Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hugenberg, Alfred - Hugenotter
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hugenotter
90
89
i Essen. 1919 invaldes H. i tyska
nationalförsamlingen, 1920 i riksdagen, är en av det
tysknationella partiets främsta män och
tillhör dess avgjort monarkistiska högerflygel.
Han utsågs okt. 1928 till partiets (men ej
riksdagsgruppens) ordf. H. är ledare för en
stor ekonomisk-politisk koncern med centrum
i tidningsförlaget Scherl och förgreningar åt
film (Ufa), telegram- och pressbyråer m. m.
Hugeno’tter (fr. huguenots), benämning på
reformationens anhängare i Frankrike.
Val-denserna, den gallikanska kyrkans opposition
mot påven samt humanismen banade i
Frankrike väg för protestantismen. 1523 bildades
i Meaux en lutersk församling. Calvin blev
emellertid den franska protestantismens
fader. Trots Frans I:s och Henrik II:s stränga
kättaredikt och kättardomstolar(se Chambre
ardente) utbredde sig protestantismen mer
och mer inom alla klasser och provinser,
särskilt från Languedoc och Guienne upp till
Normandie samt i Orléanais och Bourgogne.
På den första reformerta synoden maj 1559
i Paris voro ombud från högst 70 kyrkor
tillstädes; h. konstituerade sig där till ett
borgerligt samfund och antogo efter Calvins
läror en Confessio gallicana. De religiösa
motsatserna skärptes av politiska. Katolikernas
ledare tillhörde släkten Guise (se d. o.),
protestanternas voro konung Anton (Bourbon)
av Navarra och hans bror prins Louis I de
Condé, till vilka slöt sig amiral Coligny (se
d. o.). De ivrigast missnöjda stiftade mot
guiserna sammansvärjningen i Amboise 1560,
vars verklige ledare Condé ansågs vara.
Anslaget upptäcktes, och Condé dömdes till
döden. Frans II:s död 1560 försvagade
guiser-nas ställning, efterträdaren Karl IX var
minderårig, och dennes moder, Katarina av
Me-dici, tillråddes av kanslern L’Höpital en
fördragsam politik. Condé frigavs, ständerna
sammanträdde i Orléans 1560, straffet för
kät-teri nedsattes, och 1561 hölls
religionssam-talet i Poissy (se Beza), som ökade h:s
förtröstan. L’Höpital genomdrev toleransediktet
av 17 jan. 1562, varigenom h. fingo rätt till
gudstjänst utanför städernas murar och på
landsbygden. Då Frangois de Guise
emellertid 1 mars 1562 i Vassy anställde ett blodbad
på en skara h., började hugenottkrigen,
som med korta avbrott varade 1562—98.
Katolikerna hade överhand i första kriget
(1562—63). erövrade Rouen och Dieppe och
till-fångatogo Condé; under belägringen av Orléans
mördades Frangois de Guise 1563. I freden i
Amboise s. å. medgavs h. en inskränkt
religionsfrihet. Andra hugenottkriget
från sept. 1567 slutade mars 1568 genom
freden i Longjumeau. Under tredje
hugenottkriget (1568—70) var La Rochelle
h:s huvudort. Sedan 1569 Louis I de Condé
skjutits, blev den unge Henrik av Navarra,
konung Antons son, h:s nominelle chef under
Colignys ledning. Freden i
S:t-Germain-en-Laye 8 aug. 1570 blev i hög grad fördelaktig
för h., som fingo full samvetsfrihet, tillträde
till alla ämbeten samt vissa
»säkerhetsplat-ser», bl. a. La Rochelle. För att befästa freden
avtalades giftermål mellan Henrik av Navarra
och Karl IX:s syster Margareta; om det efter
bröllopet (18 aug. 1572) i Paris anställda
blodbadet på h. se Bartolomeinatten.
Coligny mördades då, Henrik av Navarra och
Henri I de Condé måste avsvärja sin tro. Nov.
s. å. upphävdes alla toleransedikt, men h.
försvarade sina säkerhetsplatser, och juli 1573
slöts fjärde hugenottkriget genom
ediktet i Boulogne. H. fingo fri
religionsutövning i La Rochelle, Montauban och Nfmes
samt personlig samvetsfrihet. Karl IX
efterträddes 1574 av sin bror Henrik III. Febr.
1576 flydde Henrik av Navarra och trädde i
spetsen för h.; det femte kriget (från
1574) upphörde genom fördraget i Beaulieu
maj 1576 (jfr Frans, sp. 1013). H. fingo fri
religionsutövning (utom i Paris), tillträde till
ämbeten och åtta säkerhetsplatser. Striden
fördes även på det statsrättsliga området (jfr
Bodin, Hotman och L a n g u e t). Under
guisernas inflytande stiftades 1576 la ligue
för kätteriets utrotande. Ligan vann på sin
sida Henrik III och hans bror Frans av
Alen-gon. Sjätte och sjunde
hugenottkrigen (april—sept. 1577 samt 1579—80)
förändrade ej ställningen. Efter Frans’ död
1584 var Henrik av Navarra närmaste arvinge
till franska tronen. Ligan slöt fördrag med
Filip II av Spanien 1585 och nödgade Henrik
III genom fördraget i Nemours juli s. å.
att återkalla h:s fri- och rättigheter; Henrik
av Navarra bannlystes av påven. Så utbröt
åttonde hugenottkriget (1585—98),
kallat de tre Henrikarnas krig
efter anförarna Henrik III, Henri de Guise och
Henrik av Navarra. Sedan Henri de Guise
tilltvingat sig betydande makt, lät Henrik III
mörda honom och hans bror kardinal Louis de
Lorraine i Blois dec. 1588; själv måste han
sedan fly till Henrik av Navarra och
mördades aug. 1589. Henrik av Navarra blev ej
allmänt erkänd som konung (Henrik IV), förrän
han 1593 avsvurit protestantismen. Genom det
ryktbara nantesiska ediktet 13 april
1598 gav han h. nästan fullständig
religionsfrihet, tillträde till ämbetena och ett stort
antal säkerhetsplatser. — H. bildade med sina
privilegier och sin makt en stat i staten.
Efter ny strid 1621 förlorade de genom freden
i Montpellier 1622 större delen av sina fasta
städer. Richelieu krossade deras politiska
makt, erövrade okt. 1628 La Rochelle och
nödgade i fördraget i Alais 27 juni 1629 h:s dåv
ledare, hertigen av Rohan, att utlämna övriga
säkerhetsplatser. De fingo dock behålla sin
religiösa och borgerliga frihet. Under Ludvig
XIV:s regering började åter förföljelser mot
h., särskilt från 1679 (jfr Dragonader),
och slutligen upphävdes nantesiska ediktet
18 okt. 1685. Till följd härav utvandrade
omkr. 200,000 h. Andra, s. k. kamisarder (se
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
