Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hofmann, August Wilhelm von - Hofmann, Heinrich - Hofmann, Johann Christian Konrad von - Hofmann, Karl von - Hofmann, Melchior - Hofmannsthal, Hugo von - Hofmannswaldau, Christian Hofmann von - Hofmeister, Wilhelm Friedrich Benedict
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1157
Hofmann, H.—Hofmeister
1158
därmed även framställningen av anilinfärger,
pä vilkas utveckling ingen forskare arbetat
så framgångsrikt som H. På aminernas och
fosfinernas område
utförde H. banbrytande
arbeten. Han
upptäckte formaldehyd,
senapsoljor m. m. H.
var framför allt
experimentell kemist. Han
skrev bl. a. läroboken
»Introduction to
modern chemistry» (1865)
och ett stort antal
mästerliga biografier
över samtida kemister.
1868 stiftade H.
Deut
sche chemische Gesellschaft. Led. av sv.
Vet.-akad. 1872. Monogr. av J. Volhard och E.
Fischer (1902). G. S-ck.
Hofmann [hå’f-], Heinrich, tysk
tonsättare (1842—1902). Vann rykte genom sina
romantiska operor »Armin» (1872), »Ännchen
von Tharau» (1878) och »Donna Diana» (1886).
H. komponerade även symfonier, symfoniska
dikter (»Frithiof-Symphonie», »Die schöne
Me-lusinq» m. fl.) och pianostycken. T. N.
Hofmann [hå’f-], Johann Christian
Konrad von, tysk teolog (1810—77),
adlad 1857, sedan 1845 ord. prof, i Erlangen.
H. blev den främste banerföiaren för den s. k.
Erlangenteologien (jämte honom G.
Thoma-sius och F. H. R. von Frank). Med avvisande
av den gamla verbalinspirationsteorien var
H. förespråkare för en »frälsningshistorisk»
tolkning av skriften i stor stil. Utgångspunkt
för teologien över huvud var för H. »den inre
upplevelsen» — teologien skulle vara
»erfa-renhetsteologi»: »jag såsom kristen är för mig
såsom teolog det egentliga objektet för min
vetenskap». Hans förnämsta skrifter äro
»Weissagung und Erfüllung im Alten und
Neuen Testamente» (2 bd, 1841—44), »Der
Schriftbeweis» (1852—56; 2:a uppl. 1857—60)
och »Die heilige Schrift des Neuen
Testa-ments» (8 bd 1862—78, 3 bd 1881—86, utg.
av Volck). (G. A-n.)
Hofmann [hå’f-], Karl von, tysk
politiker (1827—1910). Var 1873—76 hessisk
ministerpresident, övertog 1876 presidiet i tyska
rikskanslersämbetet, var 1879—80 statssekr.
för inrikesärenden och preussisk
handelsminister, avgick efter en konflikt med Bismarck
om dennes politik mot socialisterna samt var
1880—87 statssekr. för Elsass-Lothringen.
Han adlades 1882.
Hofmann [hå’f-], Melchior, se
Hoff-m a n n, M.
Hofmannsthal [hå’fmanstäl], Hugo von,
österrikisk författare (f. 1874), fil. dr. H.
tillhörde den bekanta krets av esteter och
skön-hetsdyrkare, som samlades kring Stefan
George och i Blätter für die Kunst drog i härnad
för en formellt högtstående Vart pour
Vartriktning inom diktkonsten. H. är i sitt för-
fattarskap utpräglad lyriker och lyrisk
dramatiker. Hans orientering mot antik och
renässans har — samtidigt som den tillfört
honom klassiska ämnen — utövat ett
välgörande inflytande på
hans språk och stil,
utan att han dock
kan sägas alltid ha
undgått faran av oklar
lyrism. Av hans verk
märkas särskilt
»Ge-sammelte Gedichte»
(1907), »Gedichte»
(1922), dramerna »Der
Tor und der Tod»
(1894), pärlan i hans
ungdomsdiktning,
vidare »Der Tod des
Tizian» (1901), »Elektra» (1903), »ödipus
und die Sphinx» (1905), »Der Rosenkavalier»
(1911), »Jedermann» (1912), »Ariadne auf
Naxos» (1912), »Alkestis» (1916), »Das
Salz-burger grosse Welttheater» (1924) och »Der
Turm» (1925). H. har utgivit flera samlingar
estetiska betraktelser och tal (»Prosaische
Sehriften», 4 bd, 1907, »Reden und Aufsätze»,
1924), utsökta prov på tysk formkonst och
även ur innehållssynpunkt av betydande värde.
Flera av H:s dramatiska verk äro övers, till
sv. och ha uppförts i Sthlm (»Elektra»,
»Envar», »Rosenkavaljeren»). Se E. Sulger-Gebing,
»H. v.H.» (1905); S.Lublinski, »Der Ausgang der
Möderne» (1909); H. Naumann, »Die deutsche
Dichtung der Gegenwart» (2:a uppl. 1924). H.K.
HofmannswaTdåu [håf-], Christian
Hofmann von, tysk skald och ämbetsman (1617
—79), en bland de mest typiska
representanterna för den tyska barockpoesien. Hans
dikter, som äro starkt påverkade av den
italienska 1500-talslitteraturen, särskilt Marini
och Guarini, utmärka sig för tung och pompös
form, omständlig stil och hopad mytologisk
bildprakt. Dock behärskar han även
förträffligt det av tiden älskade epigrammatiskt
galanta maneret. Berömda blevo hans
»Helden-briefe» (1673; sv. övers. 1700). — Litt.: J.
Ett-linger, »Chr. H. v. H.» (1891); H. Cysarz,
»Deutsche Barockdichtung» (1924). O. W-n.
Hofmeister [hå’f målstor], Wilhelm
Friedrich Bened ict, tysk botanist (1824—77).
Bokhandlarson från Leipzig, ägnade han sig
först åt faderns yrke men sysslade på
lediga stunder med
mikroskopiska studier
över blomväxternas
befruktning och
embryologi. Hans
arbeten väckte så stort
uppseende, att han
1863 utan föregående [-universitetsverksamhet-]
{+universitetsverksam-
het+} kallades till prof,
i Heidelberg. 1872 blev
han prof, i Tubingen.
H. var en genial
bo
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
