Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hönsäter - Hönö-Klåva - Höpken, von, ätt - Höpken, Anders Johan von
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
387
Hönö-Klåva—Höpken, A. J. v.
388
Anders Johan von Höpken. Målning av Jakob Björck
efter Gustaf Lundberg. I stifts- och landsbiblioteket
i Linköping.
släkten Stake och 1796—1873 släkten von
Hofsten och grevliga ätten Hamilton, därefter
Hällekis a.-b. och kom 1913 till nuv. ägaren.
Hönö-Klåva, municipalsamhälle i s.
Bohusläns skärgård, öckerö socken, på Hönön,
utanför Göteborg; 54 har, 755 inv. (1929). Är
västkustens största fiskläge och har näst
Göteborg största antalet fiskare och högsta
fångstvärdet: 290 fiskare, fångstvärde 971,155
kr. (1926). Främst vadsill- och trålfiske samt
makrillfiske med garn. Havsbad. H. har god,
för statsmedel byggd fiskehamn, 3—4,5 m djup
inom vågbrytaren; tillbygges med statsbidrag
1929. Ångbåtsförbindelse med Göteborg.
Tax.-värde å fast egendom 734,000 kr. (1927),
bev.-tax. inkomst 298,552 kr.
Höpken, von, svensk adelsätt, urspr. från
Bremen (1500-talet). Nikolaus Höpke
(1601—71) blev efter Bremens avträdande
till Sverige adlad 1649 med namnet von H.
och var 1652—63 regeringsråd. Hans sonson
D. N. v. H. (se nedan) blev 1719 frih. Enl.
k. resol. 1860 bär huvudmannen för denna
ätt namnet von Lantingshausen von
Höpken. En brorson till D. N. v. H., Carl
Otto v. H. (1715—82), blev även frih. (1771;
slöt själv sin gren). Han blev 1749 minister
och 1754 envoyé vid polska och kursachsiska
hoven, rappellerades 1755 men var åter envoyé
där 1758—65 och blev 1769 president i
Wis-marska tribunalet. Som politiker tillhörde
han hattpartiet. D. N. v. H:s andre son, A. J.
v. H. (se nedan), blev 1762 greve; denna ätt
utdog 1826. Den adliga grenen är, i varje
fall i Sverige, utgången.
Höpken, Anders Johan von, greve,
politiker, lärd (1712 31/3—89 9/6), yngre son
till D. N. v. H. Efter studier i Uppsala och
i utlandet anställdes han 1734 i Kansliet men
rönte mothåll såsom son till den rådande
regimens huvudmotståndare och hade en tid för
avsikt att bryta sig en bana i utlandet.
Parti-välvningen vid 1738—39 års riksdag tillät
hans lysande begåvning att komma till sin
rätt i fäderneslandets offentliga liv. Led. av
sekreta utskottet vid denna och följ,
riksdagar, blev H. snart en av hattarnas främsta
krafter samt bereddes en snabb karriär i
Kansliet. Vid 1746—47 års riksdag tog han
ledningen av sekreta utskottets mot Rysslands
översitteri riktade manifestationer i hattarnas
anda, utmynnande i ständernas av H.
formulerade nationella förklaring, som
väckte stormande hänförelse. Den 34-årige
expeditionssekreteraren insattes nu (dec. 1746)
i rådet, en befordran utan motstycke, som man
sökte göra mindre påfallande genom att H.
först utnämndes till hovmarskalk. H. tog
från början ledande del i regeringsarbetet,
särskilt på det finansiella och näringspolitiska
området, samt tog bl. a. det avgörande
initiativet till ordensväsendets införande. Då
spänningen mellan det framväxande
hovpartiet och rådet 1752 föranledde Tessin att
avgå som kanslipresident, utsågs H. utan
medtävlare till hans efterträdare. Som
regeringschef hävdade han med formell talang och en
viss moderation råds- och ständerväldets
principer gentemot kungaparets strävanden till
maktutvidgning. Frågan om Sveriges
ställningstagande i sjuåriga kriget ställde H. inför
ett svårt avgörande. I enlighet med
hattarnas storpolitiska program sökte han utnyttja
den till synes lysande »konjunkturen», dock
genom en enbart diplomatisk aktion. Då
rådets flertal ivrade även för militär aktion,
spjärnade han i det längsta emot men ägde
ej tillräcklig viljekraft för att taga ledningen
utan lät förmå sig att medverka till
krigspolitiken. Inför de stigande militära och
finansiella svårigheterna samt den
partipolitiska krisen förlorade H. alltmer greppet
kring styrelse och partiledning. Han sökte för
egen del komma till samförstånd med
oppositionen, men genom en hemlig uppgörelse
mellan Fersen och Pechlin utsågs han
tvärtemot till syndabock inför 1760—62 års
riksdag. H. slapp dock undan med att på egen
begäran och med hedersbetygelser taga avsked
(1761). Han understödde därefter en tid
mössorna i deras angrepp mot hans vedersakare
Pechlin, vilket ledde till hans återkallande
i rådet, men då H. tvekade att taga steget
över till motpartiet fullt ut, tog han ej inträde
i rådet utan avgick ånyo 1761. Han blev greve
1762. Under frihetstidens slutskede var H.
helt borta ur det offentliga livet oeh
betraktade tidsutvecklingen med stigande misstro.
Efter statsvälvningen 1772 nödgade Gustav
III honom att återinträda i rådkammaren.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
