Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hubertus den helige - Hubertusburg, Hubertsburg - Hubertusorden - Hubli - Hue, Évariste Régis - Huch, Ricarda - Hu-chou, Hu-tschóu - Huchtenburgh el. Hugtenburg, Jan van - Huckleberry - Hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
75
Hubertus—Hud
76
Hube’rtus den helige, sedan 900-talet
ansedd som jägarnas skyddspatron. Var enl.
legenden son till en hertig av Akvitanien och
lämnade den frankiska hovtjänsten efter ett
religiöst genombrott: under en jakt på
långfredagen skulle Kristus ha uppenbarat sig för
honom under gestalten av en hjort med ett
kors mellan hornen. H:s åminnelsedag, 3 nov.
(Hubertusdagen), firas av jaktryttare
i de flesta länder med s. k.
Hubertusjak-t e r, vanl. i form av en festligt anordnad
parforsjakt (se d. o.). Biogr. över H. av
Demar-teau (1882) och H. Uhlenhuth (1906). A. G-w.
Hubertusburg [hobä’rtosbork], H u b e r t
s-burg, fordom sachsiskt jaktslott, nu sjukhus
och hospital, 40 km ö. om Leipzig. Där slöts
15 febr. 1763 den fred, som ändade sjuåriga
kriget.
Hube’rtusorden, se Ordnar.
Hubli [eng. uttal hö’bli], stad i britt.-ind.
presidentskapet Bombay, 120 km n. ö. om
Karwar; 69,206 inv. (1921). Bomullsindustri.
Huc [yk], Évariste R é g i s, fransk
missionär och reseskildrare (1813—60). Inträdde
1837 i lazaristorden och vistades 1839—52 som
missionär i Kina. Därunder företog han tills,
m. en ordensbroder, Gabet, en ytterst märklig
färd till Lhasa, där han var på väg att grunda
en missionsstation, då han utvisades från
Tibet. Hans berömdaste arbete är »Souvenirs
d’un voyage dans la Tartarie, le Thibet et la
Ghine pendant les années 1844—46» (2 bd,
1850; flera uppl.; sv. övers. 1862—64), vars
sanningsenlighet och höga värde en senare tid
bekräftat. (J. Ch-r.)
Huch [hö^], R i c a r d a, tysk författarinna
(f. 1864 18/7). Begav sig 1887 till Zürich, där hon
1891 blev fil. dr i historia och tjänstgjorde vid
stadsbiblioteket, gifte sig 1898 med läkaren
Ermanno Ceconi och
bosatte sig i Italien;
1907 omgift med sin
kusin Richard H., bor
hon numera i München.
Hon slog igenom 1892
med »Erinnerungen
von Ludolf Ursleu dem
Jüngern» (sv. övers.
1903), en romantisk,
stiliserad roman, fylld
av skönhet och
lidelse. Känslostarka
»Ge-dichte» (1894), »Fra
Celeste und andere Erzählungen» (1899), de
djupt förstående, utomordentliga
karakteristikerna »Blütezeit der Romantik» (1899)
och »Ausbreitung und Verfall der Romantik»
(1902), livsbilderna »Aus der Triumphgasse»
(1901; sv. övers. 1904), romanerna »Vita
som-nium breve» (1903; med motiv från Polen)
och »Von dén Königen und der Krone» (1904)
m. m. tillhöra hennes första skede, då hon
gestaltade med en subjektiv, fantasirik
antinaturalism. Det andra skedet betecknas av
mer objektiva skapelser: »Die Verteidigung
Roms» (1906) och »Der Kampf um Rom»
(1907), de båda första banden av en trilogi
om Garibaldi, essäerna »Aus dem Zeitalter
des Risorgimento» (1908), »Leben des Grafen
Federigo Confalonieri» (1910), berättelsen
»Der letzte Sommer» (s. å.; från ryska
revolutionen), det väldiga och sublima verket om
trettioåriga kriget, »Der grosse Krieg in
Deutschland» (3 bd, 1912—14; sv. övers. 1915—
17), och studien »Wallenstein» (1915). Hennes
rent fiktiva verk ha på senare år kommit
sparsammare: de skämtsamma berättelserna
»Seifenblasen» (1905), de färgrika, konstfulla,
glödande »Neue Gedichte» (1907), novellerna
»Das Judengrab» (1916) och den
karaktärs-fulla kriminalhistorien »Der Fall Deruga»
(1917; sv. övers, s. å.). Däremot har hon givit
djupsinniga och skarpsinniga analyser av
betydelsefulla människor och väsentliga problem,
bl. a. »Natur und Geist als die Wurzeln des
Lebens und der Kunst» (1914), »Luthers
Glaube» (1916; sv. övers. 1917), »Der Sinn der
Heiligen Schrift» (1919), »Entpersönlichung»
(1921), »Michael Bakunin und die Anarchie»
(1923) och »Freiherr vom Stein» (1925).
Hennes senaste verk är »Im alten Reich» (1927).
Fru H. förenar en originell och hög
konstnärlig form med rika, mångsidiga
kunskaper, intuitiv psykologisk blick med sällsynt
klar och kraftfull intelligens. Monogr. av
E. Gottlieb (1914), O. Walzel (1916) och E.
Gillischewski (1925). R-n B.
Hu-chou [^o-t/åo], Hu-tsch6u, stad i kin.
prov. Chö-kiang, s. om Tai-hu; omkr. 100,000
inv. Betydande sidenindustri.
Huchtenburgh [hö’ljtonbör^] el. H u g t e
n-burg, Jan van, holländsk målare, grafiker
och konsthandlare (1647—1733). Besökte 1667
och 1708—09 Italien, sista gången i Eugens av
Savojen tjänst; för denne utförde H. flera
stora bataljmålningar. På 1660-talet tecknade
han på gobelängfabriken i Paris under
ledning av Ch. Lebrun och A. F. van der Meulen.
Under påverkan av den senare och Ph.
Wou-werman skildrade H. gärna stridsscener,
trupprevyer, jakter och liknande motiv med män
och hästar. Målningar av H. äro ganska
vanliga. E. L-k.
Huckleberry [ha’klberi], bot., se
Gaylus-s a c i a.
Hud, det överdrag, som ytterst omger
djurkroppen. Hos människan består h. dels av den
egentliga h. (cu’tis), dels av hudbildningarna
hår, naglar och hudkörtlar. — Den
egentliga h : s färg är mycket olika hos skilda
raser och olika individer av samma ras;
normalt är h. på vissa ställen mörkpigmenterad.
Hudfärgen påverkas ock av den växlande
halten blodfärgämne.
H. är sammansatt av två histologiskt och
utvecklingshistoriskt skilda delar, en ytligare
av epitelvävnad, överhuden (epide’rmis;
bild I a), och en därunder liggande bindväv,
läderhuden (de’rmis, de’rma, co’rium; bild
I b). Till den senare sluter sig en under-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
