Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hydrodynamik - Hydrofan - Hydrofil - Hydrofobi - Hydrofon - Hydroftalmus - Hydrofyter - Hydrogel - Hydrogenium - Hydrogeologi, Hydrologi - Hydrografi
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
199
Hydrofan—Hydrografi
200
ningens förlopp kunnat erhållas. Den på bild
2 visade pendlande (»alternativa»)
fördelningen av virvelcentra har vackert förklarats
av K å r m ä n som en stabilitetsverkan. Även
svenska forskare (O s e e n o. a.) ha givit
uppmärksammade bidrag till de frikterande
vätskornas dynamik, bl. a. beträffande
motståndets beräkning ur approximativt kända
virvelfördelningar eller beträffande vissa för
kol-loidkemien viktiga motståndsfrågor.
Litt.: »Handbuch der Naturwissenschaften»,
IV (art. »Flüssigkeitsbewegung» och
»Gasbe-wegung»); H. Lamb, »Hydrodynamics» (revid.
uppl. 1924), och C. W. Oseen, »Hydrodynamik»
(1927). N. Z.
Hydrofän, miner., se Opal.
Hydrofll, bot., se Pollination.
Hydrofobl, med., vattuskräck (se d. o.).
Hydrofon [-få’n], apparat för att uppfånga
ljud under vatten. Mottagaren utgöres i regel
av en direkt i fartygssidan insatt stålplatta,
på vars insida en elektromagnetisk mikrofon
insatts. Denna är försedd med en membran,
vars svängningar på elektrisk väg fortplantas
till hörapparaten på kommandobryggan. H.
brukades under världskriget för upptäckt av
fientliga undervattensbåtar, varför
örlogsfar-tyg allmänt utrustats med dylika. Därefter
ha h. kommit i bruk för navigeringsändamål
och signalering. Sändaren vid signalering
utgöres i princip av en stålplatta, anbragt
framför en elektromagnet, som omsätter den
elektriska sändningsenergien i ljudvågor i vattnet.
Jfr Undervattenssignalering.
Hydrofta’lmus, medfödd el. i barndomen
uppkommen förstoring av ögat till följd av
ökat tryck i detta, alltså ett slags barnaårens
glaukom (se d. o.). Trots behandling leder h.
ej sällan till allvarlig synnedsättning, stundom
t. o. m. till blindhet. K. G. P-n.
Hydrofyter, vattenväxter.
Hydrogel [-jö’l], kem., se Kolloider.
Hydrogènium, lat., väte (se d. o.).
Hydrogeologl, Hy dr ologi, läran om
berg-och jordarterna i deras förhållande till
vattenmassorna på jorden. Se J. G. Richert, »Om
Sveriges grundvattensförhållanden» (1911).
Hydrografi (av grek. hy’dor, vatten, och
gra’fein, skriva), vetenskapen om vattnet,
dess fördelning på jorden och i atmosfären,
dess cirkulation och egenskaper. H. är dels
marin h. (oceanografi, se d. o.), som
sysslar med förhållandena i havet, dels
färskvattenshydrografi, som främst
avhandlar floder och sjöar; i denna
inskränktare bemärkelse brukas termen h. alltmera.
Färskvattenshydrografien (här betecknad h.),
som till sina mål och arbetsmetoder helt
skiljer sig från oceanografien, avser i främsta
rummet att undersöka vattnets cirkulation
mellan atmosfären och havet över den fasta
jordytan genom floderna. Atmosfärens vatten
når jordytan i form av nederbörd (regn, snö,
dagg, rimfrost), som uppmätes på vissa platser
och beräknas som ett över hela jorden utbrett
täcke av växlande mäktighet, uttryckt i mm.
Den del av nederbörden, som avdunstar (jfr
Avdunstning), uppmätes. Återstoden av
nederbörden, den s. k.
avrinningspro-centen, flyter längs den fasta jordytan
genom floderna till havet. Detta avrinnande
vatten uppmätes direkt, närmast i form av
vat-tenståndsiakttagelser vid flodernas
vattenstånds- el. pegelstationer; vattenhöjden
avläses dagligen eller oftare från en fast
nollpunkt, växlande i varje särskilt fall, på en
skala (pegel) eller markeras med
självregist-rerande instrument. Vid samma stationer
uppmätes direkt den framrinnande
vattenmängden, vanl. beräknad i kbm per sek., vid ett
antal olika vattenstånd en gång för alla,
varigenom en relationskurva mellan vattenstånd
och vattenmängd fås, den s. k. a v b ö r
d-ningskurvan. Härefter kan
vattenfö-ringen i en flod helt kontrolleras: genom att
endast iakttaga vattenståndet kan man sedan
på avbördningskurvan avläsa motsv.
vattenmängd. Fallhöjderna i forsar och fall
avvägas; dessas vattenkraft kan beräknas enl.
vattenmängd och fallhöjd. Kännedom om den
i floderna framrinnande vattenmängden samt
om vattenstånden har även för andra praktiska
företag (sjösänkningar, utdikningar,
invall-ningar, kanaliseringar etc.) synnerligen stor
betydelse. En viktig gren av h. är vidare
arealstatistiken, bestående i
nederbördsområdenas (flodområdenas) noggranna
avgräns-ning genom vattendelarnas inläggande på
kartor och områdenas uppmätning, varvid hänsyn
även tages till olika terrängarter (sjöar,
odlingsmark, skogsmark, myrmark m. m.). Sjöars
och myrmarkers vattenmagasinering under
olika årstider och till följd därav utjämnande
verkan på flodernas vattenföring göras även
till föremål för undersökningar. I kalla och
tempererade trakter observeras och
inregistreras isföreteelserna i vattendragen (isläggning,
islossning, istiocklek, istäckets varaktighet,
sörpningsföreteelser m. m.). Undersökningar
av sjöarna och deras vatten (djupförhållanden,
vattentemp., genomsiktlighet samt vattnets
kemiska och fysiska egenskaper i allm.) ingå
också i h. Slutligen är det av största vikt
att om möjligt i förväg kunna beräkna
inträffande vattenstånd, dels i allm. t. ex. för
kraftverkens leveranser, dels för att i
möjligaste mån kunna inskränka skadorna av
högvattenskatastrofer. — Särskilt på grund
av vattenkraftens allt större ekonomiska
betydelse har h. redan i många länder fått
statsmakternas understöd och studeras vid fasta
statsinstitut. I Sverige inrättades 1907
Hydrografiska byrån, som 1919 uppgick
i Statens m e t e o r o 1 o g i s k - h y d r o
grafiska anstalt. Jfr
Havsforsk-n i n g och Oceanografi (där de svenska
hydrografiska undersökningarna i Östersjön,
Kattegatt och Skagerak även beröras). —
Vetenskapen om insjöarna kallas 1 i m n
o-1 o g i (se d. o.). J. E.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
