Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huwen el. Huffve(n), van (ver, van der) - Huvud - Huvudart el. Huvudform - Huvudbaner - Huvudblodsvulst - Huvudbok - Huvuddimensioner - Huvuddäck - Huvudfotingar - Huvudförhandling - Huvudjägare - Huvudkål - Huvudlag - Huvudlus - Huvudman - Huvudmanual - Huvudmål - Huvudnot - Huvudord - Huvudplastik - Huvudrot
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
171
Huwen—Huvudrot
172
Huwen el. Huffve(n), van (ver, van
d e r), byggmästare. Kom från Nederländerna
till Stockholm, där han fr. o. m. 1570-talet
var verksam vid om- och nybyggnadsarbeten
i Riddarholmskyrkan, Klara och Jakobs
kyrkor. I början på 1600-talet var H.
byggmästare vid Uppsala slott. Han synes ha dött
på 1610-talet. E. L-k.
Huvud (lat. ca’put). 1. (Anat.) övre (främre),
ofta på en hals sittande och med denna
rörligt förenade, kul- eller päronformigt svällda
ändan av djurkroppen. H. består av två, även
till det yttre från varandra tydligt
avgränsade delar, näml, hjärndelen (cränium’)
och ans iktsdele n (fa’cies). Jfr A
n-sikte och Huvudskål. — 2. (Bot.) Se
Blomställning.
Huvudart el. H
u-vudform, bot.,
den art (varietet el.
form), som, om en
art uppdelas i flera,
anses representera
artens typ.
Huvudbaner,
be-gravningsvapen, oftast skuret i trä och
målat,
framställande den dödes
släktvapen, till skillnad
från anvapen. H
började användas
mot slutet av
1500-talet. Det uppsattes
efter ägarens död (i
äldre tider fördes
det jämte anvapnen
i likprocessionen) i
den kyrka, där den
döde begravts.
Huvudblodsvulst, en under förlossningen
stundom uppkommen blödning mellan ett av
fosterhuvudets huvudskålsben, vanl. ettdera
hjässbenet, och utanpå detta liggande
benhinna. Ansvällningen ökas vanl. under första
dagarna och försvinner mycket långsamt under
loppet av många veckor (1—3 mån.). Den har
i regel intet att betyda, blott den lämnas i
fred, och kräver sällan särskilda åtgärder av
läkare. Bvn.
Huvudbok, se Bokföring, sp. 696.
Huvuddimensioner, i allm. en teknisk
konstruktions viktigaste mått’. — Särskilt ang.
fartyg finnas bestämda regler för angivande av
ett fartygs h. Jfr Djupgående,
Skepps-b y g g e r i och Skeppsmätning.
Huvuddäck, se Däck 1.
Huvudfotingar, dets. som bläckfiskar (sed.o.).
Huvudförhandling, jur., även kallad
doms-förhandling, i modern muntlig process den del
av rättegången, i vilken saken muntligen i
sin helhet framställes för rätten av parterna.
Principen, att domen får grundas endast på i
h. framlagt material, har man, vad angår
bevisföringen, ej kunnat strängt genomföra i modern
processlagstiftning. Processens koncentration
till en h. möjliggöres genom anordnande av
ett förberedande förfarande (jfr
Förberedande undersökning). I nuv. sv.
rättegångsordning är ej skillnaden mellan
förberedelse och h. genomförd. Å. H.
Huvudjägare kallas stammar, som företaga
s. k. huvudjakter enkom för att döda folk
från närliggande område och avskära
huvuden, vilka sedan prepareras och bevaras som
s. k. huvudtroféer, enligt folktron utrustade
med magisk trollkraft. Det kan ofta vara
likgiltigt om huvudet tillhör man eller kvinna.
Släkthämnden fordrar, att den stam, från
vilken huvuden tagits, hämnas genom att i sin
ordning anställa huvudjakter mot den
angripande stammen. Huvudjakter äro framför allt
vanliga bland stammar, tillhörande det s. k.
indonesiska kulturskiktet. I det inre Borneo,
där de förr voro vanliga, förbjudas och hindras
de numera av den holländska regeringen.
Även i det inre av Nya Guinea förekomma
huvudjakter. Litt.: E. Mjöberg, »Borneo.
Huvudjägarnas land» (1927). S. L.
Huvudkål, se Kål.
Huvudlag, se Betsel.
Huvudlus, se Löss.
Huvudman. 1. Om h. el. fullmaktsgivare se
Fullmakt 1, sp. 21. Sparbanks
angelägenheter omhänderhavas av bl. a. h u v u
d-män som representanter för insättarna; se
lag om sparbanker 29 juni 1923. — 2. H.
el. ca’put fami’liae för en släkt är den äldste
levande manlige medlemmen av den släktgren,
som är äldre än alla övriga på manssidan
samtidigt levande grenar. Konungen innehar
enl. successionsordningen 1810 ett
statsrätts-ligt huvudmannaskap inom konungahuset. Om
h. för en adlig ätt se R. F. § 37 och
riddarhusordningen 1866. Sådan h. äger, då han
fyllt 25 år, rätt att vid adelsmötet intaga
säte och stämma för ätten.
Huvudmanual, mus., i en orgel den manual,
som tilldelats de flesta och i regel även de
starkaste stämmorna, i Sverige alltid den
nedersta (i Tyskland ej sällan den mellersta
i 3-manualiga orglar). H. kallas i Tyskland
ofta Brustwerk eller Rückpositiv. T. N.
Huvudmål, jur., se Genstämning.
Huvudnot, mus., se H u v u d t o n.
Huvudord, det ord, vartill ett el. flera ord
stå som bestämningar (biord).
Huvudplastik, genom yttre ingrepp
företagen ändring (deformering) av
människohu-vudets form, åstadkommen genom långvarigt
tryck på nyfödda barns huvud. H. är påvisad
hos folkslag i Afrika, Asien, Amerika och på
Söderhavsöar samt känd i Europa från antik
och nyare tid. Den tycks ej i nämnvärd grad
skada de omdanades själsliv. Litt.: C. M.
Fürst, »När de döda vittna» (1920). Rbg.
Huvudrot kallas varje rot, som utvecklat
sig ur ett frös rotanlag (lillroten). H. utgör
omedelbar fortsättning nedåt av stammen och
utsänder förgreningar, s. k. sidorötter.
Huvudbaner med
Crusebjörn-ska vapnet i Fullestads kyrka
i Västergötland.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
