Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inflexionspunkt - Inflorescens - Influens - Influensa
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
569
I nf lorescens—I nf luen sa
570
ena sidan till den
andra. Tangenten
(7’) både skär och
tangerar kurvan i
en inflexionspunkt.
Infloresce’ns,
dets. som blomställning.
Influe’ns (av lat. influ’ere, flyta in),
inflytande, inverkan, påverkan. — Fys. Se
Elektricitet, sp. 562.
Influe’nsa (fr. grippe), en akut
infektionssjukdom, som med längre eller kortare
mellanrum plötsligt brukar utbreda sig över stora
delar av världen. Av de stora farsoterna,
t. ex. pest, kolera och koppor, som fordom
härjade över vida landområden, är i. numera
nästan den enda, som trotsat alla försök till
profylaktiska åtgärder och ännu ohejdad kan
gå jorden runt. Sjukdomen har många namn;
det ital. uttrycket influenza (eg. påverkan,
näml, från stjärnorna), som dyker upp först
1743, det franska grippe och det tyska
Blitz-katharr syfta alla på sjukdomens plötsliga
uppträdande. I Sverige kallades i. 1889—90
»ryska snuvan», emedan man då ansåg den
komma från Ryssland, och 1918 på analoga
grunder »spanska sjukan».
Det kanske förnämsta sjukdomssymtomet
vid i. är en katarr i de övre luftvägarna med
en mer eller mindre utpräglad snuva. Dylika
symtom förekomma även vid vanliga s. k.
för-kylningssjukdomar, som därför ej äro lätta
att skilja från verklig i. Denna följes
emellertid av en del nervösa rubbningar, som icke
bruka förekomma vid vanliga
förkylnings-sjukdomar och därför kunna sägas vara i viss
mån säregna för i. Viktigast av dessa äro
huvudvärk, värk i benens muskulatur och
framför allt i korsryggen samt en känsla av
allmän trötthet och svaghet, vilken brukar
fortsätta långt in i konvalescensen. I viss
mån karakteristiskt är även symtomens
plötsliga insättande. Sjukdomsbilden vid i. är så
litet karakteristisk, att säker diagnos i det
enskilda fallet knappast kan ställas annat än
under epidemitider, då man känner
sjukdomens allmänna utbredning.
Utom ovan skildrade »standardsymtom» vid
i. förekommer en mångfald av
komplikationer ; vanligast och mest fruktad är
lunginflammation, den viktigaste orsaken till dödsfallen
vid i. Vid obduktion av personer, som
avlidit på grund härav, finner man
luftrörsför-greningarna varfyllda, och själva
lungvävnaden visar smärre sammanflytande och blodiga
inflammationer. Bakteriologisk undersökning
av dylika lungor visar i allm., att
lungvävnaden innehåller massor av bakterier, framför
allt s. k. streptokocker.
Trots alla försök har ej kunnat konstateras,
att någon av de sålunda anträffade
bakterierna är i:s orsak. Den mest utbredda teorien
är f. n. den, att samtliga dessa bakterier väl
kunna göras ansvariga för åtm. en del av de
många skiftande komplikationerna men ej äro
sjukdomens verkliga orsak. Vid
undersökningar under efterépidemierna till den stora
i.-epidemien 1889—90 trodde man sig ha funnit
i:s orsak i den s. k. Pfeifferska
bacillen, som ofta anträffas i de sjukas
upp-hostningar. Numera är denna teori helt ställd
på avskrivning, och man misstänker för
ögonblicket kanske mest streptokockerna, sedan
det visat sig, att scharlakansfebern orsakas
av dylika mikroorganismer i de sjukas svalg.
I:s epidemiologi erbjuder ännu många
obegripliga drag. Det har dock blivit klart, att i.
aldrig försvinner mellan de stora
världsomfattande epidemierna (pandemierna) utan lever
kvar i form av små lokala epidemier, som
då och då kunna sprida sig över ett samhälle,
ett landskap eller ett land. Flera gånger
varje årh. händer det, att en sådan liten
epidemi plötsligt får våldsam kraft och med
stor snabbhet sprider sig över hela jordklotet.
Förutsättningen för en dylik spridning är
givetvis, att den naturliga immuniteten mot i.
är mycket ringa och att föregående epidemier
icke givit befolkningen någon förvärvad
immunitet. All erfarenhet talar också för att
en genomgången influensainfektion ger
absolut immunitet endast under en kort tid (några
månader, kanske ett år) och att även den
relativa immuniteten rätt snart försvinner.
Pandemiernas uppträdande beror säkerligen
även på ändring av egenskaper hos den
framkallande mikroorganismen (virus). I:s virus
tyckes kunna starkt skifta karaktär.
Epidemierna äro • olika i fråga om smittosamhet,
dödlighet, komplikationer, sjukdomsfallens
fördelning inom olika åldrar o. s. v. Även
under samma epidemi kan i:s karaktär vara
synnerligen skiftande. Epidemier finnas
beskrivna från Sverige, där mer än 10 % av
de insjuknade bortrycktes av döden.
I. smittar från person till person, och
in-kubationstiden är mycket kort, 1—3 dagar.
Något säkert stöd för att i. skulle kunna
överföras med döda föremål utan personlig
kontakt har man icke. Däremot torde i. vara
smittosam både under inkubationsstadiet,
sjukdomens höjdstadium och konvalescensen,
vilket gör isoleringsåtgärder mot i. praktiskt
taget hopplösa. Möjl. ligger något berättigat
i att isolera patienter med svåra
komplikationer, då vissa iakttagelser tyda på att smitta
från dem är särskilt farlig.
I. är en typisk vintersjukdom, som
återkommer regelbundet va±je år under den kalla
årstiden. Sitt maximum brukar den i allm. nå
under årets första kvartal vad beträffar n.
hemisfären (se diagrammet på sp. 571). På
södra hemisfären ligger maximum under
tredje kvartalet.
De stora pandemierna ha återkommit med
mycket oregelbundna mellanrum. Under
1700-talets senare hälft och 1800-talets början voro
pandemierna talrika, varefter följde många
årtionden av relativt lugn, som bröts av den
stora epidemien 1889—90. Mellan denna och
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
