Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
533
Indiens språk och litteratur
534
fråga om vokalismen vissa europeiska språk
visa sig stå på ett ursprungligare stadium.
Sanskritlitteraturen, vars tidigaste alster
nog gå tillbaka till 2:a årtusendet f. Kr. och
som eg. fortsätter ända in i vår tid, då
sanskrit alltjämt inom Indiens lärda värld
intager ung. samma ställning, som latinet till
omkr. 1700 gjorde i Europa, är till omfång
och mångsidighet oerhörd. Om någon del
därav skall framhållas som absolut
dominerande, så är det den religiösa, beroende på
hinduernas starkt utpräglade religiösa och
spekulativa intressen samt religiösa begåvning.
De tidigaste alstren av indisk litteratur äro
bramanismens heligaste urkunder, vilka
betraktas som en direkt andlig emanation från
Brahmä, den högste guden, de tre
vedasam-lingarna, Rigveda (Hymnernas veda),
Säma-veda (Melodiernas veda) och Yajurveda
(Offerformlernas veda), vartill något senare kommit
en fjärde, i anseende ej fullt lika högtstående,
Atharvaveda (Atharvernag [en viss [-prästfamiljs]-] {+prästfa-
miljs]+} veda), huvudsaki. bestående av
besvärjelsehymner för avvändande av onda makter
och vinnande av välsignelse och lycka. (Se
vidare Rigveda, Sämaveda och Y
a-j u r v e d a.) De ha sedan urminnes tid
bevarats genom muntlig tradition — så är ännu
förhållandet i Indien —, varför befintliga
manuskript äro av sent datum. Det väldiga
hymnmaterialet har fasthållits i minnet
genom egendomliga recitationsmetoder. Närmast
efter vedasamlingarna i ålder och anseende
komma s. k. Brähmana. Dessa ansluta sig
till de olika vedatexterna och innehålla
jämte en av Yajurvedas recensioner den
äldsta prosa, som något indoeuropeiskt språk
har att uppvisa. Brähmanatexterna äro
väsentligen av liturgiskt och ritualspekulativt
innehåll, men i dem finnas också massor av
oftast symboliskt tolkade myter och legender
samt de första försöken till spekulativ
lösning av kosmogoniska och metafysiska
problem. Sådana utgöra det centrala innehållet
i de något senare texter, som benämnas
Ära-nyaka (av aranya, skog) och Upanisad (se
Upanishader), teologiskt-filosofiska
traktater, där grundlinjerna till hela den följande
för Indiens andliga liv ytterst betydelsefulla
Brahman-Ätmanspekulationen (se Ved än ta)
finnas uppdragna. Ur rituell synpunkt och
för kännedomen om det husliga livet i det
antika Indien av ytterligt stor vikt äro de
s. k. S ü t r a, kompendier i publikt och
privat sakralväsen och ceremoniel, i religiös och
världslig lag m. m. De till sin uppfattning
kanske delvis yngsta delarna av den till
vedatexterna anknutna litteraturen, de s. k.
Ve-dänga (»vedas lemmar»), omfatta förutom
dessa sütras, fonetik (sik^ä), vars viktigaste
verk äro de till olika vedarecensioner (säkhä,
gren) hörande prätisäkhya, fonetiska
handböcker av vikt för textkritiken, metrik
(chan-das), grammatik (vyäkarana), etymologi,
exe-getik (nirukta) och astronomi (jyotiqa).
Mellan de senare alstren av den vediska
litteraturen och den i egentlig mening
klassiska litteraturens början ligga
otvivelaktigt uppkomsten och den första avfattningen
av de stora eperna Rämäyana och
Mahäbhä-rata (se dessa ord) samt de stora, rätt
heterogena samlingar av myter, legender och
krö-nikeartade texter, som kallas Puräna. Bland
dessa åtnjuter Bhägavata-Puräna högsta
anseendet. Rämäyana uppges härstamma från
en enda skald, V ä 1 m i k i, och står i
anläggning och stil den klassiska diktningen rätt
nära, medan Mahäbhärata och de olika
Pu-ränas — särskilt de äldre bland dem — till
sin kärna stå betydligt närmare den vediska
litteraturen, ehuru sedermera i dem upptagits
massor av stoff från vitt skilda tider,
litteraturkretsar och religionssamfund. Av
förklassisk litteratur existerar f. ö. knappast
någonting bestämt daterbart, möjl. med undantag
av grammatikern Kätyäyanas kritiska
anmärkningar till Pänini och den därtill
hörande kommentaren, Mahäbhäsya, av
Patan-jali, sannolikt från mitten av 2:a årh. f. Kr.
Till vilken tidpunkt början av den verkligt
klassiska litteraturen skall förläggas är
tvivelaktigt, då hittills ingen absolut datering
stått att vinna och nya fynd kunna nödga till
väsentlig jämkning på nu rådande åsikter.
Den äldste klassiske författaren får väl tills
vidare anses vara den buddistiske diktaren
och dramatikern A s v a g h o s a (se d. o.),
vilken torde ha levat omkr. 100 e. Kr. Den
klassiska litteraturens främste representant och
Indiens störste diktare är K ä 1 i d ä s a (se
d. o.), som ganska säkert kan anses ha levat
under senare delen av 400-talet e. Kr.
Endast sex verk — därav tre dramer — kunna
med bestämdhet tillskrivas honom. Vid sidan
av Kälidäsa framstå fyra andra författare
såsom diktare av konsteper (mahäkävya), den
fullödigaste frukten av indisk skaldekonst,
näml. B h ä r a v i (trol. 500-talet), författare
till »Kirätärjuniya», B h a 11 i (möjl. samma
tid), vars dikt »Bhattikävya» är avsedd att
illustrera användningen av ett mycket stort
antal ovanligare grammatiska former, M ä g h a
(600-talet), författare till »éisupälavadha», och
Sri-Harsa (trol. 1100-talet), vars
»Nai-sadhiya» betecknar höjden av poetisk
förkonstling och knappast har mer än
kuriosi-tetsintresse.
Inom lyriken, som förnämligast är av
erotisk och naturbeskrivande art, intagas de
främsta rummen av Kälidäsas »Meghadüta»,
en av de främsta pärlorna i något lands lyrik,
samt av den glödande religiösa kärleksdikten
»Gitagovinda» av Jayadeva från
1100-talets Bengalen. Andra lyriker äro Amaru
(möjl. 500- el. 600-talet e. Kr.) och den något
yngre Bhartrihari, författare bl. a. till
små kärleksdikter, ofta utsökta och graciöst
givna stämningsbilder.
Dramatiken har flitigt odlats i Indien och
fortgår efter klassiska mönster här och var
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
