Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hud
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
77
Hud
78
hudsbindväv el. subkutan
bindväv (bild I 5), som mot därunder liggande
muskler avgränsas genom en kontinuerlig
bindvävshinna (bild I 6). Epidermis är
ett skiktat skivepitel (se Epitelvävnad),
d. v. s. sammansatt av flera cellager, som
ligga på varandra. De ytligare liggande
cellskikten förhornas (hornlagret), och
cellerna omvandlas till tunna, torra fjäll, e p
i-dermisfjäll, som småningom lossna från
varandra och avstötas (se Epitelvävnad,
bild 2). Genom förökning av cellerna i
epi-dermis’ djupaste lager (bild I 2) ersättas de
avstötta cellelementen. På de ställen, där h.
är utsatt för mera kontinuerlig och starkare
nötning, är cellförökningen starkast och
därmed även hornlagret tjockast.
Inom läderhuden kan man konstant
iakttaga två lager, ett ytligare och ett
djupare. Det ytligare (bild I 3) är fintrådigt och
jämförelsevis cellrikt samt bildar på gränsen
mot epidermis’ djupa yta kamliknande
upphöjningar, »papiller», som bukta epidermis
framför sig, betingande reliefbildningarna på
hudens yta. Coriumvårtorna föra nätverk av
blodkapillärer, delvis även särskilda
känselorgan, »känselkroppar», för temperatur- och
trycksinnet. Det djupare läderhudslagret (bild
I 4) består av en särdeles fast byggd och på
elastisk substans i regel mycket rik bindväv.
Det är detta lager, som, befriat från
epidermis och underhudsbindväv, genom garvning
bereds till läder. Under läderhuden vidtager
på flertalet ställen
underhudsbindvä-v e n, den subkutana bindväven (bild I 5), som
innehåller en mängd fettvävnad, ordnad i
klumpar, lober, som skiljas från varandra
genom förlängningar av läderhuden ned till och
i bindvävshinnan. Genom dessa förlängningar
bindes h. fastare samman med sistnämnda
bindvävshinna. Fettvävnadens mäktighet är
individuellt mycket växlande; den kan sägas
utgöra en näringsdepå men bildar därjämte
en isolator för kroppsvärmen. E. Hgn. (Ljd.)
Även hos de övriga ryggradsdjuren är h.
uppbyggd av ett flerskiktat epitelskikt
(överhud) och bindväv (läderhud). Dess
beskaffenhet växlar dock starkt inom ryggradsdjurens
olika klasser (se vidare Däggdjur, Fiskar,
Fjäder, Fjäll, Fåglar, Groddjur och
Kräldjur). Hos de ryggradslösa djuren
består överhuden av ett enskiktat epitel, vars
celler utåt avsöndra en strukturlös hinna, en
kutikula (se d. o.). Denna är hos vissa former,
t. ex. maskarna, tunn, hos andra, ss.
leddjuren, fast och seg samt bildad av kitin. Hos
t. ex. de större kräftdjuren inlagras däri
dessutom kalk. Även blötdjurens skal är en med
kalksalter rikt inlagrad kutikula. Läderhuden
är hos de ryggradslösa djuren svagt utbildad.
Slemavsöndrande körtlar förekomma rikligt,
framför allt i h. hos former med tunn
kutikula. Hos maskar och sjögurkor är h. intimt
förbunden med ett omedelbart innanför
densamma liggande muskelskikt, varigenom en
Bild I. Hudens delar: a (1 och 2) epidermis, b (3
och 4) läderhuden, c svettkörtel. 5 underhudsbindväv,
6 jascia subcutanea.
s. k. hudmuskelsäck bildas. Denna
betingar det slingrande sätt att förflytta sig,
som utmärker dessa djur. Jfr vidare
Hudskelett. T. P.
Håren äro delvis nedsänkta i läderhuden.
Den nedsänkta delen, hårroten, är
snedställd och omges av h å r s ä c k e n (se bild II),
nedtill intryckt av en läderhudspapill, kring
vilken tillväxten sker. I hårsäcken mynnar
en talgkörtel, vars avsöndring, bestående
av fettvandlade och sönderfallande celler, ledes
till hudytan. Körtelns tömning befordras
genom sammandragning av den glatta muskel,
som löper från hårsäcken snett upp mot
överhuden (se bild II 2). Samtidigt resas håren
(jfr ock Gåshud). De flesta håren i
människans h. äro fina och korta, s. k. ullhår
eller lanugohår. På en del ställen bli de
normalt starkare utbildade, under abnorma
förhållanden även från lanugohårens säckar
(»hundmänniskor»). Huvudhåren anses ha en
livslängd om 2—4 år. Hos många djur in-
Bild II. 1 hår, 2 håruppresande muskel, 3 talgkörtel.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
