Nordisk familjebok / Tredje upplagan. 10. Hopp - Jülich / 177-178 (1929) - Tema: Reference Table of Contents / Innehåll | << Previous | Next >>
	Project Runeberg | Catalog | Recent Changes | Donate | Comments? |

Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Huvudskål, Kranium, Skalle - Huvudskär - Huvudsta - Huvudstol - Huvudstycke - Huvudstämma - Huvudsvål - Huvudtitel

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>

Below is the raw OCR text from the above scanned image. Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan. Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!

This page has been proofread at least once. (diff) (history)
Denna sida har korrekturlästs minst en gång. (skillnad) (historik)

människan och är ett villkor för huvudets
upprätta hållning. Dess största tyngd ligger
dock framom dem, varför huvudet, när icke
musklerna bevaka ställningen, sjunker framåt,
t. ex. då man somnar sittande.

På bild 6 framställes kraniets undre sida,
med kvarsittande maxill men borttagen
underkäk, sedd något snett bakifrån. Där synas
de två bakre näsöppningarna, choanerna
(ch), på sidorna begränsade av kilbensvingarna
(K‴). Hårda gommen, som tillika är botten
för näshålan, visar i en lång söm ett inre
skiljemärke mellan ansiktshalvorna, och dess
främre del, maxillens gomutskott (Ö‴), skiljes
även av en söm från den bakre, gombenets
horisontala del (G). I hästskoform sitta i
maxillens alveolarutskott tänderna (hos
fullvuxna normalt 16); i varje halva:
framtänderna (1, 2), hörntanden (3), små (4, 5) och
större (6—8) kindtänderna. På ytan synas
alla dessa ben fasta, men i genomskärning
befinnas de flesta mer eller mindre håliga.
Hjärnskålens platta ben bestå av en yttre och
en inre fast skiva (lāmina vītrea), med
mellanliggande svampig substans (di’ploë). På
vissa ställen finnas större hålor, näml.
pannhålorna, kilbenshålan, silbenshålorna och de
stora hålor, som intaga största delen av
maxillens kropp. Alla dessa hålor kommunicera
med näshålan genom särskilda öppningar
(kilbenshålans öppning, se 13 på bild 5) och
innehålla luft.

        (Ljd.)

Mannens och kvinnans h. skilja sig vanl. från
varandra genom olika storlek och tyngd, genom
grövre byggnad hos mannen och tydligare
utveckling av pannbucklorna hos kvinnan.

H:s ålder avgöres genom tändernas
utveckling och avnötning, genom hopväxandet av
vissa benstycken och genom försvinnandet av
sömmarna mellan hjärnskålens ben. I fråga
om strävandet att genom huvudskålsformen
vinna en uppfattning av karaktären se
Frenologi och Gall, F. J.

        G. v. D. (Ljd.)

2. (Antropol.) Rasskillnader framträda
också tydligt i hjärnskålens och ansiktets form.
Genom att uttrycka h:s största bredd i
procent av dess största längd får man det av A.
Retzius införda s. k. längd-breddindex. Man
kallar skallar med dylikt index t. o. m. 74,9
för dolikocefala (långhövdade), mellan 75 och
79,9 mesocefala (mellanhövdade) och med högre
index för brakycefala (korthövdade).
Liknande index nyttjas för h:s längd-höjdmått
(till 69,9 platy- el. chamaecefala, mellan 70 och
74,9 ortocefala, över 75 hypsicefala), ansiktets
bredd-längd, ögonhålornas bredd-höjd, näsans
längd-bredd, gommens längd-bredd m. m.

Bild 7.

Bild 8.

De tre olika huvudskålsformerna utgöra ej
strängt från varandra skilda typer; en
enhetlig människogrupp kan mycket väl ha sitt
medeltal vid gränsen mellan dolikocefaler och
mesocefaler eller mellan mesocefaler och
brakycefaler eller ock så pass nära gränsen, att
några individer äro mesocefala, några
dolikocefala eller brakycefala. Dolikocefali
utmärker negrer och australnegrer, brakycefali
däremot flertalet av Asiens folk; i Amerika
skifta förhållandena, i Europa finnas
dolikocefaler huvudsakl. i s. och n., brakycefaler i
mellanliggande delar, tydligen tilltagande åt
ö. Europas äldsta kända befolkning var
dolikocefal; brakycefaler inträngde först senare.

En allmän skildring av dolikocefal,
mesocefal och brakycefal typ kan ej ges, då inom
varje område ej en utan flera typer förekomma.
En utpräglad rasskillnad mellan mänskliga h.
utgöres också av käktraktens olika daning (se
Ansiktsvinkel och Prognati). Ett
fängslande försök att utan mätning, endast
med ögat, uppdela huvudskålarna efter deras
form har gjorts av den italienske forskaren
G. Sergi (se d. o.).

        Rbg.

Huvudskär, en grupp av skär i havsbandet,
ung. 12 km ö. om n. udden av Utö i
Stockholms s. skärgård; fyr med ständig
bevakning och lotsplats.

Huvudsta. 1. Numera styckat gods i Solna
socken, Stockholms län, vid Ulvsundafjärden
av Mälaren. Tillhörde på 1600-talet Erik
Jöransson Tegel och senare riksamiralen G. O.
Stenbock till 1666, indrogs vid reduktionen
till kronan, kom 1750 till släkten Plomgren
(fideikommiss 1761—1817), genom arv och gifte
1782 till ätten Horn och slutligen 1817 genom
köp till släkten Wibom. I en äldre, numera
flyttad manbyggnad höllo de mot Gustav III
sammansvurna sina överläggningar. — 2.
Municipalsamhälle, se Nya Huvudsta.

Huvudstol, jur., kapital, utlånad
penningsumma (i motsats till räntan).

Huvudstycke, se Katekes.

Huvudstämma, mus., melodiförande stämma,
solostämma. I en orgel kallas alla med
fottalen 32, 16, 8, 4, 2 och 1 huvudstämmor.

Huvudsvål, den hårklädda huden på
huvudets övre, välvda del. Denna hudsträcka
utmärkes genom normalt tät beklädnad av långt
hår och genom synnerlig tjocklek och hårdhet,
beroende på att den genom starka
bindvävsbuntar förenas med den underliggande tunna
senhinnan (ga’lea aponeurōtica). Jfr Skalp.

Huvudtitel. Enl. R. F. § 62 skall riksdagen
fastställa huru särskilda summor av
inflytande statsmedel skola till särskilda ändamål
användas och dessa summor under bestämda
huvudtitlar i riksstaten anslå. Antalet h. är
icke i grundlagarna fastställt; riksdagen har
full frihet att bestämma därom. F. n. äro
statsutgifterna indelade i två huvudgrupper:

<< prev. page << föreg. sida <<     >> nästa sida >> next page >>