Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Inkvisition
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
609
Inkvisition
610
Inkvisitionsprocession. Kopparstick från 1723. I spetsen bäres inkvisitionens
baner, vid B dominikanmunkar, C och D kättare, som genom omvändelse
undgått bålet, E krucifix, F kättare, som skola brännas, G avbildningar av kättare,
som dött under tortyr eller av sjukdom i fängelset och som skola brännas in
effigie, H storinkvisitorn.
kyrkans rätt och plikt
att bestämma över sina
medlemmars tro och sed
och bevara dem från
kätteri. Det i gamla
kyrkan okända bruket
att med yttre våld
hävda denna rätt växte
fram ur de kristna
kejsarnas försök att i den
politiska enhetens
intresse betvinga
sekterna (donatism och
rnani-keism). Augustinus
var den förste
kyrkofader, som erkände
rätten att med våld (doek
ej dödsdom) tvinga
kättare till omvändelse.
Först med de påvliga
maktanspråkens
tillspetsning hos
Gregorius VII och
katarer-nas (se d. o.) väldiga
utbredning från
1000-talet skapades
förutsättningarna för den
medeltida i. Nu an-
sågs varje avvikelse i läran som ett brott,
vilket måste bekämpas med eld och svärd.
Det första kända kättarbålet tändes 1022 i
Orléans, och småningom blev katarers
brännande en rätt vanlig företeelse i Frankrike.
Länge fasthöll kyrkan vid exkommunikation
och internering som enda strafformer, men
tredje Laterankonsiliet (1179) accepterade de
världsliga straffen (dock ännu ej dödsstraff)
som medel i kampen mot kättarna. Påven
Lucius III upprättade 1184 en verklig
inkvisitionsdomstol, i det att
biskoparna fingo i uppdrag att med några
bi-sittare i sina stift efterspana kättare, häkta
och rannsaka dem; samtidigt avslöts med
Fredrik Barbarossa ett fördrag i Verona, enl.
vilket kyrkan förpliktade sig att utlämna
alla rannsakade och oböjliga kättare åt den
världsliga makten, mot det att kejsaren å sin
sida förband sig att straffa dem. Därigenom
undgick kyrkan det formella ansvaret för
Blodsutgjutelsen. Sin fulla utbildning fick
den biskopliga i. genom Innocentius III på
fjärde Laterankonsiliet (1215), då de
borgerliga myndigheterna vid hot om det hårdaste
kyrkliga bann ålades att exekvera de
världsliga straffen på de av kyrkan som kättare
dömda. Men först under Gregorius IX blevo
dödsstraffet och bålet kyrkans krav (på
synoden i Toulouse 1229; formellt anhöll i.
för varje fall, att blod ej måtte utgjutas).
Därtill införde denne påve en ny form av i.,
Sanctum officium (den heliga tjänsten, det
ännu off. namnet, it. SanPoffizio, på den
romerska i.). Munkarna, främst d om inik
a-n e r n a, fingo från 1232 uppdraget att bilda
»särskilda, blott under påven lydande inkvisi-
tionstribunal, utrustade med de högsta
kyrkliga privilegierna (korstågsavlat etc.) och med
den vidsträcktaste myndighet att efterspana
och gripa kättare. Rättsförfarandet försiggick
med en sekretess och vittnesanordning, som
gjorde den anklagade faktiskt rättslös.
Kulmen nåddes, då Innocentius IV 1252 officiellt
accepterade tortyren som medel att
framtvinga sanningen, överlämnandet av kättare
till den världsliga myndigheten skedde med
högtidliga ceremonier och ett tal inför
allmänheten av inkvisitorn, i Spanien kallat auto de
fé (troshaudling); därav senare namnet
auto-dafé (se d. o. med bild) som beteckning för
själva avrättningen. Antalet av dem, som under
medeltiden genom munkinkvisitionens försorg
brändes, var mindre, än som vanl. uppgivits;
vida vanligare var livstidsfängelse,
ett med den tidens fängelsehålor föga mindre
barbariskt straff. Härtill kom
egendoms-konfiskering, som träffade alla kättare,
även längesedan döda, och väsentligen riktade
kyrkans, stundom också statens förmögenhet.
Den av Gregorius IX och Innocentius IV
sålunda etablerade i. fick sitt teoretiska
rättfärdigande av 1200-talets kanonister och
teologer. I praktiken vann också i. utbredning
över största delen av den romerska
kristenheten. Skandinavien åtnjuter ensamt äran av
att aldrig ha sett den upprättad. I England
kom den till användning i kampen mot
lollar-derna men förföll sedan, återupptogs under
den blodiga Maria (reg. 1552—58) men
upphävdes 1677 även formellt. I s. Frankrike,
katarernas huvudland, bedrevs i. av
domini-kanerna med fanatisk iver. Gallikahismens
uppblomstring på 1400-talet gjorde i Frank-
X. 20
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
