Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hymen - Hymenaea - Hymenaios - Hyemnium - Hymenocallis - Hymenomycetes, Hymenomyceter, Hattsvampar - Hymenoptera - Hymer (Hymir) - Hymettos - Hymiskvida - Hymn - Hymnarium - Hymnik
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
213
Hymenaea—Hymnik
214
grekiskt mönster) finnes ännu i behåll
(Ca-tullus’ »Carmina.», 61). — 2. (Grek. myt.)
För-mälningens oeh bröllopsfestens gud, åkallad i
nämnda sång. I konsten brukar H.
framställas snarlik Eros, med bröllopsfackla och
krans el. slöja i handen. — 3. (Anat.)
Mö-domshinnan. A. M. A.*
Hymenaè’a, i tropiska Amerika växande
släkte av baljväxterna, vanl. ansenliga träd.
Mest bekant är H. courbaril, från vilken fås
balsamen amerikansk kopal. Den
röda, hårda och tunga kärnveden kallas i
handeln courbarilträ. (G. M-e.)
Hyme’nalos, se H y m e n.
Hyme’nium (plur. hymenier), bot., se
Basidiomyceter.
Hymenoca’llis, ett narcisserna närstående
amerikanskt växtsläkte med smala kalkflikar
och lång pip. För sina stora, välluktande, vita
el. gula blommor odlas flera arter, t. ex. H.
calathina, i växthus och boningsrum, ofta
under namn av Pancratium. G. M-e.
Hymenomycètes, Hymenomycèter,
Hattsvampar, den största av basidiomyceternas
ordningar, utmärkt av att basidierna, vilka
äro encelliga (autobasidier), bilda hymenier
(se Basidiomyceter) på
fruktkropparnas yta. E:s mycelier leva vanl. saprofytiskt
i humusrik jord, gödsel, i multnande trä etc.,
mindre ofta parasitiskt. Fruktkropparna —
»svampar» i dagligt tal — äro av mycket
växlande storlek, form, färg och konsistens, och
deras hymeniebärande yta är antingen slät el.
bildar taggar, skivor (lameller), porer el. rör.
Köttiga fruktkroppar av H. angripas gärna av
sniglar och insektslarver och ruttna hastigt
bort, medan de läder- el. träartade ofta äro
fleråriga. Några E. ha användning i
medicinen, många äro ätliga; de flesta äro dock
odugliga el. stundom giftiga. Vissa arter äro
mycket skadliga trädparasiter, andra förstöra
virke. Vanl. indelas E. i följ, familjer:
1. Eypochnaceae: E. utan egentliga
fruktkroppar och sammanhängande hymenier.
2. Thelephoraceae (slätsvampar; se d. o.).
3. Clavariaceae (fingersvampar; se d. o.).
4. Eydnaceae (taggsvampar; se d. o.).
5. Polyporaceae (rörsvampar; se d. o.).
6. Agaricaceae, Agaricinae (skivlingar; se d. o.).
I senare tid har en annan, säkerligen
naturligare indelning efter cytologiska principer
börjat användas.
Nära släkt med E. äro Dacryomycetineae
med fam. Dacryomycetaceae, små geléartade,
vanl. rödgula svampar, som växa på murket
trä och ha encelliga men kluvna och
tvåspo-riga basidier. Hit hör hjorthorn- el.
klibb-fingersvampen (Calocera viscosa), en
gaffel-grenig, orangefärgad, fingersvampliknande
art. H. Sv-n.
Hymeno’ptera, zool., se S t e k 1 a r.
Hymer (H y m i r), se H y m i s k v i d a.
Hyme’ttos, bergskedja i grekiska
landskapet Ättika, ung. 10 km ö. om Aten; största
höjd 1,027 m ö. h. Där finnes en blågrå, vackert
ådrad marmor, särskilt under romerska tiden
ett högt skattat material för
praktbyggnader. H. är nu skoglöst men bevuxet med vild
timjan o. a. örter samt berömt för sina bin.
Hymiskvida (»kvädet om Hymer»), en av
gudasångerna i den äldre Eddan, möjl. från
900-talet. Den handlar om gudarna Tors och
Tyrs ovälkomna besök hos jätten Hymer för
att hämta en kittel, stor nog för ölbrygd åt
alla asarna vid Ägirs gästabud. Vid fiske hos
Hymer satte Tor ett oxhuvud på kroken, och
Midgårdsormen nappade på betet. Tor drog
upp den till båtkanten och slog till ormens
huvud med sin hammare, så att det brakade
i klipporna och hela jorden bävade; men då
släpptes taget, och ormen sjönk tillbaka ned
i djupet. Tor bar bort kitteln, fastän den var
så stor, att ringarna nådde ned till hans hälar.
Då Hymer och andra jättar förföljde, dräpte
han dem med sin hammare. Tors fiske
avbildas på en nyfunnen runsten (senare delen
av 1000-talet) från Altuna socken i Uppland
(se Upplands Fornminnesfören:s Tidskr., 39,
1924). (E. W-én.)
Hymn (grek. hy’mnos, eg. kväde), en gärna
i fria och djärva rytmiska former klädd
lovsång till eviga makter, till en guds ära,
festsång till en hjältes pris o. s. v. (jfr Lyrik).
Hymner ha funnits hos de flesta kulturfolk
(hos grekerna märkas särskilt de »homeriska»
och orfiska hymnerna). I den kristna kyrkan
fick h. en enklare, mera regelmässig form.
Berömda hymndiktare i västerländska kyrkan
voro Hilarius av Poitiers, Ambrosius,
Pruden-tius, Tomas från Aquino (»Lauda Sion»),
Tomas av Celano (»Dies iræ»), Jacopone da Todi
(»Stabat mater») m. fl., i grekiska kyrkan
Sy-nesios från Kyrene och Romanos.
Hymntexterna, särskilt de senare s. k. sekvenserna
(se d. o.), äro metriskt epokgörande; de beteckna
nämligen brytningen mellan antik och modern
verskonst, enär de, ehuru diktade på latin,
kasta över bord den antika kvantitetsmetern
och i stället byggas på accent, oftast även
rim. Samlingar av latinska medeltidshymner
ha utgivits av bl. a. tyskarna Dreves (hittills
55 bd, 1886—1922) och Milchsack (1886),
engelsmännen Misset och Weale (1888), belgiern
Chevalier (»Repertorium hymnologicum», 6 bd,
1892—1926.) och svensken Klemming (4 bd,
1884—87), en samling grekiska
medeltidshymner av W. Christ och M. Paranikas (1871).
Bland moderna, icke kyrkliga, hymndiktare må
nämnas Klopstock, Goethe, Shelley, Tegnér och
Wennerberg. — I angelsaxiska kyrkosamfund
betecknar h. en fritt uppfunnen religiös
för-samlingssång utan beroende av Psaltarens
psalmtexter (psalms). — Hymner i modern
musikalisk mening äro sångverk, mest
beräknade på storartad verkan med kör, orkester
o. s. v., samt av både världsligt och andligt
innehåll. A. L.*
Hymnärium, nlat., andlig sångbok.
Hymnik (se H y m n), hymndiktning. —
H y’m n i s k, utmärkande för hymndiktning.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
