egentliga symtom.
Detta kallas, att hjärtfelet är »kompenserat».
Inträder, till följd av plötsliga större
ansträngningar eller på grund av tillstötande
sjukdom, kroniska förgiftningar (alkohol,
tobak o. s. v.), för hjärtats arbete
ogynnsammare förhållanden, kan det ofta icke fylla sin
uppgift, och ett s. k. inkompensationstillstånd
inträder. Symtomen av ett dylikt äro i regel
likartade, vare sig ett kroniskt muskellidande
eller ett organiskt valvelfel föreligger, och
yttra sig med trötthet, hjärtklappning, med
liten, ofta oregelbunden puls, andfåddhet vid
rörelser, svullnad i fötter och ben etc. Dessa
symtom av hjärtlidande kunna vara mer eller
mindre häftiga och inträda stundom endast
småningom, stundom åter mycket hastigt. De
kunna vid kroniska h. ofta under åratal motas
eller hävas genom lämplig och sakkunnig
behandling. Levnadssättet måste regleras
medelst vila och diet etc., hjärttoniserande
läke
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
