Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Holländska litteraturen
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1189
Holländska litteraturen
1190
vain var säte för den ortodoxa katolicismen,
blev Leidens univ. (stiftat 1575) den
holländska protestantismens högskola. J. J. S c
a-1 i g e r (1540—1609) bröt nya, friare vägar
för de klassiska studierna, och inom klassisk
språkforskning och fornkunskap, medicin,
matematik, rätts- och naturvetenskap glänste
den holländska vetenskapen på 1600-talet;
nämnas må framför allt H. de Gr oo t
(Hugo Grotius, 1583—1645), som skrev
det epokgörande verket »De jure belli ac
pacis», och den judiske filosofen Baruch
Spinoza (1632—77). Tidevarvets klassiska
författare blevo P. C. Hooft (1581—1647),
som i anslutning till den italienska poesien
gav sina tankerika dikter formskönhet och
välklang; J. van den Vondel (1587—
1679), med ringare bildning men rikare
naturanlag, full av kraftig och djup känsla i
dramer, satirer och lyrik; C. Huygens
(1596—1687), vars satiriska och didaktiska
dikter vittna om kvickhet öch stora
kunskaper, samt J. C a t s (1577—1660). Bland deras
samtida märkes Jan van Hemskerk
(1597—1656), författare till den första
holländska originalromanen, »Batavische
Arca-dia» (1637).
Ett ofördelaktigt inflytande utövades från
slutet av 1600-talet av de många till
Nederländerna invandrade franska protestanterna.
Den nationella tonen förstummades
småningom, och den franska klassiciteten kom på
modet. Den holländska litteraturen kan för
denna tid framvisa högst få utmärkta namn.
N. S. van Winter (1718—95) och hans
hustru, Lu c r e t i a Wilhelmina van
M e r k e n (1721—89), skrevo tragiska dramer
och episka dikter. P. Langendijk (1683
—1756) utmärkte sig i lustspelet. Genom J.
van Effens (1684—1735) tidskrifter efter
engelskt mönster utbildades den nyare prosan.
Efter 1780 kom en svår tid, då krig och
översvämningar rubbade välståndet. Men under
det växande trycket väcktes den slumrande
nationalandan. Verkningarna visade sig
tydligt först efter freden 1814.
Den tyska litteraturens uppblomstring
framkallade mot 1700-talets slut även i
Nederländerna strävan efter natursanning och
originalitet; senare gjorde sig ock engelskt
inflytande gällande. Härolder för den nyare
riktningen äro lyrikerna H. van Alphen (1746
—1803), J. Bellamy (1757—86) m. fl. W.
Bilderdijk gav sin mångsidiga och
originella förmåga uttryck i alla diktarter. Bland
utmärkta lyriker under förra hälften av
1800-talet må nämnas J. F. Helmers (1767—
1813) och i synnerhet H. To Ilens (1780—
1856), vilken författade den nederländska
folksången »Wien neerlandsch bloed» och
förvärvade stor popularitet som folkskald, särskilt
genom fosterländska romanser och lyriska
dikter. En äkta naturskald och en av de få
humorister, som den holländska litteraturen
har att uppvisa, var A. C. W. S t a r i n g
(1767—’1840). Striden mellan klassicitet och
romantik, som i slutet av 1700- och början av
1800-talet upprörde den europeiska
litteraturen, började slutligen att göra sig märkbar
även i den holländska. Den ovanligt
begåvade J. van Lennep (1802—68) upptog i
Holland romantikens strid mot den franska
smaken. Hans förebilder på de områden, inom
vilka han lyckades bäst, näml, den poetiska
berättelsens och den historiska romanens, voro
Byron och W. Scott. Jämte Lennep ha på
den historiska romanens område med stor
framgång uppträtt J. F. Oltmans (pseud.
van den Hage;d. 1854), fru B o s b o o
m-Toussaint (1812—86) o. a. En
tendensroman av stor betydelse är E. D o u w e s
Dekkers (pseud. Multatuli; 1820—87)
mästerverk »Max Havelaar» (1860), som i de
livligaste färger skildrar de sociala
missförhållandena i de holländska kolonierna. Ännu
rikare är den nuv. holländska litteraturen på
författare av novellistiska skisser
(bynoveller), utmärkta av en sund, ofta humoristisk
realism, bl. a. N. Beets (1814—1903),
författare till »Camera obscura», J. P. H a s
e-broek (1812—96), E. J. Potgieter (1808
—75), grundare av den betydelsefulla
litterära månadsskriften De Gids (1836), J. J. C r
e-mer (1827—80), som genom sina »Betuwsche
en overbetuwsche novellen» förvärvat sig
benämningen Hollands Auerbach, samt J. t e n
Brink (1834—1901), vilken i »Oostindische
dames en heeren» tecknat bilder ur livet bland
de holländska kolonisterna i Ostindien.
Tidsskedet 1830—80 bade sina
karakteristiska företrädare i kritikerna Coenraad
Busken Huet (1826—86) och Carel
V o sm aer (1826—88), vilka båda gingo
bort, just då en ny epok bröt in. Lyrikern
Jacques Perk (1859—81) väckte
utomordentlig uppmärksamhet genom en cykel
sonetter, vilka inneburo en betydelsefull lyrisk
förnyelse. Icke mindre viktigt var, att M a
r-cellus Emants (1848—1923), författare
till naturalistiska berättelser och den
symboliska dikten »Lilith», riktade ett öppet
angrepp mot den gamla skolan. Den unga
oppositionens ledare var Willem Kloos
(f. 1857), som i uppseendeväckande
kritiker med skärpa vände sig mot det söta
idealiserandet av husligheten, det okänsliga
upprepandet av schablonmässiga bilder i den
samtida vitterheten. Kloos gav de ungas
formel för konsten: det individuellaste uttrycket
för de individuellaste själsrörelserna.
Hämmade genom bristen på organ, sammanslöto
sig de unga under Kloos’ ledning 1884 och
började utge en tidskrift, De Nieuwe Gids,
till vars första redaktion även Frederik
van Eeden, Frank van der Goes
och Albert V e r w e i j hörde.
Sammanhållningen bröts i viss mån omkr. 1890, då
skilda mål började hägra efter frigörelsen
från det äldre litterära trycket. Vid sidan av
Nieuwe Gids uppstodo flera, mer eller mindre
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
