Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hägerström, Axel Anders Theodor - Hägg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
259
Hägg
260
ligare. Kunskapsteoretiska problem
behandlas i »Das Prinzip der Wissenschaft. I. Die
Realität» (1908), vilken skrift H. själv anser
vara sin viktigaste, och i dialogen »Botanisten
och filosofen» (1910). Han kritiserar där
subjektivismen, och hans där givna
bestämmande av realiteten
och omdömet ligger
till grund för den
negativa inställning
emot metafysiken, som
är ett grunddrag i
hela hans filosofi.
»För övrigt anser jag,
att metafysiken bör
förstöras». Realitet
betyder dets. som
bestämdhet, och i varje
omdöme förutsättes
realiteten (men ej
existensen) av det, varom omdömet fälles.
Dettas sanning är då dets. som
innehållets bestämdhet eller motsägelselöshet. Det,
som ej existerar, kan endast fattas som
innehåll i en tanke, medan det existerande
måste tänkas såsom något, som äger
verklighet jämte uppfattningen om sig. Denna
verklighetsteori har vittgående konsekvenser
såväl för den teoretiska filosofien som för den
praktiska. I den förstnämnda avvisar H. det
metafysiska antagandet av en skillnad mellan
verkligheten i sig och den fenomenella
verkligheten. Om man antar en absolut
verklighet, måste denna fattas som verklighetens
eget begrepp, vilket är motsägande. Det
absoluta och de övriga metafysiska termerna äro
endast tomma ord utan någon bakomliggande
tanke. De spela dock en oerhört
betydelsefull roll i själslivet, i det att de överallt
innästla sig, de förefinnas i principiella
naturvetenskapliga begrepp, och de behärska helt
den s. k. värdekunskapen. Grundläggande för
H:s uppfattning av denna sistnämnda är
»Kritiska punkter i värdepsykologien» (1910), i
vilken H. ger en kritik av moderna
värdepsykologiska åskådningar. H:s system är
närmare utfört i »Om moraliska föreställningars
sanning» (1911), »Är gällande rätt uttryck
av-ovilja?» 11916) och »Till frågan om den
objektiva rättens begrepp» (1917). H. avböjer
antagandet, att de s. k. värdeomdömena
verkligen utsäga något om verkligheten, d. v. s.
äro kunskap, enär värdet endast finnes för
människan i förhållande till hennes känslor
och begär. Men då kan värdet ej vara en
egenskap, som tillkommer det värderade
objektet, ty då skulle ju uppfattningen
förefinnas oberoende av känslan och begäret.
Värdeomdömet kan då ej vara sant, det är
endast ett sken. Värdet är uttryck för en
känsla eller ett intresse men ej för en tanke.
En etik som vetenskap om värden är då en
orimlighet. Grundläggande för H:s
rättsfilosofi är hans analys av pliktmedvetandet. Han
har i denna ej endast uppvisat den
förefint
liga förskjutningen utan även den psykiska
mekanism, som ligger under ifrågavarande
föreställning. De vanliga rättsuppfattningarna
äro inmängda med magiska föreställningar.
Genom rätten förlänas en övernaturlig makt.
I »Der römische Obligationsbegriff» (1926) har
H. visat, att de civila rättigheter, som ägdes
av de romerska medborgarna, fattades som
mystiska krafter. En liknande tankegång
framträder också i naturrätten, och att denna är
verksam även i moderna rättsföreställningar,
har H. visat bl. a. i »Naturrätt i
straffrättsvetenskapen» (i Svensk Juristtidning 1920).
Enl. H. är rätten — då man skalat bort alla
mystiska och översinnliga element — endast
ett faktiskt genomfört system av regler för
de s. k. statsorganen. — I
»Kriminalpsykologiska reflexioner» (i Svensk Juristtidning
1925) har H., som i filosofien verkat som en
revolutionerande nydanare, i anslutning till
P. Bjerres »Bidrag till mordets psykologi»
dokumenterat sig som en mästare också i den
mera litterärt betonade deskriptiva
psykologien. Han har även utgivit »Kelisens
all-gemeine Staatslehre» (1928). — H. blev jur.
hedersdr vid Uppsala univ. 1917. En festskrift
till H. utkom 1928. Se »Philosophie der
Gegen-wart in Selbstdarstellungen» (1929). C. H-m.
Hägg, Prunus padus.
Hägg, Prünus pädus, ett till rosväxterna
hörande litet el. medelstort träd med vita, i
hängande klasar sittande blommor och
ärtstora, svarta, mycket kärva stenfrukter.
Bladen äro smalt äggrunda, med två rödaktiga
körtlar vid skivans bas. H. invandrade tidigt
(något före tallen) och är allmän i hela
Sverige (utom Gotland) i skogsängar och lundar
ända upp i björkbältet på fjällen. Blommorna
slå ut samtidigt med lövsprickningen och ha
en stark, dövande doft, påminnande om
bittermandel. Fröna och barken innehålla även
blåsyra och äro därför något giftiga. Veden
nyttjas till finare träarbeten. G. M-e.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
