Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Immunitet - Immunitetsenhet (I. E.) - Immunitetsrätt - Immunkropp - Immunokemi - Immunserum
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
473
Immunitetsenhet—Immunserum
474
molekylen fria sidogrupper med affinitet till
ämnen av olika slag. Dessa sidogrupper, av
Ehrlieh kallade receptorer, skulle vara
särskilt avsedda att fixera
näringsämnesmole-kylerna, vilka i sin tur måste ha affinitet
till receptorerna. Emellertid kunna även för
cellerna onödiga eller skadliga ämnen, t. ex.
toxiner, ha affinitet till protoplasmans
receptorer. Komma sådana toxiner i beröring med
receptorerna, bli dessa upptagna, och för att
få näring måste då cellen eller
protoplasma-molekylen bilda nya receptorer. Nu strävar
en organism alltid efter att i överskott bilda
sådana element, som den förlorat och måste
ersätta. Sålunda, kommer cellen att äga ett
alldeles för stort antal receptorer, vilka kunna
binda näringsämnen, toxiner o. dyl., och därför
måste småningom dessa receptorer avstötas
från molekylen och komma in i lymfan eller
blodet. Här sammanträffa då toxiner eller
andra skadliga ämnen, som inkommit i
blodet, med receptorerna. Dessa förbindas nu
med motsvarande receptorer (sidogrupper) på
toxinmolekylen, varigenom denna förlorar sin
affinitet till den angripna organismens celler
(toxinmolekylens receptorer äro näml,
upptagna). De fria r e c e p t o r e r, som
cirkulera i blodet och lymfan och äro i stånd
att binda toxiner m. m., äro enl. Ehrlieh just
de förut beskrivna specifika antikropparna.
Ehrlichs teori har på senare tid utsatts för
stark kritik. På många håll söker man nu
förklara immunitetslärans fenomen ur
fysika-lisk-kemisk synpunkt.
En egendomlig följd av en reaktion mellan
antigen och antikroppar är a n a f y 1 a x i el.
förvärvad specifik överkänslighet. Om man
genom injektion i en organism inför
obetydliga äggvitemängder, kommer organismen
att inom en viss tid vara överkänslig för en
förnyad injektion av samma äggvita, d. v. s.
reagera betydligt kraftigare på den andra
dosen. Reaktionen är specifik; andra dosens
äggvita måste vara av samma art som den
förstas. Denna första dos, den
sensibilise-rande eller an afylaktiserande, kan
vara ytterligt liten, vid vissa försök ett
milliondels gram äggvita; den andra dosens,
reaktionsdosens, storlek är växlande
för olika djurarter och injektionssätt. Tiden
för utbildande av det anafylaktiska
tillståndet varierar från 14 till 20 dagar. Som ex.
beskrives här anafylaxiens förlopp hos
marsvin. Två veckor efter första injektionen av
antigenet (äggvita, mikrober eller deras
produkter) injicieras ånyo en dos av samma
antigen. Djuret blir då genast oroligt, kastar sig
fram och tillbaka under tilltagande andnöd
och dör slutligen. Hela processen, som kallas
anafylaktisk chock, varar från en
halv minut till en halv timme.
Karakteristiskt är, att temp. och blodtryck sjunka
avsevärt under anfallet. Subkutan injektion
medför lättare symtom. Djur, som
överlevt anfallet, äro okänsliga för nya
injek
tioner av samma antigen; de äro a n t
i-anafylaktiska. Som förklaring till de
anafylaktiska fenomenen bar man tänkt sig,
att vid föreningen av antikroppar (bildade
efter första dosen) och antigen skulle bildas
ett nytt gift, anafylatoxin, som i sin
tur skulle ge upphov till de anafylaktiska
symtomen. I de anafylaktiska fenomenen har
man trott sig finna en förklaring till s. k.
serumsjuka, som någon gång uppträder
vid serumbehandling. Om en person
behandlats med t. ex. antidifteriserum från häst och
efter en tidrymd, varierande mellan några
véc-kor och flera år, ånyo behandlas med serum,
uppträda hos patienten både allmänna och
lokala symtom (svullnad, rodnad,
hjärtsvag-het m. m.), som i hög grad påminna om det
ovan beskrivna anafylaktiska anfallet.
Antikropparna i dessa terapeutiska sera ha visats
vara utan skuld till serumsjukan, då injektion
av serum från en normal, ieke immuniserad
bäst medför samma effekt. Serumsjuka skulle
då vara anafylaktiska symtom, framkallade
genom en efter tillräckligt lång mellantid
upprepad seruminjektion. Anfallet, som kan
vara allvarligt nog, kan undvikas genom att
patienten först göres antianafylaktisk genom
subkutan injektion av mycket små doser.
Även den hos enstaka personer förekommande
överkänsligheten för pollenkorn, s. k. höfeber
(se d. o.), vissa Pr imula-arter m. m. anses stå
i samband med anafylaxi. H. D.
Immunitetsenhet, förk. I. E., mått för
värdesättning av difteriserums o. a. serumslags
halt av immunkroppar. I. fastställes vanl.
experimentellt genom utprövning i serier av
djurförsök och kan därigenom hållas relativt
konstant. Standardiseringen är från denna
synpunkt överlägsen s. k. klinisk
enhetsbe-stämning. Tillg.
Immunitetsrätt, jur., dets. som immunitet
(se d. o. 1).
Immunkropp, 1) synonym med
ambocep-tor (se Immunitet, sp. 471), 2) synonym
med antikropp i allmänhet. I. är den mera
kliniska beteckningen på antikropparna i
serum, vilka ha med immunitetsfenomenen att
göra. I. omfattar därmed även
»skyddskrop-parna», serumsubstanser med skyddsverkan
emot ännu till sin morfologi obekanta virus,
t. ex. barnförlamningens smittämne
(»Leva-ditis reaktion»). Tillg.
Immunokeml, ett av S. Arrhenius infört
namn på en vetenskap, som »undersöker de
kemiska reaktionerna hos substanser, som
alstras genom insprutning av främmande
substanser i blodet på djur, d. v. s. genom
immunisering», med andra ord vetenskapen
om lagarna för antikroppars och antigeners
inverkan på varandra. Se vidare
Immunitet.
Immunserum, blodserum, som innehåller
antikroppar; serum, som vunnits efter injektion
av ett specifikt verkande antigen (se I
m-munitet). G. Wrgn.*
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
