Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indien - Historia - Litteraturanvisningar - Indiens språk och litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
531
Indiens språk och litteratur
532
politiska slitningarna har I:s ekonomiska liv
de senaste åren gått framåt. J. Ch-r.
Litteraturanvisningar. Geografisk och
allmän litt.: »The imperial gazetteer of India»
(26 bd, 1907—09); The Indian Year Book (1914
ff.; årlig); H. H. Risley, »The people of
India» (2:a uppl. 1915); E. Kornerup, »I.» (1921);
J. Hagenbeck, »Kreuz und quer durch die
indische Welt» (1922; sv. övers. 1925); S.
Konow, »I:s kultur under det nittonde
århundradet» (1923); C. P. Ilbert och lord
Meston, »The new constitution of India»
(1923); B. Narain, »The population of India»
(1925); A. Sörlin, »Till Indialand» (1927);
Triennial Review of Irrigation in India 1925
—27 (1928); E. H. Pascoe, »Report of the
mineral production of India during 1927»
(1928); K. Schrader och F. J. Furtwängler,
»Das werktätige I.» (1928). — Jfr även litt.
till Burma och H i m a 1 a j a.
Historisk litt.: W. W. Hunter, »A brief
history of the indian peoples» (1880; många
uppl.) och »History of British India» (2 bd,
1899—1900; går till 1700); biografiserien
»Rulers of India», utg. av W. W. Hunter
m. fl. (1890 ff.); V. Chirol, »Indian unrest»
(1910), »India, old and new» (1921) och
»India» (1926); L. Frazer, »India under Curzon
and after» (1912); V*. Lovett, »A history of
the indian nationalist movement» (1920); V.
A. Smith, »The Oxford studenfs history of
India» (8:e uppl. 1920); »Cambridge history
of India», utg. av E. J. Rapson (1922 ff.); M.
K. Gandhi, »Young India» (1922); J.
Char-pentier, »I.» (1925); G. N. Curzon, »British
government in India» (2 bd, 1925); J. A.
Spender, »österns förvandling» (1927);
Stanley Reed och P. R. Cadell, »India: the new
phase» (1928); G. Olsson, »Den indiska
för-fattningskrisen» (1929).
Indiens språk och litteratur. Språken på
Främre Indiska halvön tillhöra väsentligen
två med varandra obesläktade språkstammar,
den indoeuropeiska och den dravidiska, vilka
möjl. båda — i varje fall den indoeuropeiska
— i mycket avlägsen tid från v. och n. v.
inkommit på indiskt område. De egentliga
urinvånarnas språk skulle man då kanske ha
att se i de s. k. mwnjä-språken, varav olika
arter talas av en del stammar i s. Bengalen,
delar av Orissa och Centralprovinserna. Med
Indiens språk menas dock vanl. blott de, som
äro av indoeuropeiskt ursprung. Dessa
talas i nuv. tid av omkr. 230 mill. av Indiens
invånare, och deras utveckling kan följas
tillbaka under måhända 4,000 år. Om
dravidiska språk se d. o.
Man uppdelar de indoeuropeiska (ariska)
språken i Indien i olika
utvecklingsperioder, näml, den fornindiska,
medelindiska och nyindiska.
I. Den fornindiska periodens språk, ofta ej
alldeles korrekt i hela sin omfattning kallat
sanskrit (samskrita, noggrant reglerad,
förfinad), sönderfallet strängt taget i flera,
Sanskrittext: fyra versrader ur
inledningen till Nalaepisoden i M a h
a-b h a r a t a.
Transkription:
äsld räjä, nalo näma, virasenasuto bali
upapanno gunäir istäi, rüpavän, asvakovidah.
atisthan manujendränäm mürdhni devapatir
yathä
upary upari sarvesäm äditya iva tejasä
Översättning:
Det fanns en konung vid namn Nala, Virasenas son,
mäktig,
begåvad med utomordentliga dygder, skön, hästkunnig.
Han stod främst bland furstarna liksom gudaherren
(= Indra) [bland gudarna],
långt över alla i majestät liksom solen i glans
till tiden skilda och från varandra ej
obetydligt avvikande dialekter; av rent folkliga
sådana finnes från denna period intet bevarat,
utan alla dit räknade dialekter ha fått
karaktären av litteraturspråk. Hit hör främst det
äldsta s. k. vediska språket, i sina
tidigaste beståndsdelar en litterär fixering av
det språk, som talades av de ariska
invandrarna i Punjab. Då sedermera arisk kultur
och ariskt språk utbredde sig över landet
mellan Ganges och Jumna, över Gangesdalen
och vidare åt s. och v., uppstodo nya lokala
dialekter, av vilka spår torde finnas i
litteraturspråket i de senare vediska texterna.
Den grammatiska bearbetningen av detta
språkmaterial hade länge pågått och nådde
sin fulländning genom grammatikern P
ä-n i n i, som synes ha levat i nordvästligaste
Indien möjl. redan på 500-talet f. Kr. Hans
grammatiska regler ha blivit i huvudsak
normerande för det språk, som man i inskränkt
och riktig mening kallar sanskrit och som
är betydligt förenklat i ljud- och formsystem
i förhållande till det vediska. Det har
utvecklat sig på grundval av dialekten i det
s. k. MadhyadeSa, »Mittlandet» (d. v. s.
framför allt Doab, landet mellan Ganges och
Jumna), förelåg antagl. i huvudsak fixerat
omkr. 300 f. Kr. (ev. tidigare) och har blivit
bärare av hela Indiens klassiska litteratur.
Mindre konstfullt och kanske i högre grad
påverkat av folkliga dialekter är språket i
den episka litteraturen, som måhända är något
äldre än den slutliga fixeringen av klassisk
sanskrit, åtminstone vad de äldsta partierna
beträffar.
Sanskrit är i sin vediska form det tidigast
belagda av de indoeuropeiska språken och
därför det för den jämförande språkforskningen
viktigaste; det har trognast bevarat
urspråkets grammatiska struktur, om än särskilt i
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
