- Project Runeberg -  Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 9. Gullberg - Hopliter /
1235-1236

(1928) [MARC]
Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
  Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |   

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Homel - Homén, Ernst Alexander - Homén, Lars Olaf - Homén, Viktor Theodor - Home office - Homeopat - Homeopati, Homöopati

scanned image

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.

1235

Homel—Homeopati

1236

Homel [gå’mjel], se G o m e 1.

Homén, Ernst Alexander, finländsk
läkare (1851—1926). Blev 1880 docent och var
1886—1917 prof, i patologisk anatomi (till
1902 även i statsmedicin) vid Helsingfors
univ. H. var banbrytare på den kliniska
neurologiens område i Finland och åtnjöt
internationellt anseende. Han grundläde serien
»Arbeiten aus dem Pathologischen Institut der
Universität Helsingfors». R. T-dt.*

Homén, Lars O 1 a f, finländsk
litteraturhistoriker (f. 1879 ®/5), sysslings son till E.
A. H. Var tjänsteman vid univ.-bibl. i
Helsingfors 1898—1919, disputerade 1914 på avh.
»Studier i fransk klassicism» (2:a ser. 1916)
och blev 1917 docent i nyare litteratur vid
Helsingfors univ. 1919 kallades han till prof,
i svenska litteraturens historia (nu
litteraturhistoria med poetik) vid Åbo akademi. H.
gjorde sig tidigt känd som spirituell
litteratur- och teaterkritiker (först i Euterpe); hans
litteraturartiklar samlades i »I marginalen»
(1917), hans teaterkritiker i »Från
Helsingfors teatrar» (3 bd, 1915—19). H. E.P.

Homén, Viktor Theodor, finländsk
fysiker och politiker (1858—1923), bror till E.
A. H. Disputerade 1883, blev 1886 docent i
fysik och 1898 prof, i tillämpad fysik vid
Helsingfors univ. H:s tidigare arbeten gällde
elektricitetsläran; senare koncentrerade han
sig på meteorologiska och hydrografiska
undersökningar, särskilt nattfrostfenomenen.
Hans sista större verk var »Våra skogar och
vår vattenhushållning» (1917). I ofärdstidens
politiska liv tog H. livlig del, bl. a. som
medlem av styrelsen för Kagalen (se d. o.). 1904
förvisades han men fick återvända för att
intaga sin plats i prästeståndet 1905—06.
En-kammarlantdagarna och riksdagarna tillhörde
H. 1908—13 och 1919—21 som representant
först för ungfinska partiet och sedan för finska
samlingspartiet. Han var först sekr., slutligen
ordf, i turistföreningens styrelse. H. E. P.

Home office [håu’m å’fis], eng.,
inrikesministeriet i England, det äldsta av de engelska
ministerierna. Därifrån ha avskilts betydande
kategorier av ärenden till nyupprättade
ministerier (för handel, hälsovård, arbetarfrågor
m. m.). Chefen för h., the home secretary (off.
the secretary of state for home affairs), är
ett mellanting mellan justitie- och
inrikesminister; han har högsta uppsikt över polis,
fängelseväsen, invandring, utskänkning m. m.
samt är konungens rådgivare i
benådnings-frågor. V. S-g.

Homeopät, utövare eller anhängare av
homeopati (se d. o.).

Homeopati, Ho m ö o p a t i (av grek,
ho-moi’os, lika, och pa’thos, lidande), en
läkemetod, uppfunnen av S. H a h n e m a n n (se
d. o.). På en tillfällig iakttagelse vid
självförsök med kina grundade denne sin
»likhetslag», h:s fundamentalregel — i motsats till
den antipatiska metoden (av grek, anti’,
emot), där sjukdoms- och medikamentsymtom

motverka varandra, samt den allopatiska
(av grek. a’llos, annan), där de stå i ett mera
obestämt förhållande till varandra. Dessa
senare, av vanliga läkare använda läkemetoder
förkastas av h:s utövare, homeopaterna.
Sjukdomarnas väsen och orsaker äro enl. h.
obekanta. Syfilis, sycosis (se d. o.) och psora
(»urskabb») uppfattas mystiskt som orsaker
till »otaliga sjukdomar». Mot
sjukdomssymtomen reagerar kroppen med motsatta
(antipatiska) yttringar, som dock ofta äro för svaga.
Ges nu ett medel, som framkallar symtom i
samma riktning som sjukdomen (»lika botas
med lika»), uppkommer en
»medikamentssjuk-dom», som är »absolut» verksam. Men då
kroppen enligt Hahnemann ej på en gång kan
hysa mer än e n sjukdom, förtränges den
ursprungliga åkomman. Medikamentssjukdomen
åter upphör, när man slutat att ge medlet,
och patienten är botad. — Karakteristiska äro
vidare de mycket små doserna och den
minutiösa blandningen av det verksamma medlet
med något indifferent ämne (vatten, sprit,
socker el. dyl.), den s. k. potenseringen. Av
de så förtunnade medlen ges några helt små
gryn eller några droppar 3 ggr dagligen el.
dyl. Långt innan man kommer till den 30:e
centesimalpotensen, finnes i dessa doser ej ens
en molekyl kvar av det verksamma medlet.
Ju starkare förtunning, desto kraftigare
verkan. Somliga nutida homeopater bruka dock
ej så orimliga potenser.

Då det gäller att finna det medel, som ger
möjligast lika symtom som sjukdomsfallet,
måste medikamentens symtom (verkningar)
fastställas. Hahnemann utförde själv och lät
sina lärjungar utföra omfattande prövningar
av många medel, antecknade alla möjliga, ofta
tillfälliga, fysiska och psykiska förändringar
— ibland över 1,000 »symtom» av ett enda
medel. Läkaren skulle bland läkemedlens
»symtombilder» uppsöka den, som bäst
överensstämmer med sjukdomsfallets symtom, samt
ge det medlet i homeopatisk dos. Att
konsekvent använda denna tungrodda apparat
är omöjligt. Praktiska förenklingar äro
nödvändiga men leda lätt till rent godtycke.
Några homeopater använda för sjukdomars
igenkännande ö g o n d i a g n o s (se d. o.);
somliga utöva elektrohomeopati (se d. o.),
en riktning, som synes vara stadd på
återgång. Blott helt få legitimerade svenska
läkare driva h. i Sverige, där emellertid många
andra homeopater äro verksamma. I utlandet,
särskilt i U. S. A., finnas massor av
homeo-patiska läkare, läroanstalter, sjukhus, apotek
m. m. Homeopatisk behandling, i sig själv
oskadlig, kan bli farlig genom att hindra
rationell sjukvård. — Litt.: S. Hahnemanns
skrifter, P. J Liedbecks övers, av dennes
»Or-ganon der rationellen Heilkunde» (»Organon
iför den rationella läkekonsten», 1835); W.
Schwabe, »Homöopathisches Arzneibuch»
(1924); K. Stauffer, »Klinische homöopatische
Arzneimittellehre» (1926). Jfr även A. Bier,

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>


Project Runeberg, Sun Apr 20 16:12:26 2025 (aronsson) (download) << Previous Next >>
https://runeberg.org/nfdi/0758.html

Valid HTML 4.0! All our files are DRM-free