Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
469
Immunitet
470
m o t a x i s). Tillräckligt virulenta (jfr I
n-f e k t i o n) mikrober förmå stöta ifrån sig de
vita blodkropparna och undgå på detta sätt
att förstöras av dem; komma mikroberna i
beröring med blodserum från en mot dem
immun individ, så blir förhållandet omvänt:
mikrober och leukocyter dragas till varandra.
Man anser detta bero på att hos dessa immuna
individer serum innehåller smärre mängder
av vissa ämnen, vilka göra mikroberna
smakligare för de vita blodkropparna; de kallas
opsoniner och bakteriotropiner.
— Till de organismens egenskaper, som
understödja dess medfödda i., bör räknas
magsäcks-innehållets starkt sura reaktion, som i och
för sig kan vara tillräcklig för att döda eller
skada i magsäcken inkomna mikrober, likaså
den ständiga avstötningen av hudens ytligaste
lager, vilken hindrar mikrober att intränga
genom huden. — Om den medfödda i. genom
någon orsak minskas, talar man om ökad
disposition för sjukdomar. Hunger,
överansträngning, dåliga bostadsförhållanden, genom
sjukdom nedsatta krafter äro de vanligaste
orsakerna härtill.
B. Förvärvad i. Man har länge vetat,
att en person, som genomgått vissa
sjukdomar, t. ex. tyfus, i regel ej kan få samma
sjukdom på nytt; denna form av i. kallas
förvärvad och anses till ej ringa del bero på
att organismen under sjukdomen bildat
ämnen, som oskadliggöra mikroberna eller deras
giftiga produkter. Dessa ämnen, kallade i
m-munkroppar eller antikroppar,
påvisas lättast i blodserum. De uppträda i olika
styrka, om organismen genomgått sjukdomen
i fråga eller om man i kroppen, helst direkt
i blodet eller i vävnaderna, infört döda eller
på visst sätt skadade (= mindre virulenta)
mikrober eller deras giftiga produkter. Den
i., som i dessa fall uppträder, kallas aktiv,
emedan organismen själv bildat
antikropparna. Blodserum från människa eller djur,
som immuniserats aktivt, d. v. s. genomgått
en viss sjukdom eller behandlats med dess
mikrober eller toxiner, innehåller således
antikroppar mot sagda sjukdom. Om sådant serum
införes i en annan individs kropp, har denne
med serum även fått mottaga antikropparna
och därigenom ett visst skydd mot den
sjukdom, som serumleverantören genomgått eller
immuniserats mot. En sådan i. kallas
passiv, emedan organismen då icke själv bildat
antikropparna utan fått dem insprutade i
färdigberett skick. Den kan även uppstå
genom övergång av antikroppar medelst
mjölken från moder till barn. Aktiv i. varar än
flera månader, än hela livet; den passiva
försvinner rätt hastigt.
Vilket äggviteämne som helst kan ge
upphov till bildandet av antikroppar, och man
har med ett gemensamt namn kallat alla
vare sig levande eller döda organismer eller
ämnen, som ge upphov till bildningen av
sådana, antigener. Växelverkan mellan
antigenerna och antikropparna utgör själva
grunden för den moderna immunitetsläran.
Följande antikroppar äro mest studerade:
a) Antitoxiner. Äkta toxiner
åstadkomma i för deras påverkan känsliga
organismer uppträdandet av ämnen, som binda
toxinet och därvid neutralisera dess
giftverk-samhet. Man vet, att den antitoxiska verkan
är bunden vid dem av serums
äggvitebestånds-delar, som kallas g lo b u 1 i ne r, men om den
beror på närvaron där av särskilda ämnen
eller blott är en funktion av denna
serumägg-vita känner man ej, då man icke kunnat
framställa antitoxinerna i fritt tillstånd.
Anti-toxinernas förekomst i serum kan påvisas
endast genom dettas förmåga att
neutralisera vederbörande toxiner. Huru denna
neutralisering försiggår är omstritt. De mest
kända antitoxinerna äro de mot difteri- och
tetanusgift, botulism och de olika
ormgif-terna. De vid behandling av vissa
infektionssjukdomar använda sera, t. ex.
antidifteri-och antitetanussera, utgöras av blodserum från
hästar, som immuniserats med resp, toxiner
och vilkas blod innehåller rikligt med
antitoxiner.
b) Agglutininer. Om i ett provrör till
en uppslamning av tyfusbaciller sättes serum,
som tagits från en i tyfus sedan minst en
vecka insjuknad person, och detta serum
ut-spätts med fysiologisk koksaltlösning 50—
300 gånger, så uppträda vissa egendomliga
förändringar hos bacillerna. De förut livligt
kringsimmande bacillernas rörelser avstanna
fullständigt, och av bacillerna bildas små
hopar, som undan för undan ökas i storlek. Efter
en stund ha tyfusbacillerna bakat ihop sig
(agglutinerats) till så stora klumpar, att de
kunna ses med blotta ögat och slutligen
sjunka till bottnen av röret, varvid den
ovanför stående vätskan blir klar och bakteriefri.
Det använda serum innehåller agglutininer
för tyfusbaciller, och serum från personer,
som genomgått andra sjukdomar, t. ex. kolera
och dysenteri, äger en agglutinerande förmåga
gentemot dessa sjukdomars mikrober. Dessa
seras agglutinationstiter, d. v. s. den största
utspädning, i vilken de ännu ha kvar sin
agglutinerande förmåga, är ganska låg; de
kunna högst spädas några hundra gånger
utan att förlora sin agglutinerande förmåga.
Genom immunisering kunna kraftigare sera
erhållas, lättast genom intravenös injektion
(d. v. s. direkt in i blodet) på kaniner av
först små, sedan allt större doser av den
sorts baciller, mot vilka agglutininer
önskas. Efter ett par veckors förlopp kan då
kaninens serum ha så hög
agglutinationstiter, att det agglutinerar baciller även efter
en spädning upp till 100,000 gånger. Dessa
sera äro s p e c i f i k a, d. v. s. serum från ett
djur, som immuniserats med kolerabakterier,
agglutinerar endast dessa, rödsotsbacillserum
agglutinerar endast rödsotsbaciller o. s. v.,
och de ha därför fått utomordentligt stor
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
