Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Indiens språk och litteratur
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
535
Indiens språk och litteratur
536
ända in i våra dagar. De bevisligen äldsta
hittills kända resterna av indiskt drama äro
fragment av Asvaghosa, funna bland
handskrifter från Turfan i Centralasien; efter
honom i tiden följer Kälidäsa. Samtidig med
den senare var kanske Visäkhadatta,
författaren till det politiska dramat
»Mudrä-räksasa». På 500-talet levde möjl. en viss
konung Südraka, enl. traditionen. författare
av det underhållande dramat »Mricchakatikä»
(Den lilla lervagnen), vilket dock av en del
forskare dateras långt tidigare. På 600-talet
författade konung Harsa (se d. o.) tre med
rätta berömda dramer, av vilka det sannolikt
minst kända, »Nägänanda», står främst, och
omkr. 700 levde Indiens näst Kälidäsa störste
dramatiker, Bhavabhüti (sed. o.), av
somliga bland sina landsmän t. o. m. satt framför
denne. Hans kärleksdrama i tio akter,
»Mä-latimädhava», ger ytterst intressanta
inblickar i dåtidens liv och åskådningar.
Ytterst talrika och för Orientens och
Västerlandets litteratur av mycket stor betydelse
äro fabel- och sagoverken inom den indiska
diktningen. Det för världslitteraturen
viktigaste är den i otaliga versioner cirkulerande
samlingen »Pancatantra» (se d. o.), varav
ut-löpare finnas i snart sagt alla världsdelar och
länder. Flera äldre och yngre recensioner äro
bevarade. En av de mest kända bland dem
är »Hitopadesa» (se d. o.). Viktig för senare
orientalisk litteratur är »éukasaptati»
(Papegojans sjuttio berättelser). En väldig
sagosamling var den förlorade »Brihatkathä»
(Den stora berättelsen) av Gu n ä dhy a,
skriven på en dialekt under något av de
tidigare årh. e. Kr. och bevarad i tre
senare utdrag (viktigast »Somadevas
Kathäsa-ritsägara» från 1000-talet). En intressant
novellsamling i enkel, lättflytande stil är
»Dasakumäracarita» av D a n d i n (se d. o.),
medan stilen i de ung. samtidiga romanerna
»Väsavadatt.ä» av Subandhu och
»Kädam-bari» av B än a (600-talet) tynges av långa
komposita och ständiga ordlekar. Bäna har
också författat en romantiserad biografi över
sin beskyddare konung Harsa, kallad
»Har-sacarita» (Harsas liv), som är av stort intresse.
Inom den vetenskapliga litteraturen äro
framför allt grammatik och filosofi ytterst
betydande. De tre förnämsta namnen inom
den förra vetenskapen äro Pänini, Kätyäyana
och Patanjali. Deras grammatiska analyser
ha först genom de senaste årtiondenas
jämförande språkvetenskapliga metoder blivit
uppnådda, knappast överträffade. Den senare
grammatiken bygger till största delen på
Pänini. Den filosofiska spekulationen har
tidigt utvecklats i Indien och ha.r givit upphov
åt världsförklaringar, som i sublimitet och väl
även i skarpsinne icke torde stå några andra
efter. Inom indisk filosofi finnes en mängd
olika system. De viktigaste äro de sex s. k.
ortodoxa (d. v. s. de, som erkänna vedans
auktoritet), näml. Mimämsä (rituell
spekula
tion), Vedånta (metafysisk spekulation),
Säm-khya (se d. o.) med den därmed intimt
förbundna Yoga (asketisk praxis), Nyäya (logik)
och Vaiseqika (atomteori); av dessa äro
Ve-dänta och Sämkhya utan gensägelse de filo.
sofiskt intressantaste. — Den juridiska
litteraturen är högst vidlyftig och utgöres dels
av äldre, på prosa avfattade kompendier, s. k.
Dharmasütra (se d. o.), dels senare,
versifierade bearbetningar av dessa, Dharmasästra
(se d. o.). — Inhemsk historieskrivning
finnes knappt hos hinduerna, som nästan synas
sakna intresse för historisk forskning. Därav
försvåras naturligtvis högeligen det moderna
bearbetandet och framställningen av Indiens
egen historia. — Inom de icke humanistiska
vetenskaperna är det särskilt på medicinens
och matematikens områden, som hinduerna
redan tidigt gjort betydande framsteg, vilka
senare genom arabernas förmedling kommit
även Västerlandet till godo, så t. ex. de
»arabiska» siffrorna, som i själva verket
härstamma från Indien.
II. Den medelindiska periodens
språkutveckling utmärkes i jämförelse med den
forn-indiska av allt större förenkling inom såväl
ljud- som formsystem. I huvudsak synes denna
utveckling från forn- till medelindiska i mångt
och mycket likna den från latinet till de äldre
stadierna av de romanska språken.
Till de medelindiska språken höra de olika
s. k. präfcnt-dialekterna (se P r ä k r i t samt
Mägadhi, Mahärästri, P a i s ä c i och
éaurasenl) samt päli, de sydliga
buddis-ternas heliga språk, vars lokala härstamning
är oklar. Pälikanon indelas i tre s. k. korgar,
pitaka (se T r i p i t a k a), och här finnas
några av de mest bekanta verken i buddistisk
litteratur, t. ex. »Dhammapada» och
Jätaka-samlingen. Till de medelindiska höra vidare de
äldre inskrifternas språk, framför allt de från
konung Asoka, och slutligen de s. k.
apa-bhramsadialekterna (jfr under Präkrit),
vilka dels äro litterärt fixerade, dels också
utgöras av de rent folkliga idiom, som
närmast ligga till grund för de nuv. nyindiska
språken. Blott några få äro något närmare
kända. Den medelindiska språkutvecklingen
löper till stor d.el jämsides med den
forn-indiska, ehuru dess äldsta daterbara urkunder,
Asokainskrifterna, icke äro äldre än omkr.
250 f. Kr. I dessa användas två olika alfabet:
kharosthi och brähml, det senare stammoder
till alla de indiska alfabeten. Bland dessa
märkes devanägari (se d. o.). Denna
språkutveckling kan kanske anses vara avslutad
omkr. 1000 e. Kr., ungefärlig tidpunkt för de
nyindiska språkens framträdande, dock ganska
approximativ och framför allt ej tillämplig i
varje enskilt fall.
III. Den nyindiska perioden kännetecknas
av ytterligare fonetiskt förfall och
genomförandet av en hel mängd språkliga
nybildningar, till vilka i medelindiskan oftast blott
ansatserna skönjas. De nyindiska språken stå
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
