Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hutchinson, John - Hutchinson, sir Jonathan - Hutchinson, Thomas - Hutier, von, Oskar - Hutten, Ulrich von - Hutter, Leonhard - Hutton, James
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
169
Hutchinson, J.—Hutton
170
som misstänkt för sammansvärjningsplaner
och dog i fängelset. H:s hustru, L u c y H. (f.
1620, d. efter 1675), skrev »Life of colonel H.
by his wife» (bästa uppl. av Ch. H. Firth i 2
bd, 1885), en kulturhistoriskt ytterst värdefull
skildring av puritanskt familjeliv. V. S-g.
Hutchinson [haTJinsen], sir Jonathan,
engelsk kirurg (1828—1913). Var prof, vid
Royal college of surgeons i London och adlades
1908. Efter H. har uppkallats H u t c h i
n-sons tandaffektion, ett av honom
beskrivet symtom av ärftlig syfilis, yttrande sig
i en missbildning av överkäkens framtänder,
som förete en halvmånformig utskärning av
de fria ränderna, äro smalare och kortare än
de andra samt ofta missriktade (oftast
konvergerande). H. beskrev på 1860-talet en
symtomkomplex av ärftlig syfilis (H u t c h i
n-sons trias), yttrande sig i ovan nämnda
missbildning av framtänderna i förening med
en ögonsjukdom (s. k. parenkymatös
horn-hinneinflammation) och en sjukdom i
öron-labyrinten med åtföljande dövhet. I. H.
Hutchinson [haTJinson], Thomas,
brittisk koloniguvernör (1711—80), sonsons
sonson till Anne H. (d. 1643), grundläggarinna
av kolonien Rhode island. H. var urspr.
affärsman i Boston, blev mycket inflytelserik
i kolonien Massachusetts’ politik samt blev
1758 viceguvernör och 1760 överdomare i
kolonien. Från 1769 var han t. f. och från
1771 ord. guvernör över Massachusetts, där
han blev mycket impopulär bl. a. därför, att
han strängt återställde ordningen efter den
s. k. Bostonmassakern 1770 (se Boston, sp.
965). Han avgick kort efter »teupploppet» i
Bostons hamn (1773), reste 1774 till England
och blev 1775 led. av underhuset. De
upproriska konfiskerade hans amerikanska
egendom. Moderna amerikanska historieskrivare
ha givit hans minne upprättelse och erkänna
hans karaktärsfasthet. H:s brev och
dagböcker ha utgivits av en sonsons son, P. O.
Hutchinson (2 bd, 1883—86). V. S-g.
Hutier, von [fån y’tje], Oskar, tysk
general (f. 1857). Befordrades inom infanteriet och
generalstaben; blev
chef för l:a
gardesför-delningen 1912,
utövade detta befäl i
världskrigets början
och blev april 1915
chef för 21:a
armékåren (polska
krigsskådeplatsen). April
1917 blev han chef för
8:e armén, intog med
denna 3 sept. 1917
Riga och flyttades dec.
s. å. till västfronten,
där han till krigets slut var chef för 18:e
armén. M. B-dt.
Hutten [hoTon], Ulrich von, tysk
riddare och humanist (1488—1523). Var först
bestämd för det andliga ståndet och insattes
i klostret Fulda men flydde därifrån och begav
sig till det humanistiskt påverkade univ. i
Erfurt, där han slöt vänskap med flera av den
humanistiska bildningens förkämpar. Långa
tider vistades han
sedermera på resor i
Tyskland och Italien.
I den humanistiska
rörelsens utveckling tog
H. livlig del och var
en av
huvudförfattarna till »Epistolæ
ob-scurorum virorum» (se
d. o.). 1517 fick han
diktarlagern av kejsar
Maximilian. Under
senare delen av sitt liv
var han inblandad i
åtskilliga fejder, bl. a. i Franz von Sickingens
fälttåg mot ärkebiskopen av Trier. Efter den
olyckliga utgången av detta företag måste H.
fly till Schweiz, där han i Basel avvisades av
Erasmus men sedermera i Zürich emottogs av
Zwingli och fick en tillflyktsort på ön Ufenau
i Zürichsjön. Där dukade han snart under
för en svår syfilis.
H. författade en mängd polemiska skrifter
i reformatorisk och Romfientlig anda och
sympatiserade livligt med Luthers strävanden.
Flera av hans verk äro skrivna på tyska och
utmärka sig för ypperlig språkbehandling.
Tidigare har H. varit högt uppskattad som
en av de främsta bärarna av det
tysknationella idealet och en lysande representant för
de humanistiska tankarna (så i Strauss’
biografi och C. F. Meyers novell »Huttens letzte
Tage»), men den moderna forskningen
(Kal-koff) har härvidlag väsentligt reducerat hans
betydelse. — Litt.: D. F. Strauss, »U. v. H.»
(3 bd, 1858—60; många uppl.); P. Kalkoff,
»U. v. H. und die Reformation» (1920) och
»H:s Vagantenzeit und Untergang» (1925);
F. Walser, »Die politische Entwicklung
Ul-richs von H. während der Entscheidungsjahre
der Reformation» (1928). — Påverkad av
Strauss är O. Levertins essä »U. v. H.» (i
»Sami, skr.», bd 11, 1907). O. W-n.
Hutter [ho’tor], Leonhard, tysk teolog
(1563—1616). Blev 1596 prof, i Wittenberg
och gjorde sig känd som den oböjligaste
förkämpen för den i konkordieformeln
utpräglade luterska ortodoxien. H:s viktigaste skrift
är hans 1609 utgivna »Compendium locorum
theologicorum–––-» (1610; sv. övers. 1618),
en ofta upplagd och kommenterad handbok
för religionsundervisningen. (E. Nwn.)
Hutton [hatn], James, skotsk geolog (1726
—97). Urspr. fabriksidkare, ägnade han sig
från 1768 helt åt forskningar i geologi och
mineralogi. I »Theory of the earth» (1785; 2:a
uppl. 1795) uttalade han om bergarternas
bildning helt plutonistiska åsikter. Dessa gjordes
efter H:s död kända av John Playfair (jfr
Geologi, sp. 550, och J. Geikie, »The
foun-ders of geology», 1897). K. A. G.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
