Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
523
Indien (Historia)
524
flytande, och den i Nordindien utbildade
kulturen vann insteg bland dess högre klasser.
I Sydindien funnos vid denna tid och
århundraden framåt tre ledande riken, Co]a i
ö., Pändya längst i s. och Chera (Kerala) i v.
I början av 300-talet e. Kr. underlade sig
den s. k. Guptadynastien (se Gupta)
större delen av Nordindien, och dess tid
betecknar kanske landets lyckligaste och mest
lysande period. Den andre av de stora
Gupta-härskarna, Samudragupta (reg. omkr.
330—375), företog ett stort krigståg till
Sydindien men gjorde inga stadigvarande
erövringar där. Monumenten från denna tid
vittna om konstens höga ståndpunkt; I:s
störste diktare, Kälidäsa (se d. o.), levde
sannolikt under denna period. Guptariket
dukade under för infall av de s. k. vita
hun-nerna (se H u n n e r) i slutet av 400-talet.
Angrepp i stor stil från Afganistan började
omkr. år 1000. Mahmud av Ghazni (se G h a
z-n a v i d e r) hade vid sin död (1030) efter
sjutton invasioner i I. härjat vida omkring
och förvandlat Punjab till en afgansk provins.
Hela norra I. lades under afganskt välde
genom ghoriden Shihäbu-d din, i I:s historia
vanl. kallad Muhammed G h ö r i, samt
förblev efter hans död (1206) under
självständiga muhammedanska dynastier i Delhi.
Mongolhärjningarna med Djingis-kan (se d. o.)
och hans närmaste efterträdare undgick I.
lyckligtvis, men hinduerna måste utstå svåra
förföljelser och utpressningar av de bigotta
turksultanerna i Delhi. Alä-ud-dln Khilji
(reg. 1294—1316), en blodtörstig tyrann,
utsträckte sina segertåg långt nedåt Dekkan,
varifrån hans fältherrar hemförde ett oerhört
byte. Under Muhammed Tughluk
(reg. 1325—51), av den turkiska
Tughlukdyna-stien, bildade upproriska ståthållare
oberoende muhammedanska riken, t. ex. Bengalen.
Rikets sönderfallande fortgick genom skilda
uppror, och Nordindiens tillstånd förvärrades
ytterligare genom Timurs invasion (1398),
som betecknades av att omkr. 100.000
människor i Delhi nedslaktades och ett enormt
byte bortfördes. Under de sista
medeltids-dynastierna var stundom Delhisultanens välde
inskränkt till Delhis närmaste omnejd. I.
hade åter sönderfallit i en mängd
inbördes stridiga stater, somliga under
muhammedanska, andra under hinduiska härskare. I
Dekkan märktes de muhammedanska
staterna Bijapur, Golconda, Ahmadnagar och
Berar, medan hela halvön s. om floden Kistna
utgjorde det hinduiska riket Vijayanagar
(grundlagt 1336), vars makt och härlighet
livligt skildrades av europeiska resande och som
ägde bestånd till 1565, då det dukade under
för sina muhammedanska grannar.
Ett nytt muhammedanskt välde, som
småningom skulle samla nästan hela I. under sin
spira, Stormogulernas rike, grundades
1526 av Babur (se d. o.), en ättling av Timur
och först konung i det lilla riket Fergana,
efter 1504 i Kabul. Han drog 1525 över Indus
och besegrade Delhisultanen Ibrahim Lodi vid
Panipat (april 1526) samt utvidgade senare
sina indiska erövringar genom segrar över
rajputerna och de afganska härskarna i
Bengalen. Han efterträddes 1530 av sin äldre son
Humäyün, som förde en ojämn strid mot
afganen Scher schah. Hans son A k b a r
(reg. 1556—1605; se d. o.) fullbordade hela
norra I:s erövring intill Vindhyabergen i s.
Akbar gav sitt rike en mönstergill militär
och administrativ organisation och försonade
genom strängt genomförd religionstolerans
sina hinduiska undersåtar med det
muhammedanska väldet. Han eftei träddes av sin
son Jahangir (reg. 1605—27), denne av sin
son schah J a h a n (reg. 1628—58), mest
bekant för sina storartade byggnadsföretag i
Agra och Delhi. Schah Jahan avsattes 1658
av sin tredje son, Aurangzeb (reg. 1658
—1707; se d. o.), som efter många strider
undanträngde sina bröder och själv besteg
tronen. Under honom nådde Stora Moguls välde
sin största omfattning och utvidgades över
södra I., där de muhammedanska staterna
Bijapur och Golconda erövrades. Men
maratter-nas av S i v a j i (se d. o.) grundade förbund
vann samtidigt allt större makt, likaledes
sikhernas krigarsekt i Punjab. Aurangzebs
muhammedanska fanatism uppkallade mot
honom även i övrigt furstar och folk i norra I.
Efter Aurangzebs död förföll riket förvånande
hastigt, och upplösningen främjades även
genom nya invasioner från n. v. N a d i r
schah av Persien plundrade Delhi 1739, och
den afganske härskaren Ahmed schah
Duräni företog 1747—61 det ena
förödande plundringståget efter det andra nedåt
I. samt besegrade 1761 vid Panipat
marat-terna, vilkas förbundsstat vid århundradets
mitt en kort tid var I:s mäktigaste
statsbildning. På olika håll hade provinsståthållarna
även formellt lösgjort sig från härskaren i
Delhi, så t. ex. nawaben av Oudh, nizamen
av Haidarabad m. fl. Från 1750-talet började
också det engelska väldet att från Bengalen
alltmer göra sig till en makt i Indien, och
stormogulen, som tidtals varit beroende av
maratterna, råkade snart i beroende av
engelsmännen. Till namnet bestod Stora Moguls
rike till 1858, då Bahädur schah II för sin
delaktighet i seapoysupproret avsattes.
Alltifrån 1498, då portugisen Vasco da
Gama (se d. o.) upptäckt sjövägen till I., hade
portugiserna fattat fast fot på Sydindiens
kust. De stora erövrarna och organisatörerna
d’Almeida och framför allt d’Albuquerque
lade en fast grund för Portugals välde i
de östliga haven och deras monopol på den
indiska handeln. Huvudpunkten för detta
välde var det 1510 erövrade Goa, och utposter
funnos på I:s kuster, i Ormus, Malacka och
Macao. Men portugisernas makt försvagades
snart genom dålig styrelse, korruption och
alltför stark blandning med infödingarna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
