Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Hörselorgan
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
399
Hörselorgan
400
Bild 3. Hörselbenen hos
människan. 1 hammaren, 2 städet,
3 stigbygeln, 4 trumhinnan.
Bild 4. Avgjutning
av håligheten i
in-nerörat (benlabyrinten) hos människan.
1 ovala, 2 runda
fönstret.
sprungliga förbindelsen med ektodermet.
La-byrintblåsan uppdelas i en övre avd.
(utri’cu-lus), från vilken de tre båggångarna taga sitt
ursprung (se Statiska organ), och en
undre (sa’cculus), som är försedd med ett
bi-hang (lagéna), vilket hos fiskarna endast är
antytt men som inom klassen ryggradsdjur
successivt tilltar i längd, tills det hos
däggdjuren når sin högsta utveckling och antager
formen av en lång, spiralvriden blindsäck,
hinnsnäckan (du’ctus cochleäris). På
bestämda ställen i hinnlabyrinten utbreda sig
förgreningar av hörselnerven, men endast
hinnsnäckan anses stå i hörselns tjänst.
Hinnlabyrinten är innesluten i en med kroppsvätska
fylld hålighet i klippbenet,
benlabyrinten, och är själv ävenledes fylld med vätska.
Benlabyrinten återger i stort hinnlabyrintens
form och består av förgården
(vesti’-bulum), båggångarna och b e n s n ä
c-k a n. I den sistnämnda ligger hinnsnäckan,
vars ena sida är fastvuxen vid bensnäckans
yttervägg, medan den andra vilar på en från
bensnäckans mittpelare utskjutande benlist.
På hinnsnäckans botten, grundhinnan,
sitter det organ, som anses vara det
egentliga h., det cortiska organet. Detta
består av två rader styva celler, cortiska
stavarna, på vardera sidan omgivna av
hårbärande sinnesceller. Organet sträcker sig
genom hinnsnäckan i hela dess längd. Till h.
höra även hjälpapparater med uppgift att
Bild 5. Snitt genom cortiska organet hos människan.
1 förgreningar av hörselnerven, 2 grundhinnan, 3
hinna över sinnescellerna, 4 sinnesceller.
skärpa hörselintrycken och leda dem till
in-nerörat. Dessa äro ytterörat med
hörselgången samt trumhålan med
trumhinnan och hörselbenen. Hos
groddjur, kräldjur och fåglar saknas ytteröra,
hos de förstnämnda dessutom varje antydan
till hörselgång, så att trumhinnan ligger i
hudens plan. Trumhålan (ca’vum ty’mpani)
är en luftfylld hålighet, som genom ö r o
n-trumpeten el. eustachiska röret
(tuJba Eusta’chii) står i öppen förbindelse med
svalget. Hos de nu nämnda ryggradsdjuren
finnes ett enda hörselben (colume’lla), som
sträcker sig från trumhinnan (membräna
ty’m-pani) till en öppning i förgårdens vägg,
ovala fönstret (fene’stra ovälis). Hos
däggdjuren tillkomma utom detta ben, som
här kallas stigbygeln (sta’pes), ytterligare
två, näml, städet (i’ncus) och hammaren
(ma’lleus), som är fäst vid trumhinnan.
Ljudvågor, som träffa trumhinnan, försätta
denna i svängningar, som överföras till ovala
fönstret medelst hörselbenen. För att även
den i benlabyrinten inneslutna vätskan skall
komma i svängningar, är förgården försedd
med ännu en av en membran täckt öppning,
runda fönstret (fene’stra rotu’nda). Av
vätskan i benlabyrinten ledas svängningarna
till hinnsnäckans vätska, varigenom i sista
hand det cortiska organet påverkas. T. P.
2. (Fysiol.) Ett ljud uppkommer, då
elastiska kroppar försättas i hastig svängning. I
luften uppkomma då motsvarande svängningar
el. ljudvågor. Av dessa försättes trumhinnan
i vibrationer, vilka genom hörselbenen
överföras till ovala fönstret. Den utjämning av
lufttrycket i trumhålan, som erfordras, för
att trumhinnan skall kunna vibrera fritt,
åstadkommes genom eustachiska röret (se
d. o.). Höjden av en ton betingas av dess
svängningstal. Vårt h. kan uppfatta de toner,
vilkas svängningstal ligger mellan lägst omkr.
30 och högst 20,000 i sek. Förmågan att
uppfatta höga toner minskas dock med åren. Den
övre gränsen har vid 35-årsåldern sjunkit till
omkr. 15,000 och vid 50-årsåldern till omkr.
13,000. Äldre personer kunna sålunda ej höra
de höga toner en syrsa utsänder. Örat är
känsligast för toner med mellan 1,000 och 5,000
svängningar. — Den allmännast omfattade
teorien för h:s funktion är Helmholtz’
resonansteori. Enligt denna fungerar
grundhinnan i hinnsnäckan (se ovan) som en
resonansapparat. Grundhinnan är uppbyggd av
ett antal (13,000 till 24,000) elastiska trådar,
vilka’ tilltaga i längd från snäckans nedre
vindling (omkr. 0,04 mm) till dess övre ända
(omkr. 0,5 mm). De olika trådarna försättas
i svängningar av toner med motsvarande
svängningstal, varvid även motsvarande
sinnesceller i det cortiska organet retas.
Retningen överföres genom hörselnervens trådar
till hörselcentrum i hjärnan, där den
framträder i medvetandet som en förnimmelse.
Med denna teori överensstämmer, att dege-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
