Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hohenlohe, Chlodwig, furst zu Hohenlohe-Schillingsfürst - Hohenlohe, Ernst, furst zu Hohenlohe-Langenburg - Hohenlohe, Friedrich Ludwig, furst von Hohenlohe-Ingelfingen - Hohenlohe, Hermann, furst zu Hohenlohe-Langenburg - Hohenlohe, Konrad, prins zu Hohenlohe-Schillingsfürst - Hohenlohe, Kraft, prins von Hohenlohe-Ingelfingen - Hohenschwangau - Hohenstaufen - Hohenstaufen, ätt - Hohenwart, Karl Siegmund von - Hohenzollern
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1167 Hohenlohe, E.-
förblivit outgiven. H. framstår i memoarerna
som en finbildad och hovmannamässigt
frisinnad diplomatnatur, visserligen ej särdeles djup
men klok och behärskad. — Jfr H. Rust,
»Reichskanzler Fürst Chlodwig zu H. und
seine Brüder» (1897); O. v. Völderndorff,
»Vom Reichskanzler, Fursten von H.,
Erin-nerungen» (1902). — Sonen Alexander,
prins zu H. - Schillingsfürst (1862—
1924), var 1895—99 sin faders privatsekr. och
legationsråd i utrikesministeriet, blev därefter
förvaltningsämbetsman i Elsass och avgick
1906 i samband med kejsarens missnöje över
utgivandet av furst Chlodwigs dagbok. Han
uppträdde under och efter världskriget som
pacifistisk skriftställare. V. S-g.
Hohenlohe [håonlä’o], Ernst, furst z u
H. - Langenburg, tysk ämbetsman (f.
1863), son till furst Hermann zu
H.-Langen-burg.; jfr släktöversikten. H. förmäldes 1896
med prinsessan Alexandra av
Sachsen-Koburg-Gotha och var 1900—05 under hennes kusin
hertig Karl Edvards minderårighet
hertigdö-mets regent. H. var därpå 1905—06 direktor
för tyska utrikesministeriets kolonialavd.
samt 1907—12 led. av tyska riksdagen (dess
vicepresident 1909—10). H. var under
världskriget generaldelegerad för den frivilliga
sjukvården på östfronten. V. S-g.
Hohenlohe [håonlå’o], Friedrich
Lud-w i g, furst von H. -1 n g e 1 f i n ge n, tysk
general (1746—1818); se släktöversikten. Han
deltog med utmärkelse som preussisk
divisionsgeneral 1792—93 i kriget mot Frankrike,
tillträdde 1796 sitt furstendöme, som 1806
mediatiserades, och förde befälet över den
preussiska här, som 14 okt. 1806 i grund
besegrades vid Jena. 28 okt. s. å. måste han
med 17,000 man kapitulera vid Prenzlau,
varefter han fick avsked ur preussisk
krigstjänst. V. S-g.
Hohenlohe [håonlä’o], Hermann, furst
zu H. - Langenburg, tysk ämbetsman
(1832—1913); se släktöversikten. Deltog som
badensisk general i 1870—71 års krig, var
1871—79 led. av tyska riksdagen (från 1878
dess andre vicepresident) och fullföljde 1894
—1907 som furst Chlodwig H:s efterträdare
på ståthållarposten i Elsass-Lothringen
dennes moderata, dock avgjort rikstyska politik.
Hohenlohe [håonlå’o], Konrad, prins z u
H. - Schillingsfürst, österrikisk
politiker (1863—1918); se släktöversikten. Blev
1903 guvernör i Bukovina och 1904
ståthållare i Trieste, vann där rykte för frisinnad
åskådning, var april—maj 1906 österrikisk
ministerpresident och därpå ånyo, till 1915,
ståthållare i Trieste. Han var nov. 1915—aug.
1916 inrikesminister. V. S-g.
