Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indelningsverket - Indelta armén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
493
Indelta armén
494
rotering anskaffade ock städerna och de flesta
kustlandskapen sina håtsmän. I Blekinge och
S. Möre, där ett särskilt stort antal båtsmän
var av nöden, hade dock båtsmanshållet
karaktär av båtsmansrustning, i det att
hemmanen för att kunna bära sina bördor åtnjöto
skattefrihet i relation till prestationens värde
och, där så ansågs behövligt, räntetilldelning
från andra hemman och lägenheter, s. k. t i
11-skottsräntor (i S. Möre tillgiftspengar).
Sin huvudsakliga organisation fick hela detta
indelningsverk under Karl XI. Ett
rusthålls-infanteri uppkom först under gustavianska
tiden och därefter, i det att en hel del
kavalleriregementen då förvandlades till infanteri,
utan att rusthållarna därför förlorade sin
räntetilldelning. Till kompensation för
minskningen i bördor fingo de till statsverket
betala särskild s. k. hästvakansspannmål.
Då 1869 indelningarna indrogos till
statsverket, undantogos boställsräntor och räntor,
som voro påförda hemman och lägenheter, av
vilka något besvär i stället utgjordes. De
voro ju intet annat än skattefriheter och
bokfördes såsom sådana i riksstaten, rimligtvis
med samma summa på inkomst- och
utgiftssidan. De förra strökos i samband med
boställenas indragning och de senare som
konsekvens av att de besvär, för vilka de skulle
utgöra kompensation, upphörde att tynga
jorden. Den ojämförligt största summan
»friheter» ströks från riksstaten 1893 eller året
efter det att beslut fattats, att statsverket
skulle successivt övertaga hela kostnaden för
det s. k. militära i. genom att till rust- och
rotehållare utbetala ersättning till rustning
och rotering (se Grundskatt). Som
real-onus försvinner detta i. dock först genom den
vakanssättning, vilken efter hand äger rum
som konsekvens av 1901 års beslut i
försvarsfrågan men ännu ej är fullbordad. Oberoende
därav ha partiella vakanssättningar kommit
till stånd mot erläggande av vakansavgift.
På sådana villkor medgav man vid
frihetstidens början tillfälliga vakanser i viss
utsträckning; avgifterna skulle ingå till
särskilda förråds- och uppbrottskassor.
Fonde-ringen upphörde dock redan under 1700-talet.
Andra vakansavgifter ha varit anslagna som
lön åt underofficerare, spel m. fl. Städernas
båtsmanshåll har varit ställt på vakans sedan
1748 och det övriga båtsmanshållet sedan
1886. Vakansavgifter ha över lag eftergivits
i samma tempo, som staten övertagit
kostnaden för de besvär, för vilka de skulle
utgöra lösen.
Litt.: S. Ågren, »Karl XI:s indelningsverk
för armén» (1922); F. Lagerroth,
»Indelnings-och grundskatteväsendets avveckling» (1927)
och »Statsreglering och finansförvaltning t.
o. m. frihetstidens ingång» (1928). F. Lth.
Indelta armén kallades, i motsats till de
genom värvning bildade trupperna, den del
av svenska armén, som grundade sig på i
n-delnings verket (se d. o.).
Det äldre indelningsverket för
infanteriet kan anses fulländat under
Gustav II Adolfs regering. Gustav I och hans
närmaste efterträdare hade till infanteriets
rekryterande använt värvat folk, men då
detta icke räckte, grep man till utskrivning
(se d. o.). Dessa utskrivningar skedde
antingen efter mantal (huvudtal), då en man
uttogs av ett visst antal
utskrivningsskyl-diga, eller efter gårdtal, då en man uttogs
för ett visst antal gårdar. De
utskrivnings-skyldiga sammanslogos i rotar, av vilka
var och en lämnade en man. Den utskrivne
var urspr. fri efter ett fälttåg eller ett år,
men styrelsen strävade att genom beviljande
av avdrag på skatterna m. m. kvarhålla det
utskrivna manskapet en längre tid i tjänst.
När det sedermera under Gustav II Adolf
bestämdes, att åt varje knekt skulle tilldelas
1/s kronobemman samt att han icke finge
avskedas förrän efter 20 tjänsteår, och då befälet
avlönades med skattefria förläningar, kan det
äldre indelningsverket anses färdigt. Denna
organisation medförde flera olägenheter. Den
årl. erhållna styrkan nedgick ständigt och
kunde aldrig på förhand beräknas. Dessutom
visade det sig omöjligt att förse alla knektar
med kronohemman. För att slippa det ovissa
i utskrivningarna ingingo några landskap
avtal med kronan om att, mot befrielse från
utskrivning, ständigt hålla ett visst antal
knektar till krigstjänst. Dylika avtal
träffades med Dalarna (1621), vissa socknar av
Västmanland’(1623), Jämtland (1645),
Västerbotten (1649) och Hälsingland (1675).
Det yngre indelningsverket för
infanteriet avlöste småningom det äldre.
Karl XI framlade för 1682 års riksdag
förslag om införande i hela riket av s. k.
ständigt knektehåll. Förslaget antogs av
ombuden från flera landskap, efter hand även
av de övriga; det ständiga knektehållet kan
anses ha blivit fullbordat 1690 i de gamla
svenska landskapen (d. v. s. med undantag
av Blekinge, Skåne, Halland och Bohuslän).
Uppgörelsen skedde medelst kontrakt, s. k.
knektekontrakt, som uppgjordes
mellan konungen och varje landskap och enl. vilka
kontrakt landskapet i allm. förband sig att
»utgöra ett regemente av 1,200 man».
Konungen lovade å sin sida, att allmogen skulle
vara fri från utskrivningen. Dessutom
inne-höllo kontrakten bestämmelser om soldatens
löneförmåner. Roteringens el. det ständiga
knektehållets genomförande verkställdes i
varje landskap av tillförordnade
kommissarier. De gårdar, som skulle vara underkastade
rotering, fördelades inom varje landskap på
1,200 rotar, så att alla rotar om möjligt
skulle bliva lika och jämgoda. Den största
gården i roten, den, på vars område soldatens
bostad vanl. förlädes, hette stamrote och
svarade för uppfyllandet av rotens
skyldigheter, medan de övriga till roten hörande
gårdarna kallades strörotar. Roten var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
