Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Husrannsakan - Husröta - Huss, släkt - Huss, Erik Gunnar - Huss, Harald Axel - Huss, Magnus
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
165
Husröta—Huss
166
Härvid ha även givits åtskilliga stadganden
om tillvägagångssättet vid h. Utan stöd
av uttryckliga lagbestämmelser anses berörda
myndigheter äga befogenhet att under vissa
förutsättningar anställa h. vid spaning med
anledning av svårare brott över huvud. H. av
obehörig person eller i olaga ordning är
belagd med straff såsom hemfridsbrott och kan
tillika utgöra ämbetsfel. R. B-l.
Husröta, den försämring, som byggnaderna
på en fastighet undergått under den tid denna
varit till nyttjande upplåten. För sådan
försämring är regelrätt ägaren berättigad till
ersättning, liksom han själv är förpliktad att
ersätta sin arrendator, därest denne avhjälpt
brist, som fanns vid tillträdet. Se
Byggnadsskyldighet och Husesyn. I. Afz.*
Huss, vitt utgrenad svensk släkt,
härstammande från bonden Nils Ersson Tecklo el.
Talo i Hussjö by, Hässjö socken (Medelpad),
under 1500-talets senare hälft. Tre av hans
söner antogo namnet H., däribland Erik
Nilsson H. (d. efter 1669), kyrkoherde i
Torp. Från dennes två söner härstamma alla
nu levande grenar, en — yngre släkten H. —
dock endast på mödernet. Till sistnämnda
gren hörde läkaren Magnus H. (se nedan), som
1857 adlades med namnet H. men själv slöt
sin ätt; om hans farbror Måns H. (1755—
97), Döda fallets upphovsman, se
Indalsälven. Av annan gren var översten Olof
H., adlad 1772 med namnet af H.; han slöt
1795 själv sin gren, men namnet fortlevde
genom 1772 och 1802 adlade grenar av två
andra släkter (ätten avförd som utgången
1893). Till släktens äldre grenar höra E. G.
H. och H. A. H. Litt.: F. J. V. Huss,
»Genea-logie af Huss-slägten» (1889).
Huss, Erik Gunnar, ämbetsman (f. 1871
21/ia)- Blev fil. dr i Uppsala 1902, e. o.
ak-tuarie på Kommerskollegiums avd. för
arbets-statistik 1904, e. o. sekr. 1909,
arbetsförmed-lingsinspektör 1911,
byråchef i den då
inrättade Socialstyrelsen 1912 samt blev
1919 förordnad och
1921 utnämnd till
ge-neraldir. för denna
styrelse. H., som
nedlagt ett betydelsefullt
arbete (även officiellt
och enskilt
författarskap) inom ett
flertal av
socialstatistikens och
socialpoliti
kens grenar, har framför allt ägnat sig åt
arbetsmarknadsfrågor (arbetsförmedling,
ar-betskonflikter, arbetslöshet, utvandring m. m.).
H. har representerat Sverige vid
arbetskon-ferensen i Washington 1919 samt vid ett
antal nordiska socialpolitiska konferenser. Han
var 1914—23 led. av statens
arbetslöshets-kommission samt är sedan 1927 ordf, i
arbets-löshetsutredningen. H. H-n.
Huss, Harald Axel, bakteriolog (f. 1875
13/ii)» syssling till E. G. H. Blev fil. dr i
Zürich 1905, 1907 lärare i bakteriologi vid
Farmaceutiska institutet och s. å.
föreståndare för. Stockholms hälsovårdsnämnds
biologiska laboratorium. H. är därjämte sedan
1916 föreståndare vid biologiska avd. av
Stockholms vattenledningsverks laboratorium. Han
har bl. a. skrivit »Livsmedelshandelns
avigsidor» (1921). G. L-m.*
Huss, Magnus, läkare, klinisk lärare
(1807 22/io—90 22/4). Blev fil. mag. 1830, med.
lic. 1834, kir. mag. 1835 och med. dr s. å., allt
i Uppsala. Han blev 1835 adjunkt i medicin
och kirurgi vid
Karolinska institutet, 1840
e. o. prof, där (ord.
prof. 1846) och 1840
överläkare vid
Serafi-merlasarettet, därhän
1839 öppnat den första
medicinska kliniken i
Sverige. H. var 1860
—64 ordf, i
Sundhetskollegium och 1860—76
generaldir. över
hospitalen, lasaretten och
kurhusen i riket. —
H:s framträdande som klinisk lärare blev
epokgörande i den svenska medicinens historia.
Han utövade en betydelsefull verksamhet även
som vetenskaplig författare, framför allt
genom sitt stora arbete »Alcoholismus chronicus
eller chronisk alkoholssjukdom» (2 bd, 1849—
51; se Alkoholis m). Utmärkta voro hans
monogr. om tyfus (1855) och lunginflammation
(1860). — Arbetet om den kroniska
alkoholismen gjorde H. till en varm
nykterhets-kämpe. Bland hans nykterhetsskrifter märkas
»Om bränvinsbegäret och bränvinssuperiet i
Sverge» (1853), den vitt spridda »Om
drycken-skapen och dess följder» (1882; ny uppl. 1907)
samt »Varningsord mot bränvinsbruk och
dryckenskap» (1887). 1865 utgav H.
folkskriften »Om kaffe; dess bruk och missbruk».
Därjämte medverkade han vid en mängd
hygieniska och filantropiska företag. På hans och
C. P. Dahlgrens initiativ tillkom
Kronprinsessan Lovisas vårdanstalt för sjuka barn, och
han medverkade även vid upprättandet av
Stockholms sjukhem. Vid reorganisationen av
Allmänna barnhuset i Stockholm, för
inrättandet av barnkrubbor och för förbättrad
lagstiftning rörande sinnessjuka verkade han
energiskt. — H. var led. av Vet.-akad. (1844),
adlades 1857 och bevistade riksdagarna 1862
och 1865—66. 1866—83 var han bosatt i
Östergötland och därunder 1873—75 led. av Andra
kammaren. — Ur H:s efterlämnade
manuskript utgavs 1891 ett utdrag. »Några skizzer
och tidsbilder från min lefnad». Jfr A.
Al-méns biogr. över H. i »Lefnadsteckningar
öfver K. sv. Vet. akad:s efter år 1854 aflidna
ledamöter», III (1894), samt P. J. Wisings
minnestal (tr. i Hygiea 1907). (A. W-dt.)
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
