Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Imola - I-moschar - Impastera - Impatiens - Impeachment - Impediment - Impennes - Imperativ - Imperativt mandat
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
475
Imola—Imperativt mandat
476
Springkorn, Impatiens noli
tangere.
1’mola, stad i ital. prov. Bologna, vid Renos
biflod Santerno, 33 km s. ö. om staden
Bologna; som kommun 37,293 inv. (1921).
Rikhaltigt fornsaksmuseum. — I. anlades av Lueius
Cornelius Sulla och kallades efter honom
Forum Cornelii.
I-moschar (eg. »fria män»), inhemskt namn
på tuaregfolket.
Impastéra, se Målningsteknik.
Impa’tiens, artrikt växtsläkte av fam.
balsaminväxter (se d. o.). Det enåriga, ända
till 70 cm höga
springkornet, I.
noli tangere, med
hängande, gula
blommor, växer här
och där massvis i
lunddälder i s. och
mellersta Sverige.
I trädgårdar odlas
bl. a. den likaledes
enåriga,
rödblommiga, ofta
manshöga I.
glanduli-gera, jättebalsamin (från Indien),
och den
mångfor-miga, urspr.
rödblommiga I.
balsamina, trädgårds-baIsamin (från ö.
Asien), i boningsrum den sistnämnda och den
rikblommigare I. Sultani (från ö. Afrika),
kallad »Flitiga Lisa» (i likhet med flera andra
flitigt blommande örter). G. M-e.
Impeachment [impftfment], eng.,
anklagelse, åtal. I England innebär i., som kan
spåras tillbaka till 1376, att underhuset
inför överhuset som domstol väcker åtal för
statsförbrytelser. Intill 1717 begagnades i.
stundom för att av ministrarna utkräva
ansvar även för politiska missgrepp och har
därigenom haft en viss betydelse för
utbildandet av den engelska parlamentarismen.
Senare har det använts endast vid sådana
förbrytelser som bestickning och annan
oredlighet. Sedan 1805 har i. mot en engelsk
minister ej förekommit.
I Amerikas förenta stater kan i. riktas mot
alla civila ämbetsmän, även presidenten och
vicepresidenten; de förbrytelser, som i denna
ordning kunna påtalas, äro högförräderi,
bestickning och vissa andra grövre brott. Åtal
beslutes av kongressens representanthus, och
senaten tjänstgör som domstol. För fällande
dom fordras 2/a majoritet; domen kan endast
gå ut på att skilja den åtalade från ämbetet
och förklara honom ovärdig att för framtiden
bekläda ämbete. Institutet har endast använts
ett tiotal gånger, mest mot domare, vilka
icke i annan ordning kunna avsättas. En
gång, 1868, har en förbundspresident, A.
Johnson, blivit föremål för i.; resultatet blev
frikännande. I delstaternas författningar
finnas i regel liknande bestämmelser. H. T-n.
Impedime’nt (lat. impedime’ntum, hinder)
kallas mark, åt vilken, till följd av dess
odugliga beskaffenhet, icke tillerkännes något
värde vid ägogradering och som därför även
enl. 1866 års skiftesstadga skulle uteslutas
från beräkningen vid bestämmandet av
in-och avrösningsjordens areal. Enl. 1926 års
lag om delning av jord på landet får icke
någon mark anses som i. (A. Bm.)
Impe’nnes, zool., se Pingviner.
1’mperativ (av lat. imperäre, befalla,
förbjuda), befallning. 1. (Filos.) En etisk term,
som fått sin mest konsekventa betydelse i
Kants lära om pliktens absoluta
kategoriska imperativ (se Kant). C. H-m.
2. (Lat. imperativus, underförstått mo’dus).
Verbform, som uttrycker befallning,
uppmaning o. dyl., t. ex. läs! Svenskan har i. blott
för andra person sing.; i många verb
sammanfaller den med infinitiven (t. ex. gå!
kalla!). I. utbyts i sv. även i andra person
sing. mot indikativ (du stannar!), infinitiv
(sova gott!) eller förkortning utan verb:
framåt marsch! bort med tassarna! Andra
pers. plur. (läsen!) och första pers. plur.(låtom!)
av presens indikativ nyttjas som i. R-n B.
Imperativt mandat (fr. mandat impératif),
en representants skyldighet att handla i
enlighet med av hans valmän givna
instruktioner. Olika meningar ha gjorts gällande
ang. den rättsställning en vald medlem av en
representativ församling, särskilt en
folkrepresentation, har i förhållande till sina
valmän. Å ena sidan har yrkats, att
valmännen skola anses berättigade att ge bindande
föreskrifter ang. sina förtroendemäns
handlande; man har sålunda velat göra
representantens uppdrag till ett i., vars innehåll är
beroende av valmännens vilja. Å andra sidan
har gjorts gällande, att representanten äger
att handla självständigt, efter prövande av
förebragta skäl och oberoende av sina
valmäns möjligen meddelade föreskrifter. I äldre
tider, då representationen närmast hade att
företräda vissa samhällsgruppers eller orters
intressen, var det vanligt, att valmännen
an-sågos behöriga att meddela föreskrifter om
utövningen av representantkallet. Numera
anses däremot representationen och varje
enskild representant principiellt såsom
företrädare för hela folket, och representantens
självständighet gentemot sina valmän
erkännes. — I Sverige blev denna uppfattning av
representantuppdraget fastslagen redan under
frihetstiden, då under den s. k. p r i n c i
pa-l a t s s t r i d e n (se d. o.) försök gjorts att
få representanterna förklarade ansvariga
inför väljarna såsom deras principaler. Såväl
i 1810 som i 1866 års R. O. § 1 har stadgats,
att riksdagsmännen i utövningen av sin
befattning icke kunna bindas av andra
föreskrifter än rikets grundlagar. Samma regel
gäller otvivelaktigt även för de kommunala
representationerna. Jämväl andra länders
nutida .statsförfattningar intaga i allm. samma
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
