Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
525
Indien (Historia)
526
fick dödsstöten genom Portugals införlivande
med Spanien (1580—1640). Under denna tid
började andra europeiska folk, som
be-funno sig i strid med Spanien, engelsmän,
holländare och senare även fransmän, att söka
slå under sig den orientaliska handeln och
driva ut portugiserna. Samtliga dessa företag
voro från början överlämnade åt
handelskompanier; engelsk-ostindiska kompaniet bildades
1600, det holländska 1602, fem franska 1604—
44, från 1719 ersatta med Compagnie des
Indes. Holländarna vände sig snart
huvudsakligen till Malajiska öarna; för
engelsmännen blev handeln med det egentliga I. av
växande betydelse. Madras (1639), Bombay
(1668) och Kalkutta (1693) voro
utgångspunkterna för deras alltmer omfattande
handelsoperationer. Fransmännens förnämsta
handelsplats var Pondichéry (från 1674). Så länge
mogulriket bestod i sin fulla kraft, blevo
erövringarna begränsade. Annat blev
förhållandet från början av 1700-talet. En tid
syntes fransmännen under generalguvernören
Dupleix (se d. o.) genom framgångsrika
strider med engelsmännen och inblandning i de
inhemska staternas tronstrider nära att
upprätta ett franskt övervälde i Sydindien, men
Dupleix’ planer gingo om intet, främst genom
ingripande (1751) av en ung tjänsteman hos
engelsk-ostindiska kompaniet, Robert Clive
(se d. o.). Han besegrade vid Plassey 1757
nawaben av Bengalen, som vid intagandet
av Kalkutta 1756 låtit en mängd engelsmän
omkomma av brist på luft i fortets överfyllda
militärfängelse (»Svarta hålan»). Bengalen
blev faktiskt kompaniets besittning, och
engelsmännens övervikt över fransmännen i
Dek-kan befästes genom segern vid Wandiwash
(1760). Clive var guvernör i Bengalen 1758—
60 och 1765—67 och fick mot årlig tribut
Stora Moguls erkännande av kompaniets
ställning i Bengalen, Behar och Orissa.
Englands övervälde i Indien befästes av den
snillrike och energiske generalguvernören
Warren Hastings (se d. o.), 1774—85.
Huvudfienderna, maratterna, besegrades 1779
—81. Furstens av Mysore, Haidar Alis (se
d. o.), försök att med fransk hjälp
undantränga engelsmännen i södra I.
omintetgjordes, och Tipü Sähib (se d. o.), som upptog
faderns planer, tvangs att sluta fred 1784, kort
innan Hastings lämnade I., där han
genomfört sitt stora verk under oerhörda
svårigheter och ständiga intriger från sina
motståndare. Under lord Cornwallis, 1786
—93, och framför allt lord W el le sl ey,
1798—1805, befästes och vidgades ytterligare
det engelska väldet. Tipü stupade 1799 vid
försvaret av sin huvudstad, Seringapatam,
och marattfurstarna tvungos genom krigen
1802—04 att erkänna engelsmännens
överlägsenhet. När Wellesley 1805 lämnade I.,
omfattade engelska väldet nästan hela nuv.
presidentskapet Madras, Bengalen, Behar,
Orissa samt större delen av Förenade
pro
vinserna. Stormogulen var helt i
engelsmännens händer och de flesta inhemska furstar
i s. och centrala I. mer eller mindre under
deras inflytande.
När Clive erövrat Bengalen, utsattes det för
hänsynslös utplundring, och även sedan Clive
under sin andra guvernörsperiod (1765—67)
satt en gräns för de enskilda utpressningarna,
förblev landets beskattning för kompaniets
vinst förvaltningens huvudmål. Warren
Hastings sökte genom förvaltningsreformer
tillgodose befolkningens bästa men tvingades i
kompaniets intresse till hård beskattning och
anlitade tillika ett som hänsynslöst framställt
men i grunden ej alltför upprörande
utplund-ringssystem gentemot de inhemska furstarna.
Allt bestämdare krävde opinionen i England
hänsyn till I:s furstar och folk. 1784
genomdrev Pitt i parlamentet en India bill,
varigenom kronans makt, f. ggn fastställd
genom en tidigare Regulating act (1773),
ytterligare vidgades. Styrelsen tillhörde i första
hand den av kompaniets direktorer med
kronans samtycke utsedde generalguvernören,
biträdd av ett råd i Kalkutta, men kontroll
utövades av en i England residerande
rege-ringsmyndighet (Board of control), och denna
kontroll blev skarpare, sedan den långa
rättegången (1788—95) mot Warren Hastings för
hans indiska förvaltning framkallat ett
livligare medvetande om parlamentets och
regeringens ansvar. Under Cornwallis hade i
Bengalen genomförts The permanent settlement,
en på för all framtid fixerade grundskatter
baserad jordbeskattning, som gav
jordinnehavarna, zamindarerna, en ekonomiskt tryggad
och till lojalitet mot kompaniet
uppmuntrande ställning.
Efter Wellesleys avgång hade efterträdaren,
lord M i n t o, 1807—13, anlänt till I. med
direktiv om en fredlig
noninterventionspoli-tik, men han kunde blott delvis följa dessa.
Han efterträddes av lord Hastings, 1813
—22, som förde krig med gurkhas i Nepal
(1814—15) och efter tredje marattkriget
införlivade (1817—18) större delen av
maratter-nas område (nuv. Centralprovinserna och delar
av presidentskapet Bombay) med kompaniets
besittningar. Lord A m h e r s t, 1823—28,
vann genom krig med Burma (1824—26)
Assam i n. ö. samt Arakan och Tenasserim på
ö. indiska halvön. Lord William B e
n-t i n c k, 1828—35, iakttog utrikespolitiskt
stor försiktighet och tillbakadragenhet och
genomförde en rad omstridda reformer på
undervisningsväsendets område. Odelat beröm
förtjäna hans avlysande av änkebränningen (se
S a t i) och hans åtgärder för undertryckande
av de professionella mördarhanden (seThugs).
Ostindiska kompaniets privilegier förnyades
1833 på 20 år men endast på villkor, att
kompaniet avstod från sin handel såväl på I. som
på Kina. Lord Aucklands, 1836—42,
försök att till skydd mot Rysslands befarade
utvidgningsplaner ställa Afganistan under
eng
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
