Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hoppstjärtar, Hoppsvansar, Podurider - Hor - Hora - Horae canonicae - Horatiansk - Horatierna och Curiatierna - Horatio - Horatius, ätt - Horatius, 2. Publius Horatius Cocles - Horatius, 3. Marcus Horatius Barbatus - Horatius, Quintus Horatius Flaccus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
3
Hor—Horatius
4
äro kända. De flesta h. nå sällan 2 mm;
Sveriges största h., Isotoma viridis, blir ända
till 5,5 mm lång. Gletscherloppan
(Isotoma saltans) är en 2 mm lång, svart
hoppstjärt, som vintertid i stora massor
förekommer i de schweiziska högalperna. Den livnär
sig sannolikt av små alger på snön. G. A-z.*
Hor, lägersmål emellan en gift och en ogift
person (enkelt hor) eller emellan två var
för sig gifta personer (dubbelt hor). Vid
enkelt h. stadgas vanl. för den av de
brottsliga, som är gift, ett strängare straff än för
den ogifta. Däremot gör det numera enl. de
flesta strafflagar ingen skillnad om det är en
man eller en kvinna, som begår
äktenskapsbrott. Enl. den mosaiska såväl som enl. den
romerska och den forngermanska rätten gällde
det däremot, att en man endast genom
lägersmål med en annans hustru gjorde sig skyldig
till h., under det att en gift kvinna begick
detta brott genom varje lägersmål utom
äktenskapet. I motsats därtill fordrade den
kristna kyrkan samma äktenskapliga trohet
av mannen som av hustrun och utsträckte
därför begreppet h. till alla de fall, då en gift
man hade köttsligt umgänge med någon annan
än sin hustru. Denna nya åsikt hade dock
att kämpa mot en djupt rotad
folkuppfattning och förmådde därför endast ytterst
långsamt göra sig gällande inom lagstiftningen.
Straffet för h. var länge på grund av inverkan
från den mosaiska rätten synnerligen strängt.
Svårare fall straffades ännu på 1700-talet
mångenstädes med döden, så även enl.
miss-gärningsbalken i 1734 års lag. Först genom
k. f. 20 jan. 1779 borttogs i Sverige
dödsstraffet vid detta brott. Numera är det
vanliga straffet fängelse eller böter. — Jfr
Äktenskapsskillnad. N. S-g.*
Hora [tjeck, uttal hå’ra, lillry. håra’], berg,
t. ex. Kutnä hora (Kuttenberg). Jfr Gora.
Hörae cano’nieae (»kanoniska timmar»), lat.,
kanoniskt (se Kanon) bestämda
andaktsstunder, senare benämning på därvid använda
böner. De tre i judiska synagogan
brukliga böntimmarna (kl. 9, 12 och 15) upptogos
av fornkyrkan och ökades på 400-talet till sju
el. åtta: höra matutlna kl. 3, prima kl. 6, te’rtia
kl. 9, se’xta kl. 12, nöna kl. 15, ve’spera kl. 18,
completörium kl. 21 samt noctu’rnum
mediä-num (midnatt), som dock oftast sammanslogs
med matutina. I den form »timmarna» fingo
på 1200-talet utgöras de mest av psalmer och
bibeltexter, avpassade efter dagens och
kyrko-årets tider. Jfr B r e v i a r i u m. A. G-w.
Horatiänsk [-ts-], utmärkande för,
påminnande om skalden Horatius.
Horatierna [hårä’tsierna] (lat. Horätii),
tril-lingar från Rom, och Curiatierna
(Curiä-tii), trillingar från Alba, utsågos, berättas det,
att i kamp mot varandra avgöra ett krig
(under Tullus Hostilius) mellan dessa städer.
Efter de senares nederlag kom Alba under
Rom. Händelsen har behandlats i Corneilles
»Horace»; se även David, J. L. H. Sgn.
Horatio, pseud. för S. Wieselgren (se d. o.).
Horatius [hårä’tsius], fornromersk ätt. 1. Se
Horatierna. — 2. PubliusH. Cocles
(»den enögde») skall omkr. 508 f. Kr. ha
försvarat pålbron över Tiber mot etruskerna,
tills den hann rivas, och sedan simmande
uppnått Rom. — 3. MarcusH. Barbätus
(»den skäggige»), konsul tills, m. Valerius 449
f. Kr., då lagar antogos om provocatio (se
Provokation) och om plebiscit (se d. o.)
med kraft av lag. — Om skalden H. se
följ. art. (H. Sgn.)
Horatius [hårä’tsius], Q u i n tus H. F 1 a
c-cus, romersk skald (65—8 f. Kr.), f. i
Ve-nusia i Apulien. Fadern, en frigiven, till
yrket uppbördsman, flyttade till Rom för att
bereda sonen bättre undervisning; denna
avslutades med en studieresa till Aten. Här slöt
sig H. 44 till M. Brutus (se d. o.) och deltog
som officer i slaget vid Filippi 42. Utblottad
återvände han till Rom, blev skrivare i
kves-torernas kansli och började på lediga stunder
skriva vers. Genom Vergilius och Varius
föreställdes han 38 för Maecenas (se d. o.), senare
genom denne för Augustus, som erbjöd honom
att bli sin handsekreterare, något som H., på
samma gång frihetsälskande och taktfull,
avböjde. Sedan H. av Maecenas fått en
lantgård bortom Tibur, levde han på denna eller
i Rom för sin diktning.
Tidigast bland H:s dikter, från republikens
sista stormiga år (omkr. 41—30 f. Kr.), äro
»lambi» (Jamber), senare benämnda e p
o-d e r (se d. o.), efter mönster, framför allt i
formen, av Archilochos’ satiriska lyrik.
Samlingen innehåller dels angrepp på
misshagliga personer och tidens elände, särskilt
inbördeskrigen, dels lyriska stämnings- och
tillfällighetsdikter, ofta med elegisk underton. —
Samtidigt fann H. i satiren den diktart, som
bäst passade hans kynne. Med rik
livserfarenhet, skarp iakttagelseförmåga och
godmodig humor tecknar han i två böcker
»Sa-tirae», även kallade »Sermones» (Kåserier),
•människor och förhållanden i dåtidens Rom,
även sina egna levnadsöden, eller diskuterar
etiska och litterära (däremot ej politiska)
spörsmål. Sin föregångare Lucilius (se d. o.)
överträffar han vida, särskilt i språkets
renhet och versens gestaltning; i H. fick satiren,
denna äkta italisk-romerska diktning, hos
honom även med inslag från den grekiska
populärfilosofien, sin fulländning. — Åren efter
lugnets återställande (30 f. Kr.) ägnade sig
H. åt lyrisk diktning. I sina »Carmina»
(Sånger, även kallade o d e n el. o d e r), varav
tre böcker utgåvos år 23, »Carmen saeculare»,
vid Roms 700-årsfest år 17 samt fjärde boken
omkr. år 13, låter H. den lesbiska lyriken,
Alkaios och Sapfo, samt Pindaros framträda
i en ofta storslagen romersk dräkt.
Behandlingen av de växlande motiven, vänskapen,
kärleken, fosterlandet o. s. v., röjer äkta
romerskt kynne och återspeglar flerstädes
tänkesättet på Augustus’ tid. I H:s lyrik ingå
för
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
