Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hällkista - Hällmarker - Hällmålningar - Hällnäs - Hällristningar
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
273
Hällmarker—Hällristningar
274
h. kallas stenålderns slutskede, 2000—1800
f. Kr., hällkisttiden.
Bronsålderns stenkistor bevara traditionen
från stenåldern. De äro dock enmanskistor
och helt täckta av jordhög eller röse. Under
denna tid förekomma också små, för
brand-gravar (se d. o.) avsedda stenkistor, ofta
placerade som sekundärgravar (se G r a v s k i c k,
sp. 969) i äldre bronsåldershögar. Under
järnåldern förekomma h. särskilt på Gotland och
Öland. Jfr Dös och Gånggrift. Litt.: O.
Almgren, »Sveriges fasta fornlämningar» (2:a
uppl. 1923); G. Hallström, »En norrländsk
megalitgrav» (i Fornvännen 1924). H. R-h.
Hällmarker, marker, bildade av hårda,
relativt ovittrade bergarter, vilka icke täckas
av lösa jordlager.
Hällmålningar, målningar direkt på
klippvägg utan underlag av ristning, gjorda i äldre
och recent tid av naturfolk. Ofta förekomma
h. inom samma områden som hällristningar
och äro dem likartade, varför man med
hänsyn till stil och betydelse ej strängt kan skilja
h. från hällristningar. Emellertid äro
hällristningar enbart utbredda över större
områden än h. Man vet dock ej i vilka fall
hällristningar kunna ha varit tillsatta med
förgänglig färg vid religiösa ceremonier för att
över huvud synas och göra sig. H., som
bibehållit sig, äro gärna gjorda med
motståndskraftiga jordfärger på väggar, där de kunnat
bita sig in i stenen. Ofta finnas h. i
kalk-grottor, dels därför att de där varit
skyddade mot spolande regn, dels därför att
människor ofta bott eller haft religiösa
ceremonier i grottor. Se vidare Hällristningar
och där anförd litt. S. L.
Hällnäs, stationssamhälle i Degerfors
socken, Västerbotten, vid Stambanan genom övre
Norrland och tvärbanan H.—Lycksele.
Statlig skogsskola och fröklängningsanstalt samt
Västerbottens läns centralsanatorium.
Hällristningar, arkeol., bilder och tecken, i
förhistorisk tid inhuggna el. inristade på
jämna sluttande el. vågräta berghällar;
förekomma i alla världsdelar. Åtm. i Europa och
områden, som höra till den europeiska
kulturkretsen, torde h. vara en traditionell
fortsättning av den paleolitiska tidens grott- och
klippmålningar och -ristpingar (se G r o 11
invånare och Paleolitisk konst).
Liksom dessa äro h. otvivelaktigt tillkomna i
magiskt besvärjelsesyfte och ej avsiktliga
konstskapelser. Det främsta centrum för h. ligger
i Skandinavien med en utlöpare i Ryssland
(vid Onegasjön). Skandinaviens h. tillhöra
två grupper: 1) med naturalistiska
djurbilder, 2) med mera stiliserade tecken och bilder,
vanl. skeppsbilder, »solhjulet», mansbilder,
ofta lyftande den dubbeleggade yxan,
fotsulor, plöjningsscener m. m. (jfr
Bronsåldern, bild 25). Den förra gruppen är äldre
som typ och anses i stort sett tillhöra slutet
av stenåldern. Det hittills kända
utbredningsområdet för dessa bilder i Skandina-
Bild2. Hällkista vid Herrljunga i Västergötland.
Takhällarna äro borttagna.
vien är Norge, vars sydligaste ristning av
denna art finnes vid Oslo, och Nordsverige,
vars sydligaste ligger vid Ånnsjön, Jämtland.
Intimt förbundna med denna grupp h. äro de
med klar röd färg gjorda
hällmålningar n a, varav Sveriges sydligaste kända finns
på fjället Flatruet i Härjedalen. Meningen
med dessa djurbilder har varit att åt det
jägarfolk, som åstadkommit dem, framkalla
jaktlycka. Den andra gruppen h. finnes i
stora delar av Skandinavien; i Sverige äro de
särskilt talrika i Bohuslän, s. ö. Skåne,
Norr-köpingstrakten och s. v. Uppland samt ha
hittats i Ångermanland och alla landskap s.
om Dalälven utom Närke och Västmanland.
Några gravhällar från bronsåldern, främst
Kiviksgraven i Skåne, ha likartade ristningar.
Denna grupp tillhör i sin helhet bronsåldern.
Som jordbruket då var främsta
näringskällan, nyttjades magien för att framkalla
jordens alstringsförmåga. Bilderna torde också
väsentligen få anknytas till
fruktbarhetskul-ten, varvid de talrika skeppsbilderna skulle
avse »solskeppet». Man har också tolkat dem
som dödsskepp, en betydelse, som dock kan
vara sekundär. Med h. sammanhöra s. k. ä 1
v-kvarnar, små skålformiga fördjupningar,
vilka tjänat som offerskålar och på sina
ställen traditionellt använts ända fram i vår tid.
Enstaka h. torde förskriva sig från
järnåldern. Jfr Bildskrift. H. R-h.
H. och hällmålningar äro vanliga även i
exotiska länder. Bland Nordamerikas indianer
ha de in i sen tid förekommit i olika
områden från Atlanten till Stilla havet. Många
hällristningar äro kända från Västindien, där
de ofta förekomma i grottor på Stora An-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
