Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenberg, Sophie - Hohenfriedeberg - Hohenhonnef - Hohenlinden - Hohenlohe (furstendöme) - Hohenlohe, ätt - Hohenlohe, Chlodwig, furst zu Hohenlohe-Schillingsfürst
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1165
Hohenfriedeberg—Hohenlohe, Ch.
1166
28 juni 1914. Deras äldste son, Maximilian
Karl (f. 1902), blev hertig av H. 1917.
Hohenfriedeberg [håonfrTdobärk], ort i
preuss. prov. Niederschlesien, 33 km s. om
Liegnitz; 650 inv. (1925); bekant genom
Fredrik ll:s av Preussen seger över österrikarna
och sachsarna under Karl av Lothringen 4 juni
1745. Litt.: A. Hoffmann, »Quellenmässige
Darstellung der Schlacht bei H.» (1910).
Hohenho’nnef [håon-], se H o n n e f.
Hohenli’nden [håon-], by i Bayern, 30 km
ö. om München, bekant genom den seger
fransmännen under Moreau 3 dec. 1800 där vunno
över österrikarna under ärkehertig Johan.
Hohenlohe [håonlå’o], fordom tyskt
fursten-döme, uppkallat efter borgen Hohenloch
(Hol-loch) i bayerska Mittelfranken; 1,760 kvkm,
108.600 inv. (1805). Mediatiserades 1806 och
kom till större delen till Württemberg.
Hohenlohe [håonlå’o], tysk adelsätt, urspr.
från Franken, känd sedan 1153, med namn
efter borgen Hohenloch (se föreg. art.). Ätten
blev grevlig omkr. 1430 och delades på
1500-talet i två linjer, H. - Neuenstein och
H. - Waldenburg. Den förra, huvudlinjen
(protestantisk), blev 1764 riksfurstlig och är
f. n. delad på grenarna H. - Langenburg
(jfr Gleichen), H.-öhringen
(huvudmannen sedan 1861 hertig av Ujest) och
H. - Ingelfingen. Den katolska linjen
H.-Waldenburg blev riksfurstlig 1744
och är f. n. delad på grenarna H. - B a r t e
n-s t e i n, H. - J a g s t b e r g samt H. - W a
1-denburg-Schillingsfürst, den
sistnämnda med en gren Waldenburg, en äldre
gren Schillingsfürst (huvudmannen sedan 1840
hertig av R a t i b o r oeh furste av C o r v e y)
och en yngre gren H. - Schillingsfürst
(huvudmannen bär, jämte denna furstetitel,
sedan 1840 titeln furste av Ratibor och
Cor-vey). Ätten H. tillhör de mediatiserade
furstehusen. Litt.: K. Weller, »Geschichte des
Hau-ses H.» (2 bd, 1904—08); Chr. Belschner, »Die
verschiedenen Linien und Zweige des Hauses
H. seit 1153» (1926). — Om furst Friedrich
Ludwig von H.-Ingelfingen och hans sonson
prins Kraft von H.-Ingelfingen se nedan. —
Furst LudwigAloysius von H. - W a
1-denburg-Barten stein (1765—1829)
ingick 1792 i franska emigrantarmén samt var
sedan i holländsk, 1794—99 i österrikisk och
från 1814 i fransk tjänst. Han blev fransk
marskalk och pär. — Om furst Hermann zu
H.-Langenburg och furst Chlodwig zu
H.-Schil-lingsfürst se nedan. Den sistnämndes bror
var furst Gustav Adolf zu H. -
Schillingsfürst (1823—96), som 1866 blev
kardinal; efter Vatikankonsiliet drog ban sig
tillbaka till sina tyska gods. Pius IX vägrade 1872
agremang för honom som tyskt sändebud vid
Vatikanen; först 1876 återvände han till Rom.
Om hans kusin prins Konrad zu
H.-Schillings-fürst se nedan; dennes bror prins P h i 1 i p p
von H.-Schillingsfürst (f. 1864) var
först militär, blev 1897 benediktinmunk
(»pater Konstantin») och är sedan 1918 prof,
i kyrkorätt vid Wiens univ. En annan bror,
prins Gottfried von H. (f. 1867), var 1914—
18 österrikisk ambassadör i Berlin. (B. H-d.)
Hohenlohe [håonlå’a], Chlodwig, furst
zu H. - Schillingsfürst, tysk statsman
(1819 31/3—1901 ®/-); se släktöversikten. H.
var 1842—46 anställd i preussisk statstjänst,
bekämpade sedermera
i bayerska riksrådet
von der Pfordtens [-österrikisk-uitramon-tana-]
{+österrikisk-uitramon-
tana+} politik samt
påyrkade efter 1866
närmande till Preussen
och sydtyska
armékontingentens ställande under preussisk
ledning i händelse av
krig. På detta
program kallades han i
dec. s. å. till von der
Pfordtens efterträdare som utrikesminister,
minister för det kungliga huset och
konseljpresident. Han sökte förmå Württemberg,
Baden och Hessen att efter preussiskt mönster
omorganisera sitt militärväsen, genomdrev
1868 en sådan omorganisation av bayerska
hären och hade väsentlig andel i tillkomsten
av Tyska tullföreningen 1867. H:s
inrikespolitik var utpräglat liberal, och, ehuru katolik,
strävade han efter att skilja skolan från
kyrkan. Efter ultramontanernas seger vid valen
till baverska deputeradekammaren (nov. 1869)
måste H. mars 1870 avgå. I riksrådet
verkade han vintern 1870—71 för Bayerns
anslutning till den nya riksförfattning, som
förverkligade Tysklands politiska enhet. Han
blev efter Tyska rikets upprättande (1871) led.
av tyska riksdagen och dess förste
vicepresident. 1874 blev han tysk ambassadör i Paris,
deltog som Tyska rikets tredje ombud i
Ber-linkongressen 1878, var 1880 en kort tid
interimistisk statssekr. för utrikesärenden samt
återvände i nov. s. å. till sin ambassadörspost
i Paris, där han genom sitt kloka och
takt-fulla uppträdande verksamt bidrog att främja
ett bättre förhållande mellan Frankrike och
Tyskland. Samma takt och moderation visade
han 1885—94 som ståthållare i
Elsass-Loth-ringen. H. efterträdde 29 okt. 1894 Caprivi
som tysk rikskansler och president i
preussiska statsministeriet. Hans framskridna ålder
hindrade honom att på denna post göra några
kraftiga personliga insatser; statssekreterarna
fingo rätt stor handlingsfrihet. 17 okt. 1900
avgick H. och drog sig tillbaka till privatlivet.
Sina utförliga dagboksanteckningar
lämnade H. åt sonen Alexander H. och prof.
F. Curtius att utgiva i överarbetad form.
1906 utgav Curtius 2 bd »Denkwürdigkeiten
des Fürsten Chlodwig zu
Hohenlohe-Schillings-fürst». De väckte oerhört uppseende, kejsaren
uttryckte offentligen sitt misshag över
begångna indiskretioner, och tredje delen har
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