Hohenlohe [häanlä’o], Kraft, prins von
H. • I n ge 1 f i nge n, tysk militär (1827—92);
se släktöversikten. Deltog i spetsen för
preussiska gardeskavalleriet i krigen 1866 och 1870
—71 (då han ledde belägringsartilleriet
utanför Paris) samt blev 1879 generallöjtnant och
-Hohenzollern 1168
1883 general. Av H:s skrifter märkas det
banbrytande arbetet »Ueber die Anwendung der
Feldartillerie» (1869; sv. övers. 1871),
»Militä-rische Briefe» (3 bd, 1884—85; sv. övers. 1886
—87) och memoarverket »Aus meinem Leben»
(4 bd, 1897—1907; förk. uppl. 1915). C. O. N.*
Hohenschwangau [häonfvä’ngåu], slott i
bayerska Schwaben, på ett klipputsprång vid
en alpsjö s. ö. om Füssen. Uppfördes efter
1832 av sedermera konung Maximilian II på
platsen för en medeltida borg (S c h w a
n-s t e i n) och utsmyckades med konstnärlig
prakt. H. var en älsklingsplats för Ludvig II,
som därintill uppförde slottet
Neuschwan-s t e i n i romansk stil efter förebild av
Wart-burg i Thüringen. Storslagna alputsikter.
Hohenstaufen [häonftåu’fon] (ty. även
Ho-her Staufen), en brant, 684 m hög bergskägla
vid foten av Rauhe Alb i württembergska
Donaukretsen, mellan Göppingen och Gmünd,
med rester av huset H:s stamborg (uppförd
omkr. 1070, förstörd 1525).
Hohenstaufen [håonJtåuTon] (ty. även
Stau-fer), tysk fursteätt, känd sedan 1000-talets
slut. Fredrik av Staufen (d. 1105)
byggde borgen H., blev hertig av Schwaben
och äktade Agnes, dotter till kejsar Henrik
IV. Fredriks äldre son Fredrik II (d. 1147)
ärvde Schwaben; den yngre blev hertig av
Franken och 1138 tysk konung under
namnet Konrad III (d. 1152). Med ett kort
avbrott innehade ätten sedan tyska tronen till
1254. Konrad efterträddes av sin brorson
kejsar Fredrik I Barbarossa (d. 1190)
och denne av sin son kejsar HenrikVI (reg.
1190—97). Den sistnämnde äktade Constanza,
arvinge till Sicilien och Neapel, och blev 1194
konung även i dessa länder. Efter hans son
kejsar Fredrik II : s (reg. 1215—50)
regering försvann huset H:s maktställning. Med
dennes son Konrad IV :s (konung 1250—
54) son K o n r a d i n utslocknade ättens
legitima linje på manssidan 1268. Kejsar
Fredrik II:s oäkta söner voro Manfred (d. 1266)
och E n z i o (d. 1272). Litt.: K. Hampe,
»Deutsche Kaisergeschichte» (5:e uppl. 1923).
Hohenwart [håen-], Karl S i e g m u n d
von, greve, österrikisk politiker och
ämbetsman (1824—99). Var ivrig anhängare av en
federalistisk författning och sökte som
ministerpresident febr.—okt. 1871 på denna
grundval åstadkomma förlikning mellan
monarkiens olika delar. Tjeckernas krav på att
få samma ställning inom riket som Ungern
ledde emellertid till H:s fall. 1891 bildade H.
i riksrådet en strängt konservativ partigrupp,
Hohenwartklubben, som dock 1897 upplöstes.
Hohenzollern [häontså’lorn]. 1. H., fordom
även Z o 11 e r n, hohenzollernska furstehusets
stamborg på berget H., 2 km s. v. om staden
Hechingen i preuss. prov. H. Restaurerades
1850—55 av preussiske konungen Fredrik
Vilhelm IV i 1300-talsstil (se bild). Av den
äldsta borgen, förstörd 1423, återstår endast det
s. k. Mikaelskapellet. — 2. Preussisk provins
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
