Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
527
Indien (Historia)
528
elskt inflytande misslyckades och ledde till
den stora katastrofen 1841, då de
återtågande engelska trupperna fullkomligt
tillintetgjordes i gränspassen. En av hans
efterträdare, lord Eli e n b orou gh, 1842—44,
beordrad straffexpedition mot Afganistan
slutade visserligen lyckligt, men de löjliga
uppträden, med vilka Ellenborough firade segern,
förtogo till en viss grad dennas verkan.
Sind annekterades (1843) på ett för hans
rättfärdighetskänsla föga hedrande sätt.
Under efterträdaren, lord Hardinge, 1844—48,
gjordes början till Punjabs införlivande
genom första kriget med sikherna (1845), vilket
sedan fullföljdes genom andra sikhkriget (1848
—49). Bröderna Henry och John Lawrence
lyckades i Punjab på förvånansvärt kort tid
genom rättvisa och upplyst förvaltning vinna
befolkningens förtroende för den brittiska
styrelsen. I:s generalguvernör var nu lord D a
1-housie, 1848—56, vars ämbetstid utmärktes
av rastlöst reformarbete och upplyst
nitälskan för befolkningens bästa men tillika av
planmässigt fullföljd utvidgningspolitik enligt
grundsatsen om brittisk rätt under vissa
förutsättningar till ett slags danaarv efter
furstehus, som utslocknat (Satara, Nagpur) eller
avsatts på grund av despotisk vanstyrelse
(Oudh 1856). Han förvärvade 1852 genom
andra Burmakriget Nedre Burma.
Under Dalhousies efterträdare, lord C a
n-n i n g, 1856—62, utbröt det stora
seapoysupp-roret 1857. Den djupaste orsaken var den
oro, som framkallats, särskilt bland
brama-nerna, av det europeiska civilisationsarbetets
raska bedrivande. Hos I:s furstar hade
Dalhousies annexionspolitik med dess
åsidosättande av den i I. som ovillkorlig betraktade
adoptionsrätten vållat starkt missnöje. Därtill
kommo de inföddas tillbakasättande i
förvaltningen och svåra missförhållanden inom
sea-poysarmén. Men själva utbrottet föranleddes
av den panik, som framkallades av att de till
de bengaliska regementena utlämnade
gevärs-patronerna sades ha blivit smorda med
ko-och svinfett, det ena för hinduer, det andra
för muhammedaner en absolut styggelse.
Upproret kom till utbrott i garnisonsorten
Mee-rut (10 maj 1857). De infödda soldaterna
mördade alla européer de kommo över och
avtågade sedan till Delhi, där den gamle
Bahä-dur schah utropades till I:s härskare.
Därifrån spred sig rörelsen till övriga
garnisonsorter i Hindustan, och i Cawnpore togs
ledningen av Nänä Sähib, en adoptivson till
ma-ratternas siste peshwa (se d. o.), som anställde
en fasansfull massaker på där boende
européer, kvinnor och barn inberäknade. Men den
civila befolkningen höll sig i allm.
avvaktande, Punjab förblev troget, och
myndigheterna i England och I. förforo med kraft och
beslutsamhet. Avgörandet kom redan i sept.
1857, då general Colin Campbell återtog
Delhi. Först 1859 bröts motståndet i Oudh, där
befolkningen slutit sig till d.e upproriska och
stad efter stad måste stormas, och i
Central-indien kvävdes upproret fullständigt först
våren 1859 av general Hugh Rose. Redan
dessförinnan hade genom en parlamentsakt
(aug. 1858) Ostindiska kompaniets
besittningar överflyttats till brittiska kronan och
grunddragen bestämts för den nya
förvaltningen. Canning, nu med titeln vicekonung,
ledde i försonlig anda arbetet på ordningens
återställande. I en proklamation av 1 nov.
1858, vari förkunnades, att drottningen
omedelbart övertagit I:s styrelse, gavs amnesti
åt alla, som ej direkt deltagit i mord på
européer, de infödda furstarnas adoptivrätt
bekräftades, och den religiösa toleransens
princip proklamerades som en styrelsenorm.
Den indiska regeringen har alltsedan det
stora seapoysupprorets undertryckande
kunnat rikta sina huvudsakliga bemödanden på
det inre reformarbetet. Landets materiella
hjälpkällor ha utvecklats, finanserna,
rättsväsendet och undervisningen ordnats efter nya
grunder. Vicekonungar voro intill 1899
lorderna Canning 1858—62, Elgin 1862—
63, Lawrence 1864—69, May o 1869—72,
Northbrook 1872—76, Lytton 1876—
80, Ripon 1880—84, Dufferin 1884—88,
Lansdowne 1888—94 och Elgin 1894—
99. Lord Mayo främjade
kommunikationsväsendet och reformerade provinsernas
föråldrade skattesystem. En långvarig
finanskris på 1890-talet ledde till införande av
guldmyntfot 1899. Lagstiftning mot tidiga
barnäktenskap och änkors nödtvungna celibat
avlägsnade några svåra missförhållanden i den
hinduiska kvinnans ställning. Förödande var
hungersnöden 1877—78, vilken trots alla
nödhjälpsåtgärder beräknas ha kostat mer än
5 mill. människor livet. Hungersnöd och
böld-pest i förening härjade svårt 1896 och följ,
år. Politiskt och administrativt vann I. allt
större stadga. Lojalitetsbanden mellan
kronan och lydfurstar stärktes genom
proklamerandet (1 jan. 1877) av drottning Viktoria
som kejsarinna. Till 1878 njöt I. yttre fred.
Men fruktan för Rysslands framträngande i
Centralasien och tävlan om inflytandet i
Afganistan ledde till andra afgankriget (1878
—81), varigenom England bl. a. kom i
besittning av de tre ö. huvudingångarna till
Afganistan, och även senare till energiska mått
och steg att stärka I:s n. v. gräns
(undsättning av Chitral 1895 och Tirahfälttåget 1897
—98). Genom tredje Burmakriget (1886)
förvandlades hela Burma till en brittisk provins.
Lord Curzons ämbetstid, 1899—1905,
betecknar inledningen till I:s senaste
historia. Han lyckades befästa det brittiska
inflytandet i Persien, Afganistan och Tibet
samt ordnade de oroliga förhållandena på
nordvästgränsen (bl. a. genom upprättande av
North-west Frontier province). De inhemska
furstarna sökte han vinna för tillämpning
av den brittiska administrationens
reformgrundsatser och för personligt färgad lojalitet
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
