Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hästveda - Hästveda—Karpalunds järnväg - Hätta - Hättebröder - Häuser, Häusser el. Heusser, Elias David - Häusser, Ludwig - Hävd - Hävda
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
331
Hästveda—Hävda
332
Hästveda, socken i Kristianstads län, ö.
Göinge härad, n. ö. om Hässleholm; 61,40
kvkm, 1,963 inv. (1929). Småbackig,
omväxlande skogs- och odlingsbygd; i s. ö. sjön
Tydingen, i s. v. Lursjön. 1,552 har åker,
3,587 har skogs- och hagmark. I socknen
ligger Hästveda municipalsamhälle; 56
har, 407 inv. (1929), tax.-värde å fast
egendom 659,200 kr. (1927), bev.-tax. inkomst
265,210 kr.; station på S. stambanan,
ändpunkt för ö. Skånes järnvägar
(H.—Kristianstad). Ingår i H. och Farstorps pastorat
i Lunds stift, Ö. Göinge kontrakt. Om striden
vid H. 12 febr. 1710 se uppsats av A. Stille
i Hist. Tidskr. 1902.
Hästveda—Karpalunds järnväg, se östra
Skånes järnvägar.
Hätta. 1. Se Chaperon och Dräkt,
sp. 18 samt bild 48.
Hättebröder, se Vitalianer.
Häuser, Häusser el. Heusser [häi’-],
Elias David, mest i Danmark verksam,
tyskfödd arkitekt (1687—1745). H., som var
utbildad i både militär och civil
byggnadskonst, kom 1711 till Köpenhamn, där han
1738—41 var generalbyggmästare. Det är
ännu outrett huru stor andel H. hade i
uppförandet av Christiansborg (se d..o.). E. L-k.
Häusser [häi’-], Ludwig, tysk
historieskrivare (1818—67), prof, i Heidelberg. Utgav 1845
»Die Geschichte der Rheinischen Pfalz» (2 bd),
1846 den aktuella tendensskriften »Schleswig-
Holstein, Dänemark
und Deutschland», blev
på hösten 1848 led. av
badensiska lantdagens
andra kammare och
snart en av den
liberala majoritetens
ledare; han var även
1850 medlem av
parlamentet i Erfurt men
drog sig tillbaka s. å.,
då han såg alla
försök till Tysklands
enhet omintetgjorda. Nu
tillkom H:s förnämsta verk, »Deutsche
Ge-schichte vom Tode Friedrichs des Grossen bis
zur Gründung des Deutschen Bundes» (1854
—57), där han uttalar sin förkastelsedom
över den habsburgska familjepolitiken och
den gängse Napoleonskulten. 1860—65
tillhörde han åter andra kammaren i Baden. I
tyska frågan stod han på preussiska sidan
(»Die Reform des deutschen Bundestages»,
1863). — Efter stenografiska anteckningar
utgav Oncken H:s föreläsningar över
»Geschichte der französischen Revolution 1789
—1799» (1867; 3:e uppl. 1891) och »Geschichte
des Zeitalters der Reformation 1517—1648»
(1868; 3:e uppl. 1903). Hans smärre arbeten
utgåvos som »Gesammelte Schriften» (2 bd, 1869
—70). Monogr. av E. Mareks (1903). (G. W-k.)
Hävd, ett allmänt förekommande
rättsinstitut, som avser att, då en person i god tro
för
värvat något från obehörig fångesman,
bereda rättsskydd åt förvärvet, sedan
förvärvaren (el. denne och hans fångesman tillhopa)
under viss längre tid haft saken i sin
besittning. Ett sådant rättsinstitut är för
samfärdselns trygghet oumbärligt, där icke
rättsskydd genast ges besittare på grund av
förvärv i god tro. I svensk rätt gäller h. blott
för fast egendom. I äldre svensk rätt
förekom en hävdetid av tre år, som dock ej
upptogs i 1734 års lag. 1805 infördes åter
h., i form av särskilda fatalietider för
klander, dels tjugu år från rätte’ ägarens död,
dels ett år från det anledning till klander
yppades. Nu gällande svensk rätt innefattas
i förordn. om tjuguårig h. 22 april 1881,
som för h. uppställer villkoren: 1) åtkomst av
fast egendom i god tro; 2) vunnen lagfart;
3) besittning som ägare (anteckning som
ägare i mantalslängd m. m.) utan avbrott
under tjugu år; i denna tid får dock under
vissa förbehåll även fångesmannens
besittning inräknas. Verkan av h. anges så, att
klander på grund av äldre rätt ej må gälla
emot h., d. v. s. den, som vunnit h., behåller
egendomen. Samtidigt med 1881 års förordn.
om tjuguårig h. infördes i fråga om lagfart
vissa ändringar, som möjliggjorde lagfart,
utan att fångesmans åtkomst styrktes;
därmed avsågs att skapa tillfällen för h. — Med
den nu omtalade h. (v i s s t i d s h.) brukar
sammanställas urminnes h., som
emellertid blott är ett slags bevis (»presumtion»)
för att det rättstillstånd, som sedan gammalt
ägt bestånd, också till sitt ursprung är
lagligt. Urminnes h. gäller dels i gränstvister,
dels i fråga om smärre, avgränsade
jordområden, som icke utgöra självständiga
fastigheter, ss. »utjord eller urfjäll», »kvarn och
kvarnställe, eller annat vattenverk, eller öar
och holmar». Även servitut kunna värjas
med åberopande av urminnes h. Bestyrkt
urminnes h. faller icke för bevisning, att
förhållandet i ännu äldre tid varit annorlunda,
utan först för bevisning, att den nuv.
innehavarens företrädare olovligen tillägnat sig
egendomen. I den mån fastighetsboksväsendet
vinner fulländning, blir urminnes h.
överflödig. Även behovet av viss tids h. minskas med
fastighetsboksväsendets utveckling. Denna bör
leda till möjlighet att utan förutgången
hävdetid skydda dens förvärv, som i god tro fått
en fastighet till sig överlåten från den,
vilken i fastighetsboken senast inskrivits som
ägare, utan hinder av att denne i
verkligheten ej varit rätt ägare. Härigenom skulle
vinnas motsvarighet till den i huvudsak även
i Sverige gällande rättsgrundsats, som vid
förvärv av lösa saker genom överlåtelse
skyddar besittaren såsom ägare, såvida han kan
åberopa åtkomst i god tro. V. Sgn.*
Hävda. 1. Bruka, hålla i stånd (t. ex. om
jord); vidmakthålla, kräva, framhålla (t. ex.
en åsikt). — 2. Lägra, ha samlag med (en
kvinna).
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
