Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydro- - Hydroaeroplan - Hydroaromatiska ämnen - Hydrobates - Hydrocele - Hydrocellulosa - Hydrocephalus - Hydrocharis - Hydrocharitaceae - Hydrocotyle - Hydrodictyon - Hydrodynamik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
197
Hydro—Hydrodynamik
198
Hy’dro- (av grek. hy’dor, vatten), vatten-.
Hydroaeroplan, flygplan för start från och
nedgång på vattnet. Kallas i Sverige numera
sjöflygplan. Jfr Flygplan.
Hydroaromatiska ämnen erhållas genom
hydrering av aromatiska föreningar (se d. o.).
Hydrobätes, zool., se Stormsvalesläktet.
Hydrocéle, med., se Vattenbråck.
Hydrocellulosa, se Cellulosa.
Hydroce’phalus [-fa-], hjärn- el.
huvudvattu-sot. Se Hjärnsjukdomar, sp. 1122.
Hydro’charis, se Dyblad.
Hydrocharitäceae, se Dybladsväxter.
Hydrochoerus [-kè’-], se Vattensvin.
Hydroco’tyle, släkte bland de flockblomstriga
växterna med vanl. kortskaftade blommor i
små huvud el. axlika ställningar. Omkr. 75
arter, i regel krypande örter med
långskaf-tade, sköldformiga el. njurlika blad,
representerade i alla världsdelar. I Sverige växer
H. vulgaris, spikblad, på stränder och i
kärrkanter upp till Östergötland och Dalsland.
Hydrodi’ctyon, bot., se Grönalger.
Hydrodynamik (av grek. hy’dor, vatten, och
dy’namis, kraft), allmänt, med inbegrepp även
av aerodynamiken, läran om flytande och
gasformiga mediers rörelser; i inskränkt mening
behandlar h. företrädesvis sådana
strömningar i vätskor el. gaser, vid vilka
samman-tryckligheten spelar ingen el. oväsentlig roll,
såsom i allm. är fallet, så länge förekommande
hastigheter ligga tillräckligt under
ljudhastigheten i mediet (jfr i motsats härtill B a
1-listik). H. utformades teoretiskt först av
Euler, Ber n o u 11 i o. a., vilka omkr.
1700-talets mitt angåvo dess sedermera av N
a-v i e r och S t o k e s kompletterade allmänna
rörelseekvationer el. kinematiska och
dynamiska grundlagar (jfr Mekanik). K o
n-tinuitetsekvationen uttrycker
sålunda den kinematiska fordran, att vätskan
skall vara sammanhängande; rörelsen skall
alltså ske så, att vätskemateria ej skapas
eller förintas. För osammantryckliga
vätskor är detta liktydigt med att
volymförändringar ej förekomma. Grundläggande är
indelningen i virvelfri och virvlande
strömning, den senare karakteriserad av att
vät-skepartiklarna utom translationsrörelse (se
K in e m a t i k) även ha vridnings-
(rota-tions-)rörelse. De dynamiska grundlagarna
bestämma inflytandet av de i vätskan
uppträdande krafterna, vilka härröra dels från
»yttre» påverkningar (t. ex. tyngd), dels från
ömsesidiga påverkningar vätskepartiklarna
emellan. Sådana »inre» krafter äro
tryckkrafterna (se Hy d rostatik) och f
riktions-krafterna. Då de i lättflytande vätskor vanl.
äro svaga, förenklas inom äldre h.
rörelseproblemet vanligen därhän, att friktionen helt
försummas; vätskan antages »friktionsfri»
eller »ideal». Matematiskt följer härur enl.
en först av Lagrange, sedermera av Helmholtz
och Kelvin vidare utformad sats, att rörelsen
måste vara virvelfri och att den, analogt med
Bild 1. Strömlinjer vid stationär (i tiden oföränderlig)
virvelfri strömning förbi a cylinder, b vinkelrät platta.
t. ex. elektrostatikens fenomen, kan
framställas genom potentialer (se
Potentialteori). De »strömlinjer», vilka i vätskans
olika punkter angiva strömriktningen, bli
därigenom direkta motsvarigheter till de
elektro-statiska kraftlinjerna. Se bild 1.
Ehuru grundad på ett för verkliga vätskor
icke uppfyllt antagande, är den friktionslösa
h. dock i stånd att väl återge viktiga fall av
rörelsefenomen. Detta gäller i hög grad om
teorien för vågor, som under tyngdens
påverkan bildas på fria vattenytor (se
Vågrörelse).
I samband med den moderna flygteknikens
problemställningar ägnar sig den nyare h.
särskilt åt centralproblemet att bestämma det
motstånd, som en vätska utövar mot en fast
kropps rörelse i densamma. Att den klassiska
h. här ej räcker till, visar den s. k.
d’Alem-bertska paradoxen, enl. vilken en kropps
likformiga rörelse i friktionslösa vätskor skulle
vara motståndsfri. Orimligheten förklaras av
att varje verklig vätska, även med ytterst
svag friktion, i regel ej kan strömma i
kontakt med en fast kropp, utan att en
virvelbildning inträder, vilken i sin ordning
betingar ett resulterande tryck på kroppen,
d. v. s. ett motstånd. Bild 2 visar
vattenströmningen förbi en rektangulär platta med
den typiska utbildningen av ett med virvlar
uppfyllt kölvatten. Ett utomordentligt
omfattande experimentellt arbete har under de
senaste årtiondena ägnats utforskningen av
virvelbildningsfenomenen och därmed
sammanhängande motståndsfrågor (se
Luftmotstånd). Bredvid den snabba
tekniskt-expe-rimentella utvecklingen har, på grund av
problemets matematiskt ytterligt komplicerade art,
den teoretiska h. gått jämförelsevis långsamt
framåt. Ett viktigt bidrag har Prandtl givit
genom sin »gränsskiktsteori», i vilken ur
antagandet, att friktionskrafternas inflytande i
huvudsak är begränsat till ett tunt ytskikt
omkring kroppen, en med erfarenheten ofta
överensstämmande åskådning av virvelavlös-
Bild 2.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
