Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horatius, Quintus Horatius Flaccus - Hord - Hordaland - Hordein - Hordeum - Horeb - Horemheb - Horerna - Horisont (Synrand, Himlarand) - Horisontal el. Horisontell - Horisontalintensitet - Horisontalplan - Horisontalprojektion - Horisontalvariometer - Horla - Hormisdas - Hormon - Horn (zoologi)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
5
Hord—Horn
6
stånd och känsla en märklig förening; den
röjer en ovanlig formtalang och mästerskap i
språkets behandling. — Som »Sermones»
betecknar H. även sina poetiska brev,
»Epistu-lae», som till stor del eg. äro betraktelser
över skilda ämnen (l:a boken år 20; 2:a, de
s. k. litteraturbreven, däribland »Ars
poe-tica», Poesiens konst, omkr. år 14); de höra
till det mognaste den romerska litteraturen
har att uppvisa. — H. har blivit mycket läst
i skolorna, liksom han utövat vidsträckt
inflytande inom litteratur och diktning. Så blev
han, särskilt genom »Ars poetica», av
djupgående betydelse för den s. k. franska
smakriktningen på 1700-talet
(seBoileau-Des-p r é a u x). Talrika övers, till sv. ha sett
dagen, senast av S. L. Sjöblom och A.
Boke-lund (oden) 1921 samt B. Risberg (satirer och
epistlar i urval) 1922; F. W. Gustafsson,
»Ho-ratii bref om skaldekonsten» (2:a uppl.,
Helsingfors 1911). Se S. E. Melander, »H. i
svenska övers., imitationer och efterbildningar»
(1918). — Litt.: E. Janzon, »Quintus H.
Flac-cus. Ett skaldeporträtt från Augusti tid»
(1899); oder och epoder med förklarande
anmärkningar av Chr. A. Fahlcrantz (5:e uppl.
1902) och av J. österberg (1923); urval ur
samtliga diktarter av E. Wintzell (1901). H. Sgn.
Hord [hård], tatariskt lånord, urspr. läger;
kringströvande hop. Jfr Gyllene horden.
Hordaland, fylke i Vestlandet, Norge, kring
och innanför Bergen; 15,518,01 kvkm, 164,506
inv. (1927). Omfattar Nord- och
Sunnhord-lands tättbebyggda kustland och öar samt
Voss’ och Hardangers dal- och fjordbygder,
fjällplatåer och glaciärer. Städer saknas.
Fyl-kesmannen bor i Bergen. H. motsvarar det
förutvarande Söndre Bergenhus amt.
Hordeln, ett i korn förekommande
äggviteämne, tillhörande globulinerna.
Ho’rdeum, se Kornsläktet.
Horeb, se Sinai.
Horemheb, egyptisk härskare, se
Egypten, sp. 384 och bild 27.
Horerna [hä’r-] (grek. Hörai, lat. Hörae),
grek, myt., årstidernas gudinnor och i allm.
representanter för den lagbundna, periodiska
växlingen inom naturens rike. Homeros
betecknar dem som Zeus’ och Heras tjänarinnor.
Hos Hesiodos sägas de vara döttrar till Zeus
och Themis, rättvisans gudinna. Den grekiska
konsten avbildade vanl. h. som dansande unga
flickor med blommor, frukter o. s. v.
Horiso’nt (Synrand, Himlarand). Den
naturliga el. skenbara
horisonten är gränslinjen mellan himlavalvet och
jord- el. havsytan. Den astronomiska
el. verkliga horisonten är
avskärningen mellan himmelssfären och det
horisontalplan, som lägges genom iakttagarens
ståndpunkt eller ett med detta parallellt plan
genom jordens medelpunkt. Den astronomiska
h. delar himmelssfären i två lika delar. På
havet sammanfaller den naturliga h. med den
astronomiska h., så snart som iakttagarens
öga befinner sig i havsytans plan. Om
iakttagaren däremot befinner sig på en viss höjd,
är den naturliga h. nedtryckt under den
astronomiska h., vilket fenomen kallas h:s
depression (se Depression 2). På sjön
begagnas vanl. den naturliga h. vid
observationer, men till lands måste man använda
artificiell h., d. v. s. en fullkomligt plan,
speglande yta. För att framställa en dylik
nyttjar man kvicksilver, oljor, sirap o. a.
trögflytande vätskor. Medelst
reflektionsinstru-ment av olika slag och artificiella horisonter
kan man uppmäta himlakropparnas höjder
över h. K. Lmk.
Horisontal el. H o r i so n t e’l 1, vågrät,
parallell med el. sammanfallande med jordytans
plan, vinkelrät mot lodlinjen. Motsats:
vertikal.
Horisontalintensitet, fys., se J o r d m a
g-n e t i s m.
Horisontalplan, ett plan, som lägges
vinkelrätt mot tyngdkraftens riktning (lodlinjen)
genom en punkt på jordytan. På grund av
att himmelssfären kan anses ha oändligt stor
radie och jorden således är försvinnande liten
i förhållande till denna, kan man anse, att
det genom observationsorten lagda h.
sammanfaller med det, som lägges parallellt med
detta genom jordens medelpunkt. K. Lmk.
Horisontalprojektion, se
Kartprojektioner och Projektion.
Horisontalvariometer, fys., se J o r d m a
g-n e t i s m.
Horla, socken i Älvsborgs län, Kullings
härad, ö. om Alingsås; 21,oo kvkm, 365 in^.
(1928). Genomflytes i en tvär bukt mot n. av
Säveån; intill ån odlad bygd, kantad av
skog-täckta bergplatåer. 392 har åker, 1,530 har
skogs- och hagmark. Ingår i Hols, Siene och
H. pastorat i Skara stift, Kullings kontrakt.
Hormi’sdas, påve 514—523, lyckades 519
bilägga en 484 uppkommen schism mellan Rom
och östromerska kyrkan. Han förnyade 520
med några tillsatser påven Gelasius’
förteckning på av kyrkan förbjudna böcker.
Hormon [hårmö’n] (av grek, hormé, inre
drift) kallas efter Bayliss och Starling ämnen,
som bildas i vissa organ och genom
blodströmmen föras till andra organ, där de utöva
specifik verkan. Jfr Inre sekretion. Ljd.
Även hos växterna förekomma säkerligen
h., men växthormonerna och deras betydelse
äro ännu föga kända. G. Haberlandt har på
ett övertygande sätt visat, att i sårade eller
döende växtceller ofta bildas retämnen, s. k.
sår- el. nekrohormoner, vilka framkalla
kärn-och celldelningar i angränsande
cellvävnader, i fröämnen inducera bildningen av
frövita m. m. H. Sv-n.
Horn, zool., till ursprung och byggnad rätt
olikartade utskott på huvudet av vissa
däggdjur och kräldjur. De användas som
anfalls-el. försvarsvapen och bäras antingen enbart
av hanarna el. av båda könen. Hos idisslarna
förekomma två skilda horntyper, ogrenade
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
