Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiana - Indianapolis - Indianer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
501
Indianapolis—Indianer
502
inv. (314,194 inv. 1920), Fort Wayne,
Evans-ville, South Bend och Terre Haute över 50,000
inv. I Gary och Michigan city har I. två
betydande hamnar vid Michigan.
Järnvägsnätet är tätt. I. hade 1925 tills. 17,380 km
järnvägar, av vilka ej mindre än 3,450 hade
elektricitet som drivkraft. Folkbildningen är
ganska hög, procenten analfabeter var 1920
2,2. Fyra läroanstalter med universitets namn
finnas, av dem två statsuniv., i Bloomington
och Lafayette.
Först av alla vita bosatte sig
fransk-kanadensare inom I. i början av 1700-talet.
Territorium blev I. 1800, stat 1816. Dess
representation i förbundskongressen utgöres av 2
senatorer och 13 representanter. Litt.: L.
Esarey, »History of I.» (1915). H. N-n.
Indianapolis [indionä’pålis], huvudstad i
Indiana, U. S. A.; 314,194 inv. (1920). Staden
grundlädes 1819 vid sammanflödet av Fall
creek med White river på en fruktbar slätt
(omkr. 210 m ö. h.). Den blev huvudstad i
Indiana 1825. Ännu 1840 hade den ej nått 3,000
inv. men växte hastigt med uppodlingen. I
närheten finnas kolfält, och detta förhållande
jämte I:s gynnsamma läge i ett rikt
jordbruksområde har gjort dess starka
uppblomst-ring, sedan järnvägarna kommit till. Det är
en mycket viktig järnvägspunkt, en
betydande medelpunkt för handeln med boskap
och spannmål samt har stor industri. — På
en bana strax utanför I. har varje år sedan
1911 (utom 1917 och 1918) Amerikas
förnämsta automobiltävling gått av stapeln.
Banan är byggd av tegelsten med en omkrets
av 4 km och anses ytterst krävande
(åtskilliga dödsfall ha inträffat). H. N-n; Ä. S-n.
Indianer kallas i Amerika alla urinvånarna
utom eskimåerna. Benämningen lär först ha
använts av Columbus, då han antog, att han
på sin första resa nått fram till Indien.
Hrdlicka, som ingående studerat frågan om
människans ålder i Amerika, har visat, att
man där ej funnit skelettdelar av någon
människoras, olik de där nu levande i. Det finnes
dock mycket, som talar för människans höga
ålder i Amerika, så t. ex. de stora
variationerna i kultur och språk. Dessa kunna dock
delvis bero på successiva invandringar.
Varje sammanfattande skildring av
indiankulturen måste bli ett försök att rekonstruera
huru denna tog sig ut, innan de vita trampat
Amerikas jord. Alltifrån Amerikas upptäckt
till våra dagar har skrivits en mängd arbeten
om indiansk kultur, och några av de bästa
äro från 1500-talet. Även arkeologien har
sökt att vidga kunskapen om i:s kultur och
historia; den historiska tiden för en
indianstam börjar i regel, när den först kom i
beröring med de vita. Blott från sådana folk
som inkas, mayas och azteker finnas
traditioner om deras förcolumbiska historia bevarade.
Invandringen till Nya världen torde
huvudsaki. ha skett över Beringssund och möjl. i
någon mån direkt över havet, närmast från
Melanesien och Polynesien. Mycket talar för
en sådan direkt invandring, framför allt till
Sydamerika, där många kulturelement
förekomma, som äro gemensamma med
Melanesien och Polynesien men saknas i
Nordamerika eller där ha en begränsad sydlig
utbredning. Dessa kulturelements egendomliga
utbredning får lättast sin förklaring genom
antagandet av en direkt invandring över havet.
Att resor förekommit synes även bekräftas
av sagor från Sydamerikas västkust om
människor eller jättar, som landat där,
kommande på flottar med trekantiga segel.
Lexi-kografiska jämförelser mellan vissa
indianspråk och malajo-polynesiska språk visa
märkliga överensstämmelser. Försiktigast är dock
att avvakta framtida jämförelser, grundade
på mera ingående kännedom om de olika
språkens fonetik och grammatikaliska byggnad.
I fråga om kroppsform, hår, hudfärg etc.
finnes mycket gemensamt för alla eller de
flesta indianstammar. Håret är i regel rakt
och svart eller svartbrunt, men det finnes
dock i Sydamerika i. med svagt lockigt hår.
I regel är hårväxten på andra kroppsdelar
mycket sparsam. I. med stark skäggväxt
finnas dock, t. ex. siriono i Bolivia. Hudfärgen
växlar från ljust gulbrun till rätt mörkt brun.
Kroppshöjden växlar mycket. De primitivaste
stammarna torde vara långskallar, de högre
stående kortskallar.
I de flesta handböcker indelas stammarna
i Amerika främst efter språken, men språk
och kultur täcka ej varandra. Mycket
vanligt är, att småstammar förlorat sina
ursprungliga språk och antagit det, som talas
av ett politiskt och kulturellt mäktigare
grannfolk. Man skiljer i Amerika på ett
150-tal språkstammar, vilkas släktskap åtm. f. n.
ej är bevisad. Om man undantager, att några
arowak- och möjl. även karibtalande i. från
Västindien i förcolumbisk tid nått Floridas
kust, har man icke kunnat påvisa någon för
Nord- och Sydamerika gemensam språkstam.
Den värsta språkförbistringen möter man
på östsidan av Anderna i Sydamerika samt
i Kalifornien.
De viktigaste språkstammarna äro i
Sydamerika guarani, tupl, arowak, karib, gès,
chibcha, quichua, aymara och araukan. Om
dessa stammar och deras utbredning se
specialartiklarna Arowaker, Chibcha o. s. v.
samt Sydamerika, folkkarta. Bland övriga
folk böra nämnas panofolken i ö. Peru och ö.
Bolivia, mataco och toba i Gran Chaco, ona
på Eldslandet och tehuelcherna i Patagonien.
Den enda för Syd- och Centralamerika
gemensamma språkstammen är chibcha. De
viktigaste språkstammarna i Centralamerika och
Mexiko äro maya, nahuatl, choroti, zapotek,
tarask, otomi, totonak och sumo-misquito. Av
dessa ha nahuatl (se d. o.) den största
utbredningen, från Salvador till New Mexico.
De viktigaste språkstammarna i Nordamerika
n. om Mexiko äro algonkiner i ö. och n., iro-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
