Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
471
Immunitet
472
betydelse för diagnosen av mikrober i
allmänhet. Agglutininerna visa rätt olika
känslighet för värme (pestagglutinin förstöres vid
56°, tyfusagglutinin först vid 75° C). I
saltfria lösningar uteblir agglutinationen, vilken
anses vara en fysikalisk-kemisk reaktion av
liknande natur som utflockningen av vissa
kolloidala lösningar. Agglutinationen är en
av de vanligaste och lättast påvisbara
im-munitetsreaktionerna men synes ej äga
någon större betydelse för själva immuniteten.
Desto större verkan i detta hänseende
får man tillmäta c)
bakteriolysiner-n a. Serum från djur, som immuniserats mot
t. ex. tyfusbaeiller, äger utom sin
agglutine-rande förmåga även den egenskapen, att det
dödar bakterierna och upplöser deras
proto-plasma, om serum och bakterier en viss tid
få vara i beröring med varandra. Upplösningen
försiggår antingen i djurkroppen, t. ex. om
blandningen av serum och bakterier införts i
bukhålan på ett marsvin (P f e i f f e r s f ö
r-s ö k), eller om den får stå i ett provrör. Om
serum blivit gammalt eller uppvärmt en kort
stund till 55°, har dess lytiska förmåga
förlorats; om då en liten mängd färskt se
rum från ett normalt (icke immuniserat)
djur tillsättes, framträder nämnda verkan
ånyo. Bakteriolysinerna behöva således, i
motsats till förut beskrivna antikroppar, för att
kunna utöva sin verksamhet hjälp av
ytterligare en faktor. Dessa antikroppar tillhöra
en grupp, som kallas komplexa, d. v. s.
de bestå av två komponenter. Den ena finnes
i immunserum, vare sig det är gammalt eller
ej, och kallas amboceptor. Den andra i
varje färskt serum (även från icke immuna
individer) förekommande komponenten kallas
komplement. Amboceptorn är specifik,
d. v. s. amboceptorn i ett koleraimmunserum
verkar endast på kolerabaciller, medan
komplementet är verksamt mot olika
mikrober. För reaktionen behövas således baciller,
bakteriolytisk amboceptor och komplement.
Man anser, att amboceptorn Bindes dels vid
bacillerna, dels vid komplementet, således åt
två håll, varav den fått sitt namn (av lat.
a’mbo, båda, och ca’pio, jag tager).
Sannolikt försiggår reaktionen så, att
amboceptorn endast förändrar bakterierna, sen si
bili se ra r dem därhän, att de kunna upplösas
av komplementet. Det är här sannolikt fröga
om en- fermentativ upplösning av
bakterieäggvitan till för kroppen oskadliga och lätt
upptagbara ämnen. — En egendomlig form för
upplösning av bakterier är den av d’Herelle
upptäckta bakteriofagien. Ett
Berke-feldfiltrat av bakteriekulturer eller
avföring, var m. m. från sjuka individer kan
under vissa förhållanden fullständigt upplösa
de från samma kultur härstammande eller de
sjukdomen framkallande bakterierna. Enl.
d’Herelle åstadkommes denna upplösning
genom i filtratet befintliga levande, ytterst små
varelser, bakteriofager, enl. andra är
det endast en kemisk-fysikalisk process.
Studiet av bakteriofagerna, nyss påbörjat,
kommer sannolikt att bli av oerhörd betydelse
både för uppfattningen av
infektionssjukdomarnas natur och för deras behandling.
Cytolysiner och hemolysiner likna
bakteriolysinerna ehuru utan att äga deras
betydelse för immuniteten. De äro
antikroppar, som tillsammans med komplement äga
förmågan att verka skadande eller upplösande
på olika arter av vävnadsceller, resp, röda
blodkroppar. Om t. ex. röda blodkroppar från
får insprutas några gånger på ett djur av
annan ras, får dess serum förmåga att
utlösa hemoglobinet ur röda fårblodkroppar.
— Serum från djur, behandlade med ett
antigen, förmår, när det i stark utspädning
blandas med en klar lösning av samma antigen,
framkalla en finflockig fällning i blandningen.
Denna egenskap beror på närvaron i serum
av en särskild art antikroppar, p r e c i p i t
i-n e r, vilka stå agglutininerna mycket nära.
Precipitinerna äro utpräglat specifika
antikroppar; de synas vara utan större
betydelse för immuniteten men ha kommit att
spela en stor roll för den serologiska
diagnostiken, särskilt i rättsmedicinen. Vidare
finnas komplementbildande
antikroppar, vilka även ha diagnostisk
betydelse (se Serumdiagnostik).
Vid förvärvad i. är fagocytosens roll
betydande, framför allt beroende på
uppträdandet av fagocytosbefordrande antikroppar,
opsoniner och bakteriotropiner,
som i motsats till de förut under samma namn
beskrivna antikropparna äro specifika.
De normalt befintliga fagocytosbefordrande
ämnena verka på alla slags mikrober, de efter
en infektion eller immunisering uppträdande
opsoninerna och bakteriotropinerna endast på
de mikrober, som varit anledning till deras
bildande. Således uppträda t. ex. efter en
tyfus-infektion opsoniner, som endast förbereda
tyfusbacillerna till fagocytos av de vita
blodkropparna men lämna andra bakterier
oberörda. De vid förvärvad i. befintliga
opsoninerna och bakteriotropinerna uppträda i
betydligt starkare koncentration och verka
kraftigare än de normalt förekommande
antikropparna av samma namn.
Kännedomen om nu beskrivna antikroppar
är icke tillräcklig för att man skall kunna
förstå immunitetens egentliga mekanism. Man
vet, att antikropparna sannolikt bildas av
vävnadscellerna, men för att närmare
förklara bildningen av antikropparna, deras
uppträdande i blodet, deras specificitet etc.
ha många hypoteser framställts. Enl. E h
r-lichs sidokedjeteori, som än i dag
försvaras av talrika forskare, äro
protoplas-mamolekylerna liksom bensolderivaten
sammansatta av en tämligen konstant kärna.
Liksom bensolkärnan har fria grupper av
bas- eller syrekaraktär och med affinitet till
sura eller basiska ämnen, så har protoplasma-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
