Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Honthorst, Gerrit (Gerard) van - Honung - Honungsblomster - Honungsdagg - Honungsgrävling el. Ratel - Honungsgökar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
1253
Honung—Honungsgökar
1254
A. Bloemaert i Utrecht, reste omkr. 1610 till
Italien, där han arbetade ett tiotal år i Rom
under påverkan av M. M. da Caravaggios
naturalistiska konst. H. återgav ofta sina motiv
i fackel- el. källarbelysning, varför han av
italienarna kallades Gherardo della, Notte
(även Gherardo Fiammingo). I romerska
kyrkor finnas flera altartavlor av H. (t. ex.
Johannes Döparens halshuggning i Santa
Maria della Scala). 1621 återvände han till
Utrecht. Han blev en av Oranierna samt vid
engelska och brandenburgska hoven mycket
anlitad porträttmålare (flera fursteporträtt i
museerna i Amsterdam och Haag). För
Kristian IV i Danmark målade H. utom porträtt
flera serier historiska bilder, av vilka en del
nyligen återfunnits på Drottningholm,
Mal-tesholm o. a. svenska slott (bortförda från
Kronborg som krigsbyte 1659). Som H:s bästa
arbeten anses kompositionerna från Romtiden
i Caravaggios art. Denna stil kom med H. till
Holland, där den blev av stor betydelse för
måleriets utveckling. — Vid utförandet av
större beställningar anlitade H. ofta sin
broder Willem van H., historie- och
porträttmålare (1594—1666). De båda brödernas
arbeten ha ofta förväxlats. — Litt.: G. J.
Hoogewerff, »G. v. H.» (1924). E.L-k.
Honung (lat. mel), det tjockflytande, söta
ämne, som honungsbina lagra i sitt kakbygge.
Råmaterialet till h. utgöres företrädesvis av
blommornas nektar, som fält bina
uppsuga och hemföra i den s. k. honungsblåsan,
en utvidgning av matstrupen. Vid
hemkomsten avlämna bina den insamlade nektarn i
tomma celler, där den av husbina
övertages för att omarbetas till h., vilket tillgår
så, att de ömsevis uppsuga och åter utpressa
den ur honungsblåsan. Härigenom påverkas
den av enzym i binas saliv, så att bl. a. det
i nektarn befintliga rörsockret inverteras.
Genom den ständiga luftväxlingen, orsakad
av husbinas oavbrutna vingrörelser, och
genom den relativt höga temperaturen i kupan
(intill 35° C) bringas dessutom vattnet i
nektarn att hastigt avdunsta. När h. slutligen
blivit tillräckligt tjockflytande, täckas de
efter hand fyllda cellerna med vaxlock.
I kemiskt avseende utgöres h.
huvudsakligen av en blandning av olika sockerarter
(70—80 % frukt- och druvsocker, s. k.
invert-socker, samt 1—5 % rörsocker) men
innehåller även vatten (15—25 %), mindre
mängder äggviteämnen, dextrin, fosforsyra,
myrsyra m. m. Dessutom innehåller h. olika
aromatiska ämnen alltefter arten och
sammansättningen av den nektar, varav den beretts.
I allm. är den honung, som beredes i början
av sommaren (t. ex. av nektar från fruktträd),
ljusgul, ofta vattenklar, medan annan h. är
betydligt mörkare; ljunghonung är sålunda
rödaktig, barrträdshonung oftast mörkbrun.
Ej sällan uppsamla bina s. k.
honungs-dagg från olika växter; denna ger vanl.
svartbrun färg åt h.
Medan man förr allmänt slaktade bina för
att kunna komma åt h., skördar man denna
numera vanl. på mera rationellt sätt. Man
utnyttjar därvid binas strävan att avlagra
h. i vaxkakornas övre celler, i det att man
uppdelar vaxbygget i ett undre yngelrum och
ett övre honungsrum, skilda från varandra
genom ett galler, som tillåter arbetsbina att
obehindrat passera men utestänger
drottningen. På så sätt komma det övre rummets
kakor att innehålla blott honungsfyllda celler
och kunna f. ö. tagas ur kupan, utan att bina
nämnvärt oroas därav. Sedan de uttagna
honungskakorna befriats från cellocken,
placeras de i honungsslungare, där h.
genom centrifugering drives ur cellerna för att
senare tappas på lämpliga kärl. Efter någon
tid stelnar h. (kanderar; druvsockret däri
kristalliserar). Vid försiktig uppvärmning till
omkr. 50° C blir den lätt ånyo flytande.
H. utgör ett förträffligt näringsämne,
framför allt på grund av den stora mängden
in-vertsocker, som i motsats till rörsockret kan
direkt assimileras av kroppen. Den användes
förr mer än nu i stor utsträckning som
läkemedel i hemmen, särskilt vid bröstkatarrer
samt i degartad blandning med mjöl, olja etc.
som medel mot bölder. Dess relativa
dyrbarhet orsakar tyvärr, att den ofta och i stor
utsträckning förfalskas. Sveriges biodlares
riksförbund strävar emellertid att genom lätt
igenkännliga honungsetiketter och genom
sträng kontroll av dessas användning
motarbeta försäljningen av oäkta h. O. A-g.
Honungsblomster, Hermi’nium mono’rchis,
en 1—2 dm hög orkidé med små, gulgröna,
välluktande blommor. Växer mindre allmänt
på fuktig ängsmark upp till Gästrikland och
Dalarna.
Honungsdagg, den sötaktiga, klibbiga vätska,
som förekommer t. ex. på bladen av lind och
lönn. Den avsöndras av bladlöss och förtäres
begärligt av myror. H. kallas även det slem,
som bildas i rågblommor, angripna av
mjöl-drygsvampen i dess konidiestadium. G. L-m.*
Honungsgrävling el. R a t e 1, MelWvora
rä-tel, tillhör fam. mårddjur, Mustélidae, bland
rovdjuren. Till kroppsformen liknar den
grävlingen men är klumpigare. Längden,
inberäknat den 25 cm långa svansen, uppgår till 1,1
m. Den långa, borstiga fällen är ovan askgrå,
undertill svartbrun. H. lever i jordhålor, som
den med stor skicklighet själv gräver. Den
jagar nattetid olika slags smärre däggdjur,
ehuru även fåglar, ormar, maskar o. dyl.
kunna utgöra dess byte. Därjämte förtär den
även rötter och frukter. Särskilt lysten är
den på honung. H. förekommer i Afrika från
Tsadsjön och Egypten till Kap. En annan art
finnes i Indien. T. P.
Honungsgökar, Indicatorlnae, en underfam.
av hackspettfåglarua. De äro satt byggda
fåglar med långa vingar, kort stjärt och
kraftiga fötter. Fjäderdräkten är tät, färgerna
enkla och mörka. H. leva i skogiga trakter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
