Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Ignaberga - Ignabergakalksten - Ignatios (biskop i Antiokia) - Ignatios (patriark i Konstantinopel) - Ignatius, Hannes (Johannes Ferdinand) - Ignatius, Karl Emil Ferdinand - Ignatjev, Nikolaj Pavlovitj - Ignell, Nils
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
443
Ignabergakalksten—Ignell
444
V. Göinge härad, strax s. ö. om Hässleholm;
29,58 kvkm, 958 inv. (1929). Upptages i n. av
småkullig slättbygd och i s. av Nävlingeåsens
skogsbygd. 1,278 har åker, 974 har skogs- och
hagmark. Om I. kalkbruk se nedan. I. gamla
kyrka från 1100-talet, som lämnats öde 1887,
då ny kyrka uppfördes, restaurerades 1925
—28. Ingår i Vankiva och I. pastorat i Lunds
stift, V. Göinge kontrakt. G. R-ll.
2. Kalkbrott och fabriker i Ignaberga
socken för tillverkning av mur- och
jordbruks-kalk, kalk för tekniska ändamål och
bygg-nadssten. Ägas av a.-b. Ignaberga kalksten,
stiftat 1914, aktiekap. 750,000 kr., tillv.-värde
per år 500,000 kr., tax.-värde 252,700 kr.
(1927); 60 arb. Flera underjordiska
kalkbrott förekomma i I. socken och omnämnas
i Linnés »Skånska resa». De äro numera till
stor del igenrasade. Av tillgängliga grottor
är den i Tykarp störst, omkr. 6,000 kvm.
Grottorna ha uppkommit vid brytning av
kalksten under jord, varvid man låtit
kalkstenen här och där kvarstå i form av runda
pelare. Stundom vidga sig grottornas gångar
till större salar av 5—6 m höjd. Jfr uppsats
av K. A. Grönwall i Skånes Natur 1922. L-n N.
Ignabergakalksten, se Skåne, geologi.
Ignätios (lat. Ignätius), biskop i Antiokia,
led martyrdöden i Rom, sannolikt mot slutet
av kejsar Trajanus’ regering (98—117). På
resan till Rom skrev han ett antal brev (ett
till församl. i Rom, ett till Polykarpos och
fem till församlingar i Mindre Asien). Av
de flesta forskare anses dessa brev äkta, och
de höra till de viktigaste källorna ang.
urkri-sten fromhet och församlingsordning. Här får
kyrkan f. ggn attributet »katolsk», ämbetet
framställes som tredelat (biskop, presbyter,
diakon), och det monarkiska episkopatet
an-befalles. Se A. Hilgenfelds edition av I. (1902)
och tysk övers, i »Bibliothek der
Kirchen-väter», bd 35 (1918). Monogr. av E. F. von
der Goltz (1894). E.Nwn.
Ignätios, patriark i Konstantinopel (omkr.
799—877 el. 878). Intog 846 el. 847
patriarkstolen i Konstantinopel, på vilken plats han
gjorde sig allmänt vördad genom välgörenhet
och en strängt sedlig vandel. Efter en
konflikt med det sedeslösa hovet fick han 858
vika för Fotios (se d. o.) men återinsattes 867.
Under I:s andra patriarkatstid hölls konsiliet
i Konstantinopel 869—870, vilket av romerska
kyrkan räknas som det åttonde ekumeniska.
I. försonades slutligen med sin motståndare
och efterträdare Fotios. (E. Nwn.)
Ignätius, Hannes (Johannes
Ferdinand), finländsk militär (f. 1874 8/10), son
till K. E. F. I. Vid finländska militärens
upplösning 1902 tog han avsked och ägnade sig
åt affärsverksamhet. I förberedelserna för
Finlands lösryckande från Ryssland tog I.
livlig del, bl. a. som ordf, i den s. k.
militärkommittén, och deltog i frihetskriget som
generalkvartermästare. Han var generalstabschef
1918—19 och inspektör för krigsskolorna 1919
—20 samt blev 1928 generallöjtnant i
reserven. I. var ordf, i redaktionen av »Finlands
frihetskrig» (1920—25); han har utgivit
»Frihetskriget i Finland 1918» (1924; jämte K.
Soikkeli) och memoarverket »Från ofärdsår
till självständighet» (1927). H. E. P.
Ignätius, Karl Emil Ferdinand,
finländsk historiker, statistiker (1837—1909).
Disputerade 1861, utgav arbeten om Finlands
historia under Karl X Gustav och blev 1865
docent i nordisk historia och finsk statistik
vid Helsingfors univ. 1870 utnämndes han till
direktor för Statistiska centralbyrån, vars
verksamhet ansenligt utvidgades under hans
ledning; bl. a. påbörjades serien Statistisk
Årsbok för Finland. I. blev 1885 senator och
chef för kammarexpeditionen men avgick 1900
med anledning av konflikterna med
Bobri-kov. Efter storstrejken tillhörde han den
Mechelinska senaten 1905—08. H. E. P.
Igna’tjev [-äf], Niko la j P a vlo vit j, greve,
rysk general, statsman (1832—1908). Efter
militär utbildning började han 1856 sin
diplomatiska bana, utförde 1858 framgångsrikt en
diplomatisk mission i
Chiva och Bochara och
lyckades som ryskt
sändebud i Kina
genom fördraget i
Peking 1860 förmå Kina
att till Ryssland avstå
landet mellan Amur,
Ussuri och havet samt
medgiva ryssarna
utsträckt handelsfrihet.
Hans verksamhet som
sändebud i
Konstantinopel 1864—77, som
från turkarnas sida förskaffade honom
vedernamnet »lögnens fader», betecknar en
betydelsefull epok i det turkiska rikets
upplösnings-historia. Upproren i Bosnien-Hercegovina 1875
och Bulgarien 1876, som framkallade det
ryskturkiska kriget, torde kunna sättas i nära
samband med den ryska agitationen. I.
dikterade fredsvillkoren i San Stefano 3 mars
1878, men i Berlinkongressen, som upprev
hans verk, deltog han ej. Kort efter mordet
på Alexander II kallades han 1881 av
Alexander III till domänminister och s. å. till
inrikesminister efter Loris-Melikov, en
utnämning, som betecknade reaktionens övertag över
dennes liberala reformpolitik. Under sin korta
ministertid, till juni 1882, gynnade eller åtm.
tolererade I. judeförföljelserna. I
utrikespolitiskt avseende var han utpräglat tyskfientlig.
Från 1888 var han ordf, i det panslavistiska
partiets organ Slaviska
välgörenhetssällska-pet. Genom sin aggressivt panslavistiska
verksamhet var I. en av Rysslands
märkligaste diplomater under senare delen av
1800-talet. H. B-n.
Igne’ll, Nils, teolog (1806—64). Blev
student i Uppsala 1825, prästvigdes 1830 och
kom efter diverse förordnanden i Linköpings
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
