Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Horn (zoologi) - Horn (musik) - Horn (Skaraborgs län) - Horn (Östergötlands län) - Horn, Kap - Horn, släkter - 1. Horn, svensk-finländsk adlig ätt - 2. Horn af Rantzien, pommersk adelsätt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
7
Horn
8
slidhorn (se S 1 i d ho r n s d j u r) el. greniga
benhorn (se Hjortdjur). En
mellanställning mellan dessa båda intaga de av bud
klädda bentapparna hos girafferna (se G
i-raffsläktet). Andra horntyper
förekomma hos gaffelantilopen (se d. o.) och hos
noshörningarna. De senare bära i pannans
mittlinje en el. två av långa, förhornade
hud-papiller bildade h., i vilkas bildning skelettet
ej deltager, i motsats till vad fallet är med
ovan anförda typer. Med h. förstås även den
vävnad, som bildar överhudens hornlager,
naglar, horn, hovar, klor, hår etc. Den är
uppbyggd av döda celler, vilkas protoplasma
förvandlats till hornämne (se Hud och K
e-r a t i n). T. P.
I forntiden fingo ej sällan djurhorn (av
vädur, tjur o. s. v.) sinnebildligt beteckna
styrka och upphöjdhet. I Israel tjänade h.
även som kultsymbol på altaret. Ursprunget
till denna symbolik är omtvistat. E. S-e.*
Horn (it. corno, fr. cor), mus., urspr. ett
djurhorn. I allm. skiljer man mellan tre
typer: valthorn med smalt rör och bred
mynning, trumpet (och basun) med smalt
rör och kort mynning, föga utvikt, och
kornet t y p (tubatyp, ventilhorn, althorn) med
vid mynning (strutform). Den äldsta typen
är trumpetens; den förekommer i bronsålderns
lurar och romarnas krigshorn. Vajthornstypen
utbildades närmast på 1600-talet ur
jakthornet, corno el. corno di caccia (sedan även
under påverkan av posthornet). Yngst är
kor-nettypen, som först under 1800-talets förra
hälft fick sin användning som
konstinstrument. Folkinstrumentet lur (näverlur)
torde under medeltiden ha utbildats ur den
raka trumpeten. En sidoform av h. är s i
n-k a n med den folkliga formen fingerhorn,
låt-pipa, vanl. av ko- el. gethorn med hål på
sidorna. Sinkan, som torde vara urformen
till låtpipan (ej tvärtom), utbildades under
1400-talet och var under 1500- och 1600-talet
en omtyckt instrumenttyp. I motsats till de
andra konsthornen, som voro av metall, var
sinkan av trä med hål till tonförkortningen.
Munstycket var dock av samma form som
metallinstrumentens. Under 1800-talet
försågos horninstrumenten med ventiler,
varigenom alla toner (ej blott som förut
naturtonerna) kunde frambringas. Under 1800-talet
utbildades även en sidoform med
klarinettmunstycke och mässingshorn: saxofonen. — Se
vidare Kornett, Lur, Saxofon,
Trumpet, Tuba och Valthorn. Jfr även
Bassetthorn, Bygelhorn och
Engelsk t ho r n. T. N.
Horn, socken i Skaraborgs län, Vadsbo
härad, n. ö. om Billingen; 18,21 kvkm, 511 inv.
(1928). Begränsas i v. av ösan (biå till Tidan)
och i n. av sjön östen; odlad slätt. 1,070 har
åker, 486 har skogs- och hagmark. Ingår i
H:s, Frösve och Säters pastorat i Skara stift,
Mariestads kontrakt.
Horn, socken i Östergötlands län, Kinda
härad, vid Smålandsgränsen, n. om Vimmerby;
193,74 kvkm, 2,421 inv. (1928). Genomflytes
av Stångån från sjön Juttern på s. gränsen
till Äsunden i n. och är en av sjöar och
små-slätter uppdelad skogs- och bergsbygd. 2,808
har åker, 12.675 har skogs- och hagmark.
Egendomar: Flytthem, Väsby, Åby m. fl.
Ingår i H:s och Hycklinge pastorat, Linköpings
stift, Kinds kontrakt. Jfr Kinda kanal.
Horn, Kap, se H o o r n.
Horn, svenska släkter.
1. H., svensk-finländsk adlig ätt,
härstammar från Olof Mattsson i Halikko socken,
Finland, som 1381 förde hornvapnet. Namnet H.
upptogs först på 1500-talet. Från Klas
Henriksson till Åminne, riksråd 1488,
härstamma senare grenar; ätten
introducerades (H. af Kanckas) 1625 (den adliga
grenen utdöd 1728). Hans sonson (av Å m i n
negrenen) Klas Kristersson H. (se nedan) blev
1561 frih. till Åminne. Dennes ättlingar i 5:e
led bröderna Gustaf Adolf H. (1721—93,
president i Krigskollegium) och Fredrik H.
(se nedan) blevo 1772 grevar H. af Åminne;
denna släkt fortlever, men friherrliga
grenen utdog på manssidan 1775. G. A. H:s och
F. H:s syster Katarina Ebba H. (1720
—81) blev 1745 Fredrik I:s älskarinna och 1746
romersk riksgrevinna H.; förbindelsen
upplöstes snart, och hon äktade 1762 greve Ulrik
Barck. — Om Klas Henrikssons son Henrik
Klasson H. (stamfar för K a neka sg
renen) se nedan. Han blev far till Karl
Henriksson H. (se nedan); om dennes söner
Henrik H. (d. 1618), Klas H. (d. 1632), Evert H.
och Gustaf H. (d. 1657, greve till
Björneborg 1651; slöt själv denna gren) se nedan.
Sistnämnde Henrik H:s son Henrik H. (d.
1693; se nedan) blev frih. till Marienburg
1651 jämte sin kusin Gustaf Evertsson
H. (1614—66), vilken 1653 blev riksråd, 1654
generalguvernör i Ingermanland och
Keks-holms län, 1656 general samt 1663
fältmarskalk och generalguvernör i Bremen och
Ver-den. Denna friherrliga ätt, H. af Marie
n-borg, utdog på manssidan 1728. Från Karl
Henriksson H:s bror härstammade i 3:e led
Arvid Bernhard H. (se nedan), som blev frih.
1700 och greve (H. af Ekebyholm) 1706;
hans gren utdog 1798.
2. H. af Rantzien, urspr. pommersk
adelsätt, inkom på 1600-talet till Sverige och
Finland. Henning Rudolf H. (se nedan) blev
frih. 1701, greve 1719 och stamfar för
grev-liga ätten H. af Rantzien, som utgick på
manssidan 1892; hans sonson greve B a 11 z a r
H. (1736—88) deltog som överstelöjtnant och
chef på linjeskeppet »Vasa» i slaget vid
Högland 17 juli 1788, blev dödligt sårad under
striden och yttrade då till sin närmaste man:
»Du skall svara mig inför Gud, om du stryker
flagg». En annan gren blev friherrlig 1719 och
utdog 1775; till denna hörde frih. Gustaf
Jakob H. af Rantzien (1706—56), som
1744 blev hovmarskalk hos Lovisa Ulrika,
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
