Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Häxa - Häxeriprocesser
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
335
Häxeriprocesser
336
tillskrevs den skadegörande
trolldomsförmå-gan företrädesvis kvinnor. De ansågos draga
till sig kraft från människor, djur och växter,
framkalla oväder och i allm. rubba
naturlagarna. Man synes visserligen i Norden under
förkristen tid ha betraktat trollkvinnor med
fruktan och avsky men dock ej i lagarna ha
haft straffbestämmelser mot trolldom som
sådan. Även kristendomen förfor i början
jämförelsevis skonsamt mot trollkvinnorna,
därest man ej ansåg dem ha gjort sig
skyldiga till direkt brott mot liv och egendom.
På 1200-talet uppstod i Europa i samband
med intensiv stegring av tron på djävulens
betydelse den föreställningen, att h. stodo i
intimt förbund med mörkrets furste och av
honom erhöllo den makt, varom det knappast
föll någon in att hysa ringaste tvivel. Tron
på h:s och trollkarlars övernaturliga förmåga
fastslogs även genom påvliga och kyrkliga
proklamationer. Ehuru påtagligen rotad i
hedniska föreställningar (t. ex. Erejkulten),
utvecklade sig tron på hemliga
häxsamman-komster, dit h. färdades flygande (stundom i
djurskepnad) och där satan höll kalas för sina
skyddslingar och en utbildad djävulskult
bedrevs, först i samband med
kättarförföljel-serna genom inkvisitionen och grep särskilt
på 1600-talet med förfärande makt omkring
sig även i protestantiska länder. Se vidare
Blocksberg, Blåkulla,
Häxeriprocesser (med litt.-anvisningar), Magi, S i
g-neri och Trolldom. N. E. H.*
Häxeriprocesser, rannsakningar med för
trolldom anklagade (se Häxa och
Troll-d o m), förekommo redan under 1200-talet.
Under inkvisitionens skräckvälde mot
medeltidens slut blev beskyllningen för häxeri en
allt vanligare utväg att på ett bekvämt sätt
befria sig från kättare. Det senmedeltida
häxbegreppet fick sin påvliga bekräftelse
genom Innocentius VIII:s bulla »Summis
desi-derantes» av 1484, där sanktion gavs åt
brännandet av häxor. En i den tidens anda
avfattad kodex för häxväsendets teori och
praktik har man i en av de båda inkvisitorerna
dominikanerna Jakob Sprenger och Heinrich
Institoris 1487 utgiven skrift, »Malleus
male-ficarum» (»häxhammaren»; ty. övers, av J.
W. R. Schmidt; 3:e uppl. 1922—23), som länge
förblev normerande för dylika måls rättsliga
handläggning. Om häxförföljelsernas
utsträckning kan man göra sig ett begrepp därav, att
enbart i stiftet Strassburg åren 1615—35
ej mindre än 5,000 häxor brändes. Även i
Schweiz, England, Skottland, Erankrike och
Spanien flammade bålen, och tusentals offer
skördades där. — Den förste mera bemärkte
bekämparen i skrift av häxbrännandet var
Johann Weier, livmedikus hos hertig Vilhelm
III av Kleve; hans »De præstigiis dæmonum»
(1563) framkallade motskrifter av bl. a. Jean
Bodin (»Magorum dæmonomania», 1579).
Frimodigt angrep den reformerte prästen B.
Bek-ker (se d. o.) i Amsterdam tron på en personlig
djävul, i sin »Betoverde weereld» (1691—93;
Den förtrollade världen), och med framgång
fortsattes hans verk av Chr. Thomasius i
»The-ses de crimine magiæ» (1701; ty. övers. 1707).
I dessa mäns anda följde sedan lagstiftningen
först i Preussen (1721) och sedan i andra
länder. I 1734 års sv. lag stadgas ännu
stegel, halshuggning och bål för utövande av
trolldom; detta lagbud avskaffades först 1779.
En häxavrättning 1782 i Glarus i Schweiz
anses ha varit den sista i Europa; en sådan
lär ha förekommit i Mexiko 1874, en annan
i Peru 1888.
I Sverige förekommo på 1500-talet
troll-domsprocesser, men riktig fart fingo de
svenska h. först under*Karl XI:s regering, och
häxavrättningar bedrevos därunder med lika
fanatisk grymhet som i andra länder. Den
nordsvenska epidemien började 1668 i Dalarna
och Härjedalen, framträdde 1671 i
Hälsingland och rasade 1672—75 häftigt i Gävle och
hela Gästrikland. I Ångermanland nådde den
1674—75 sin kulmen med 71 avrättningar
endast inom Torsåkers pastorat. Även
Västerbotten och Lappland berördes, liksom i mindre
mån Västmanland. I Uppland (även Uppsala)
förekommo 1674—76 ett antal h., och hösten
1676 nådde epidemien Stockholm, där omsider
dess kraft bröts. Samtidigt hade liknande
företeelser yppats i Bohuslän, där de första
rann-sakningarna började 1669 och den sista
avrättningen ägde rum 1672; offrens antal var
där omkr. 40. I början handlades målen av
vanliga domstolar, men därutöver tillsattes
särskilda kommissioner el.
kommissorialrät-ter (så i Bohuslän, Dalarna, Hälsingland,
Ångermanland, Gästrikland, Gävle, Stockholm
och Uppsala). I Bohuslän medförde ännu
gällande dansk-norsk rättstradition riklig
användning av »gudsdom» (vattenprovet) och
tortyr. Ingripandena endast ökade
masspsykosen. Bekännelser om sexuellt umgänge med
satan, upptagande i hans tjänst genom dop,
»satanspakten», färder genom luften till
Blåkulla eller andra djävulens gästabudsplatser
o. s. v. avgåvos ymnigt och vunno okritisk
tilltro. Under förhören framkastade de
åtalade ständigt nya angivelser, vilka upptogos
som fällande vittnesmål, så även de
barockaste utsagor av till djävulsgästabuden
»bortförda» småbarn ända ned till fem års ålder.
Betänksamma röster började emellertid höjas
mot oväsendet och hänvisa till förnuftiga
förklaringsgrunder. Nämnas må härvid särskilt
sedermera presidenten frih. Gustaf
Rosenhane, Uppsalaprofessom i teologi
Martin Brunnerus (d. 1679) och läkaren
Urban Hjärn e. Den sistnämnde lyckades
som medlem av Stockholmskommissionen
påvisa en mängd angivelsers haltlöshet och
medvetet bedrägliga tillkomstsätt samt förmå
angivarna till återkallelse. Hjärne påpekade
även övertygande självsuggestionens stora
betydelse, även vid offrens egna bekännelser.
Fanatismen började nu vika, och i april 1677
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
